Sverige under Gustav Vasa

När Gustav Vasa steg upp på tronen som svensk kung var den politiska situationen långt ifrån problemfri. Det gällde främst att få till stånd fred, att ordna statsfinanserna, organisera styret av landet och bygga upp näringslivet samt att undvika religiös splittring som hotade genom reformationen. Trots stora problem och många konflikter var Gustav Vasa framgångsrik i ansträngningarna att stärka både kungamakten och riket. Under hans ledning lades grunden för den moderna svenska staten och inte utan skäl kallas han i historieskrivningen ofta för riksbyggmästaren.
S

Gustav Eriksson Vasa. Det var först på 1700-talet som han började kallas för enbart Gustav Vasa.

 

Befrielsekriget

Efter flykten hösten 1519 från det slott på Jylland i Danmark där Gustav Eriksson hölls fången uppehöll han sig först en tid i den tyska hansestaden Lübeck. Där knöt han bland annat viktiga kontakter med flera borgare i staden. Han tog sig tillbaka till Sverige på ett litet tyskt fartyg. Där fick han till slut med sig dalabönderna i ett uppror mot kung Kristian - "tyrann" -  som han kallades i Sverige.

Borg efter borg intogs, landskap efter landskap anslöt sig till upproret. Till slut var bara Stockholms slott - det gamla Tre kronor - kvar i kung Kristians händer. För att kunna erövra detta behövde Gustav ha kanoner, och sådana måste man betala dyra pengar för. Pengar var dock något som saknades i upprorshären.

ANNONS

ANNONS

Eftersom Stockholm kunde få förnödenheter sjövägen kunde försvararna hålla ut länge. Det krävdes därför fartyg för att blockera denna tillförsel. Men man saknade även detta. 

Nu kom Gustavs kontakter med Lübecks borgare väl till pass. Med hjälp av lån därifrån kunde kanoner och fartyg inköpas. Därmed var det endast en tidsfråga innan även Stockholms slott skulle intas av belägrarna.

Vid midsommar 1523 kunde Gustav Eriksson till slut göra sitt intåg i staden. Några veckor tidigare, den 6 juni, hade han valts till kung i Strängnäs. Danskarna var besegrade och Kalmarunionen upplöst.

Beroendet av Lübeck

När Gustav Vasa steg upp på tronen som svensk kung var situationen emellertid långt ifrån problemfri. Det gällde främst att få till stånd fred, att ordna statsfinanserna, organisera styrelsen av landet och bygga upp näringslivet samt att undvika religiös splittring som hotade genom reformationen. För att lösa alla dessa problem behövde kungamakten stärkas.

Det mest akuta problemet var ekonomin. För att slutföra befrielsekriget hade ju stora lån tagits från Lübeck. Dessa skulder skulle nu betalas tillbaka. Som ersättning hade Lübeck fått tullfrihet på all sin handel i Sverige vilket i praktiken gav hansestaden monopol på den svenska handeln. Inga tullinkomster fanns alltså att hämta. Vidare hade det beslutats att de svenska köpmännen skulle begränsa sin handel till Östersjöområdet och inte segla genom Öresund. All svensk handel skulle gå till Lübeck, Danzig och andra hansestäder vid Östersjökusten. Allt detta hämmade kraftigt den svenska handeln.

Omedelbart efter segern över Kristian II försökte kung Gustav - likt Magnus Eriksson gjort tvåhundra år tidigare - erövra danska och norska landskap. Särskilt riktade han in sig på Gotland, och till detta fick han Lübecks stöd. En dyr expedition utrustades för att inta ön. Befälhavare blev Gustavs rådgivare, tysken Berend von Melen. Den gotländska landsbygden intogs men Visby slott som innehades av Sören Norby - en av Kristians anhängare som inte gett upp kampen - stod emot svenska erövringsförsök.

Belägringen avbröts efter att lübeckarna uppträtt som medlare mellan Danmark och Sverige. Trots att Lübeck från början hade stött och uppmuntrat det svenska krigsföretaget, bytte staden vid medlingen sida och stödde danskarna som fick Gotland.

