Engelbrektsupproret växte fram ur ett starkt missnöje med kungens fogdar, skatter och hur Bergslagen behandlades. För bergsmännen var järnhanteringen viktig för både arbete och inkomster, och när kungens politik slog mot deras vardag ökade ilskan. Därför började upproret som en lokal protest, men utvecklades snabbt till en större politisk konflikt i hela riket.
Samtidigt som upproret spreds norrut slöt garnisonen i Stockholm i juli vapenstillestånd med de upproriska. Efter att kung Eriks sista betydande styrkor hade inneslutits utanför Norrköping begav sig Engelbrekt i augusti till Vadstena, där rikets råd hade samlats. Här ska han ha gått hårt åt vissa av rådsherrarna i riksrådet, men fick dem att ansluta sig till resningen, som därigenom fick en helt annan legitimitet än tidigare.
Vid det möte som sammankallades i Arboga i januari 1435 valdes Engelbrekt till rikshövitsman, alltså rikets högsta militära ledare, och kunde tillsammans med flera av sina närmaste män ta plats i rådskretsen. När striderna mot Erik av Pommern återupptogs i februari 1436 hade Engelbrekt dock den nyvalde riksmarsken Karl Knutsson vid sin sida som befälhavare. Kort senare – under en båtresa på sjön Hjälmaren i maj – mördades han av en personlig fiende, Måns Bengtsson (Natt och Dag), i närheten av Göksholm. Att Karl Knutsson omedelbart tog mördaren och dennes far under sitt beskydd har gett upphov till spekulationer.
Engelbrekts roll i svensk historia upphörde dock inte med hans död. Som nationell symbol fick han nytt liv redan genom biskop Thomas frihetsvisa, som skrevs bara tre år efter mordet. Nationalliberala historiker under 1800-talet som Erik Gustaf Geijer, såg honom som en nationell motståndsman som hade rest folket mot utländskt förtryck och mot adelsmän som ansågs sakna lojalitet med landet. De kopplade honom också till Arboga möte 1435, som senare har setts som en viktig föregångare till den svenska riksdagen.
Senare forskare har däremot ofta betonat att Engelbrekt också påverkades av mäktiga stormannagrupper och att Karl Knutsson snart kunde tränga undan honom. I samband med riksdagsjubileet 1935 lyftes han åter fram som nationell symbol och användes även i beredskapspropagandan under andra världskriget.
Det verkar i varje fall klart att Engelbrekts uppror i första hand inte riktade sig mot Kalmarunionen som sådan, utan mot kung Eriks politik och hans fogdar. Hans snabba karriär från lågfrälse, alltså den lägre adeln, till rikshövitsman var mycket ovanlig, och han bör rimligen också ha varit en framstående militär ledare.
Engelbrekt Engelbrektsson blev viktig både som historisk person och som symbol. Han ledde ett uppror där det framgick att även grupper utanför den högsta adeln kunde påverka rikets politik. Samtidigt har bilden av honom förändrats genom historien – ibland har han framställts som frihetshjälte, ibland som en del av stormännens maktspel. Därför visar Engelbrekts liv inte bara vad som hände under 1430-talet, utan också hur historiska personer kan tolkas på olika sätt i efterhand.
M LÄS MER: Engelbrektsupproret
S LÄS MER: Engelbrektsupproret – bakgrund och orsaker
M LÄS MER: Engelbrektsupproret 1434-1436
S LÄS MER: Engelbrekt Engelbrektsson i svensk historieskrivning
S LÄS MER: Karl Knutsson
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
