Befrielsekriget (1520-1523) är en traditionell benämning på det av Gustav Vasa ledda upproret mot Kristian II som resulterade i att Sverige definitivt lämnade Kalmarunionen och att Vasadynastin fick makten. Upproret började i Småland redan i slutet av 1520. Centrum kom dock snart att förflyttas till Dalarna där Gustav Vasa valdes till hövitsman (militär befälhavare) i januari 1521.
Sedan Kristians befälhavare i Stockholm Didrik Slagheck besegrats vid Brunnbäcks färja nära Västerås i april kom större delen av inlandet i upprorsmännens händer före årets slut.
På ett möte i augusti 1521 Vadstena valdes Gustav Vasa till riksföreståndare (tillfällig statschef tills en ny kung tagit över styret). Den finska riksdelen och befästa strategiska platser som Stockholm, Kalmar och Älvsborg motstod dock framgångsrikt bondeuppbåden.
I detta läge vände sig Gustav till Hansan i Lübeck och fick i utbyte av löfte om handelsprivilegier militär hjälp. Därigenom kunde under sommaren 1523 de kvarvarande fästena intas. Intåget i Stockholm på midsommardagen brukar traditionellt anges som slutpunkt för kriget. Blekinge, Bohuslän och Gotland var dock fortfarande omstridda landskap, och Gotland invaderades av Gustavs trupper våren 1524. Vid det laget ville emellertid Lübeck ha en fredlig uppgörelse, och på hösten undertecknades Malmö recess (se nedan).
Några följder
Det är uppenbart att befrielsekriget aldrig skulle ha varit framgångsrikt om det hade varit ett renodlat nationellt bondeuppror. Istället var det tyska landsknektar, lübska skepp och lübska pengar som fällde avgörandet. För biståndet fick Gustav betala dyrt, bland annat med ett löfte om att Sverige inte skulle bedriva handel utanför Östersjöområdet. Problemet med betalningen av krigsskulden satte också i gång utvecklingen mot reformationen.
Senare under den s.k. grevefejden skulle Sverige och Danmark gemensamt göra upp med lübeckarna.