Detta upplevdes av kung Gustav som ett svek och blev inledningen till en tio år lång period av allt värre gnissel i förhållandet till hansestaden. Tvister om återbetalningen av lånen samt fortsatta utrikespolitiska motsättningar gjorde att förhållandet gradvis försämrades fram till den s.k. grevefejdens utbrott (se nedan). Kung Gustav kunde dock tills vidare inte sätta sig upp mot staden i det ekonomiskt utsatta läge Sverige befann sig i. Hansan hade dessutom effektiva vapen i form av blockad - både av export och import till Sverige.

Reformationen

Ur ekonomisk synvinkel kom reformationens idéer nere på kontinenten lägligt. Luthers åsikt var ju att kyrkan skulle styras av fursten och inte av påven. Fursten skulle vara kyrkans överhuvud, alltså leda kyrkan organisatoriskt och ha hand om dess egendom. Detta öppnade vägen för att komma åt kyrkans stora inkomster och egendomar.

Vid reformationsriksdagen i Västerås 1527 lyckades Gustav Vasa efter både hot och löften genomföra en enorm omfördelning av jorden i Sverige. Nästan hela den jord som ägdes av kyrkan övergick till staten (eller kronan som det hette på den tiden). Från och med nu fanns endast det världsliga frälset (adeln) kvar. Av de fyra stånden var sålunda nu tre så kallade ofrälse stånd.

ANNONS

ANNONS

Genom reformationen blev det en brytning med påvedömet. Grunden för en protestantisk kyrka lades av reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae. Det dröjde dock ända till slutet av århundradet innan den religiösa läran definitivt hade slagit igenom i landet.

Uppror i Dalarna och Västergötland

Gustav Vasa var på många sätt en typisk renässansfurste. Han uppfyllde ganska väl de krav som filosofen Macchiavell, i sin bok Fursten, ställde på en framgångsrik furste. Han var en skicklig taktiker och agitator (talare), tvekade inte att använda sig av hårda metoder, lät avrätta eller fängsla sina fiender och drog sig inte för att bryta sina löften när det passade honom.

Gustav Vasas mål var att trygga sin egen maktställning och därmed stärka kungamakten i det svenska riket. Ett ständigt problem under hans första drygt tio år vid makten var skulden till Lübeck. Han behövde helt enkelt pengar och var tvingad att höja skatterna. När skattetrycket på de självägande skattebönderna ökade och varorna blev dyrare ökade missnöjet i framförallt Dalarna men även t.ex. Västergötland och Småland. Situationen förvärrades när det tidvis var brist på nödvändiga varor som salt och spannmål. När sedan reformationen genomförts gällde missnöjet också den nya tron och att kungen gick hårt åt landets kyrkor och kloster.

Allt detta ledde till flera bondeuppror under tiden 1524-1543.

Första dalupproret

Det första av upproren ägde rum i Dalarna. Det ledde inte till några större stridigheter och rann mer eller mindre ut i sanden. Gustav Vasa förde till en början förhandlingar med bönderna men sammankallade också riksdagen till ett möte. Inför denna hotade han med att avstå från kronan, vilket fick avsedd effekt - ständerna gav honom sitt förtroende.

När allt väl hade lugnat ner sig drog kungen upp till Dalarna och höll ett strafftal vid Stora Tuna. De båda upprorsledarna Peder Sunnanväder och Mäster Knut flydde till Norge och fick tillfälligt skydd av ärkebiskop Olaf i Trondheim. På kung Gustavs begäran utlämnades de dock och avrättades 1527. Mot allmogen i övrigt gick dock kungen milt fram denna gång och nöjde sig med en försäkran om trohet.

Daljunkerns uppror

Senare samma år blev det åter oroligt i Dalarna. En person som kallades daljunkern for runt och agiterade mot kung Gustav. Han påstod sig vara Sten Sture den yngres äldste son, Nils Sture, vilket dock förnekades av kung Gustav. I Peder Svarts krönika sägs han istället ha varit en förrymd stalldräng vid namn Jöns Hansson som - enligt krönikan och kung Gustav - hade lärt sig fina manér och att tala bra och föra sig väl. I nyare forskning har man dock kunnat konstatera att den Jöns det handlade om var en person i daljunkerns närhet och inte daljunkern själv. Det råder därför viss osäkerhet idag om hans rätta identitet.

Daljunkern spelade på samma missnöje som funnits åren innan. Till detta kom en del (för oss mer eller mindre kuriösa) nya anklagelser mot kungen. Daljunkern och hans anhängare fick även de stöd från ärkebiskopen i Trondheim, den tidigare nämnde Olaf.

När det bar hem till Dalarna igen sviktade dock böndernas stöd. Dödsstöten för detta uppror - som inte heller blev så mycket mer än en lättare konflikt - kom när kung Gustav förmådde Kristina Gyllenstierna (maka till Sten Stude d.y.) att i ett brev förneka moderskapet (till Daljunkern).

När kröningsmötet 1528 var överstökat åkte han åter upp till Tuna dit han kallat allmogen. Där ställde han upp sitt krigsfolk med kanoner och allt varefter han gav bönderna en allvarlig varning. Ledarna avrättades på platsen medan övriga allmogen föll på knä och bad om nåd. Daljunkern hade flytt tillbaka till Norge där man var övertygad om att han var den rätte Nils Sture. Efter att Gustav krävt att han skulle utlämnas lät hans norska gynnare honom fly till hansestaden Rostock i Tyskland. Där lyckades till slut kung Gustav få stadens råd att låta avrätta Daljunkern, vilket skedde senare samma år.

ANNONS

ANNONS

Kristina Gyllenstierna
Sten Sture den yngres änka hade, efter att hon befriats ur sin danska fångenskap, återkommit till Sverige och en tid arbetat för sturepartiets återkomst till makten. Hennes son Nils Sture vistades på Kalmar slott där Berend von Melen var befälhavare. Kung Gustav blev misstänksam mot von Melen då denne misslyckades med sitt uppdrag att erövra Gotland. Sören Norby lyckades där hålla Visby slott. Misstankarna handlade om att von Melen hade hemliga kontakter med Norby. Även Kristina Gyllenstierna råkade ut för kung Gustavs misstänksamhet. Hon hade bl.a. vid tillfälle haft kontakter med Norby som erbjudit henne giftermål (till vilket hon dock tackade nej). Gustav Eriksson hade henne under uppsikt.

Kung Gustavs misstankar tvingade 1525 Berend von Melen att överge Kalmar slott och fly till Tyskland. I det sammanhanget kom Nils Sture att falla i kungens händer. Detta kan ha varit orsaken till att Kristina Gyllenstierna upphörde med sina stämplingar mot kungens fiender.

Nils Sture ska enligt uppgifter ha dött 1527 i Uppsala, men nyare forskning låter det vara en aning osäkert om detta verkligen stämmer. Kan daljunkern ändå ha varit identisk med Nils Sture? Kan möjligen Kristina Gyllenstierna ha förnekat sin egen son efter att ha utsatts för hot från kungen?

Västgötaherrarnas uppror

Året därpå (1529) visade sig ytterligare en oppositionsrörelse, den här gången med centrum i Västergötland. Oroligheterna startade dock i Småland. Jönköpings borgerskap skickade på våren 1529 brev till västgötar och östgötar där de klagade på kung Gustavs framfart och hur det fördes ett "okristligt regemente" i landet. Kung Gustav, sa de, rövade minst lika mycket som Kristian II gjort. Vidare hade kungen kränkt sakramenten, fördrivit präster och munkar samt banat väg för den nya "falska lärdomen" (den protestantiska läran). De avslutade med att säga upp sin trohet till kungen. En av kungens fogdar slogs ihjäl och kungens syster som reste genom landskapet togs tillfånga.

De ledande adelskretsarna i Västergötland hade redan från början kontakter med smålänningarna. Initiativet togs snart av f.d. riksrådet Ture Jönsson och Skarabiskopen Magnus Haraldson. Motivet för detta uppror var framförallt missnöjet med reformationen och kungens plundring av landets kloster och kyrkor. Till detta kom också missnöje av ekonomiskt slag. De sydsvenska landskapens export försvårades sannolikt av Gustav Vasas skärpta politik gentemot Lübeck. För adelsherrarna handlade det säkert också i grunden om ett försök att rädda aristokraterna från en expanderande kungamakt. Till saken hör att Gustav Vasa vid reformationsriksdagen hade lovat adeln att den skulle få tillbaka all jord som donerats till kyrkan sedan 1454. Det blev emellertid han själv som tog hand om merparten därav. Gustav Vasas privata beslag av all denna jord (5 000 gårdar) måste ha setts som en utmaning mot aristokratin och ett led i en starkt expanderande kungamakt.

Trots att detta uppror fick stöd från flera samhällsgrupper misslyckades det redan i sin linda. Kungen skickade brev och budbärare åt alla håll för att lugna och försöka dämpa missnöjet. Han efterskänkte skatter och lovade att allt skulle bli som förr. Kloster och kyrkor skulle få behålla sina klenoder osv. Det var löften som förstås inte hölls sedan. Men det fick avsedd effekt, bönderna övergav upprorsledarna. Ture Jönsson och Magnus Haraldson gick i landsflykt och anslöt sig till kung Kristian i Nederländerna dit också Gustav Trolle tagit sin tillflykt.

ANNONS

ANNONS

Klockupproret

Vid ett möte i Örebro 1531 påbjöd kung Gustav att varje socken skulle lämna ifrån sig en kyrkklocka eller betala motsvarande klockskatt i pengar. Den gamla skulden till Lübeck var fortfarande inte betald och återigen lades extraskatter på bönderna. Påbudet förorsakade protester och sågs som ett grovt helgerån. Värst blev det återigen i Dalarna och framförallt i Leksand. De fogdar som kom dit för att driva in skatten blev överfallna. Oron spred sig därefter till angränsande landskap.

Bland de oppositionella fanns denna gång några av Gustavs gamla medhjälpare - Anders Persson på Rankhyttan och Måns Nilsson på Aspeboda. De hade rått bönderna att ta emot kungens män med "hugg och slag" men inte slå ihjäl dem. Som ledande i oppositionen har också kyrkoherde Evert i Leksand utpekats.

Bakom upproret låg kvardröjande bitterhet från tidigare uppror men protesterna förstärktes nu av nya ekonomisk problem. Det rådde spannmålsbrist och kopparexporten hade minskat. ”Stölden” av kyrkklockorna var bara den tändande gnistan till detta, det sista och största av de tre dalaupproren. Men inte ens det ledde till några allvarliga eller större strider.

Kungen agerade som vanligt försiktigt till en början och kallade till ett nytt möte i Uppsala där beslutet om klockskatten upprepades. Men han gick inte till aktion mot dalabönderna ännu. I Dalarna påpekade man noga att överfallet på kungens fogdar inte hade skett med allas samtycke. De som hade utfört dessa våldshandlingar var tydligen påverkade av rusiga drycker. Kungen tyckte därför att dessa människor inte skulle straffas utan förlåtas. Under sensommaren 1531 tycks dalabönderna ha besinnat sig och bad att få betala sin skatt i pengar. De bad om nåd och lovade kungen trohet. Oppositionen avtog i det tysta och upproret rann till slut ut i sanden.

Bakom kungens overksamhet låg dock (som vanligt) taktisk hänsyn. Det hade dykt upp ett nytt hot från den avsatte och landsflyktige Kristian II. I Nederländerna hade han fått sin svågers - den tyske kejsaren Karl V:s - stöd för ett försök att återerövra sitt forna rike (Kalmarunionen). Med en holländsk flotta hade han hösten 1531 anlänt till Norge och planerade nu ett anfall mot Sverige. Med sig hade han flera av kung Gustavs gamla svenska motståndare som gått i landsflykt. Där fanns bland annat den gamle ärkebiskopen Gustav Trolle, f.d. riksrådet Ture Jönsson Tre rosor och skarabiskopen Magnus Haraldson. Även den gamle biskopen Hans Brasks namn användes när brev skickades till dalabönderna för att försöka få med dem i krigsföretaget. Tanken var att från Norge falla in i Västergötland, men detta misslyckades då Gustav Vasa mötte upp i Bohuslän med en tillräckligt stor och avskräckande styrka.

I Dalarna hade vinden redan vänt och bönderna ville inte ha något att göra med Kristian II som fortfarande sågs som "tyrann" i Sverige. När Kristian därför under sommaren 1532 fick förespeglingar (falska löften) från Köpenhamn om förhandlingar om sina rättigheter avseglade han till Danmark där han omedelbart fängslades.

När hotet från Kristian II var avvärjt tog kung Gustav itu med dalabönderna. Hårdhandskarna åkte nu på. Han begav sig igen till Dalarna med en väl tilltagen styrka och höll på Kopparberget ett skarpt strafftal. Han såg sig tvungen att en gång för alla göra slut på landskapets självrådighet och dalaböndernas uppstudsighet. Trots löften om benådning avrättades flera av upprorsledarna, däribland de ovan nämnda Anders Persson och Måns Nilsson.

ANNONS

ANNONS

Slut på beroendet av Lübeck

Efter att upproren slagits ner och Kristian II fängslats kunde Gustav Eriksson Vasa (hädanefter kallad Gustav Vasa) känna sig säkrare vid makten.

1533, samma år som klockupproret slogs ner, utbröt den s.k. grevefejden. Det främsta skälet för Gustav Vasa att blanda sig i Grevefejden var att förhindra ärkefienden Kristian tyranns återkomst till tronen. Men att Lübeck nu också blev försvagat hade han definitivt inget emot. Därigenom kunde Sverige befrias från de bojor som lagts på den svenska handeln 1523 då kung Gustav hade varit starkt beroende av lübeckarnas hjälp och tvingats ge dem stora privilegier. Nu gavs helt andra förutsättningar för en utveckling av den svenska handeln och därmed en starkare svensk ekonomi.

Den närmaste tiden efter grevefejden var relativt lugn. Med Danmark slöts ett fördrag i Brömsebro (1541) vilket inte hindrade att nya tvister uppstod. Det ledde dock inte till något krig.

Dackefejden

Än var det dock inte slut på problemen med protesterande bönder. Våren 1542 utbröt Dackefejden, vilket blev det största hotet mot Gustav Vasas ställning. Upproret - som den här gången hade sitt centrum i Småland - leddes av bonden Nils Dacke. Det är det största bondeupproret i Sveriges historia, ja i hela Nordens historia. Det hade flera orsaker, bland annat ökade skatter, kyrkoplundring och den nya läran. Man ville istället hålla fast vid det som "gammalt och fornt var". Allra mest betydde dock sannolikt den handelspolitik som Gustav Vasa införde till förmån för kronan och Kalmar stad. Bönderna i Småland förbjöds att sälja sina oxar och andra livsmedel ner över gränsen till Danmark.

De upproriska smålandsbönderna hade till en början stora framgångar. På hösten 1542, då ett stillestånd slöts, stod Dacke på höjden av sin makt. Han var då i praktiken herre över Småland och fick erbjudande om hjälp från Kristian II:s släktingar, understödda av den tyske kejsaren. Gustav Vasa tvingades sluta ett ettårigt stilleståndsavtal med Dacke som siktade på en permanent uppgörelse och därför var försiktig med de tyska kontakterna.

Gustav Vasa låg som vanligt till att börja med ganska lågt så han under tiden kunde stärka sin ställning och istället slå tillbaka senare. Han rustade upp och agiterade skickligt bland bönderna i angränsande landskap. De upproriska isolerades, och vintern 1543 vände krigslyckan när en kunglig styrka på 5 000 man fördes ner genom Östergötland och in i de djupa Smålandsskogarna. I mars stod slutstriden. Bondehären blev fullständigt slagen och Nils Dacke allvarligt sårad. Upproret var därmed i praktiken krossat.

ANNONS

ANNONS

Riksbyggmästaren

Nu satt Gustav Vasa äntligen säkert på tronen och 1544 beslöt en ny riksdag i Västerås att införa arvrike i Sverige. Äldste sonen, Erik, skulle ärva tronen. Därigenom skulle (hoppades man i alla fall) tronstrider undvikas och kungamakten stärkas.

Gustav Vasa blev dock aldrig helt enväldig. Han var under hela sin regeringstid tvungen att ta hänsyn till riksdagen och dess fyra stånd, även om han oftast kunde driva igenom sin vilja. Han var en typisk representant för 1400- och 1500-talets allt starkare furstemakt i de tidiga nationalstaterna.

Näringslivet

Trots stora problem var Gustav Vasa framgångsrik i ansträngningarna att stärka både kungamakten och riket. Under hans ledning lades grunden för den moderna svenska staten och inte utan skäl kallas han i historieskrivningen ofta för riksbyggmästaren.

Kungen deltog själv direkt i uppbyggnaden av näringslivet och engagerade sig till exempel starkt i skötseln av jordbruket. Otaliga är de brev där han går till rätta med bönder och fogdar som han tycker behöver få en tillrättavisning. Han var också personligen engagerad i utvecklingen av bergsbruket och handeln. Mycket viktiga var exportinkomsterna från Falu koppargruva och Sala silvergruva.

Skatter och förvaltning

Skatteuppbörden effektiviserades under Gustav Vasas tid. Så kallade jordeböcker infördes där all jord som inte tillhörde adeln noga bokfördes. Från Tyskland hämtades i slutet av 1530-talet kunniga och dugliga tjänstemän för att leda och bygga upp den statliga förvaltningen - denna tid kallas ibland för den "tyska tiden".

Två centrala ämbetsverk - kansliet och kammaren - skapades. Kansliet, där en rad sekreterare arbetade, skulle fungera som teknisk hjälp vid utövandet av regeringen. I kammaren höll man reda på de statliga räkenskaperna. Den stod under direkt ledning av Gustav Vasa själv.

Under den tyska tiden med Conrad von Pyhy som kansler skapades också andra centrala ämbetsverk enligt mönster från tysk statsförvaltning. Denna statliga byråkrati som syftade till större enhetlighet och kontroll av samhällslivet orsakade också ett starkt motstånd ute i landet. Man reagerade mot våldsamma ingrepp i gamla friheter, både för individen och för landskapen, och man vill hålla fast vid gamla sedvänjor. Särskilt starkt var motståndet på det kyrkliga området. Detta missnöje låg till stor del bakom bondeupproren tidigare och blev kanske mest framträdande vid Dackefejden. Samtidigt med detta uppror kom kanslern von Pyhy i onåd och fängslades 1543. Därmed var det slut på den tyska tiden och de flesta av de nya ämbetsverken avskaffades. Gustav Vasa stod i större utsträckning själv för den direkta ledningen men han fortsatte ändå, om än försiktigare, att centralisera kungamakten. Kammaren och kansliet hade kommit för att stanna. Och nu gav en mer effektiv skatteindrivning mycket större inkomster till staten än förut.

ANNONS

ANNONS

Utrikespolitik och försvar

Gustav Vasa förde även fortsättningsvis en tämligen försiktig utrikespolitik. Ett krig mot Ryssland pågick 1555-1557 men utan större svenskt engagemang. Och i Baltikum förhöll sig Sverige passivt under hans tid.

Rikets försvar stärktes genom upprättande av inhemskt värvade förband. Det blev billigare så. Soldaterna underhölls delvis genom ett sorts indelningsverk. En flotta grundades och flera borgar anlades runt om i riket för att stärka försvaret.

LÄS MER: Gustav Vasa

LÄS MER: Vasatidens Sverige

LÄS MER: Gustav Vasa - frihetskämpe, reformator och diktator (artikelserie)

LÄS MER: Gustav Vasa - befrielsekriget, Hansan och reformationen

LÄS MER: Gustav Vasa - bondeupproren och riksbygget

LÄS MER: Vasasönerna: Erik XIV, Johan III och Karl IX

LÄS MER: Den svenska reformationen och tiden efter

LÄS MER: Vasatidens Sverige - ett statsbygge i Europas utkant

LÄS MER: Dalupproren mot Gustav Vasa

PODCAST: Vasatiden

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Varför sökte Gustav Eriksson stöd från hansestaden Lübeck?
     
  2. Ge några exempel på vad lübeckarna hade fått som kompensation för deras ekonomiska stöd till Gustav Eriksson.
     
  3. Varför genomdrev Gustav Vasa reformationen i Sverige?
     
  4. Nämn några av de främsta orsakerna till de många bondeupproren under Gustav Vasas tid vid makten.
     
  5. Nämn några skäl till varför Gustav Vasa ibland kallas för "riksbyggaren".

 

Litteratur:
Nationalencyklopedin, "Gustav Vasa"
Nationalencyklopedin, "Dackefejden"
Den svenska historien, del 4: Gustav Vasa. Riket formas, Bonnier Lexikon AB, 1994
Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann?, Prisma, 2002
Eli F Heckscher, Sveriges Ekonomiska Historia från Gustav Vasa, Albert Bonniers Förlag, 1936
Ingvar Andersson, Sveriges historia, Natur och kultur, 1975


Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
Webbplats: Lars Hammarén

Senast uppdaterad: 31 juli 2021
Publicerad: 8 maj 2021

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

S

Armén och flottan under Vasatiden

Gustav Vasa var en av de mest framgångsrika företrädarna för det västeuropeiska...

S

Mynt under medeltiden och Vasatiden

Under de första århundradena efter Kristi födelse importerades mynt till Sverige från romarriket,...

M

Vitus Bering i Sibirien – kamp mot kyla och polarrävar

”I tio år förbereddes detta stora företag och tio timmar användes till dess huvudsakliga mål”. Så...

S

Svenskt bergsbruk under medeltiden och Vasatiden

Bergsbruket i Sverige inleddes på 1000-talet med koppar- (Falun, Åtvidaberg) och järnbrytning (Utö...

ANNONS

Ämneskategorier

Reformationen

Reformationen (1500-talet) var en tid då kyrkans makt minskade och många länder blev protestantiska.

Vasatidens Sverige

Vasatiden (1521-1611), då Sverige styrdes av Gustav Vasa och hans söner. Tiden mellan Gustav Vasas maktövertagande 1521...

Kända personer 1500-1776

Historia om några av den nya tidens mest kända personer och deras levnadsöden.

Relaterade taggar

Gustav Vasa

Gustav Vasa, född 1496, var Sveriges kung från 1523 fram till sin död 1560. Under sin tid som...

SO-rummet tag typ

Kungar och kejsare

Här hittar du material som kan relateras till olika kungar och kejsare och deras livsöden genom...

Dackefejden

Dackefejden utspelades 1542-1543 och var ett svenskt bondeuppror i Småland med omnejd som riktades...

Bondeuppror

Bondeuppror blev under senmedeltiden en allt viktigare faktor i politiken. I samband med...

Hansan

Hansan, eller Hanseförbundet, grundades under 1100-talet av nordtyska köpmän som slöt sig samman i...

Kristian II

Kristian II (1481-1559), dansk, norsk och svensk (1520-1521) kung, traditionellt känd i Sverige som...

Kalmarunionen

Det tyska handelsförbundet Hansan hade under medeltidens gång vuxit sig allt starkare och mäktigare...

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna (död 1559) var maka till riksföreståndaren Sten Sture d.y. från...

Dalupproren mot Gustav Vasa

Under perioden 1524-1533 inträffade tre uppror i Dalarna mot Gustav Vasas regim. Under...