Fördjupning
Flertalet kungar vid denna tid upplevde kriget ungefär som en duell. Härföraren stod i spetsen för sin här och skulle besegra sin motståndare i en mer eller mindre personlig envig. Mot Gustav Adolf stod Albrecht von Wallenstein, hertig av Friedland och Mecklenburg, en fältherre som noga studerat Gustav Adolfs krigskonst.
Båda fältherrarna var inställda på att få till stånd ett avgörande slag. De båda arméer som ställdes upp var numerärt jämbördiga. Slaget blev närmast oavgjort, med stora förluster på båda sidor. Totalt beräknas 4 500 man ha stupat medan 6 000 sårades.
Den stora frågan efter Lützen var dock hur den svenska hären skulle klara sig utan sin geniförklarade härförare (Gustav II Adolf).
Under 1800-talet började Lützen ses som en symbol för den gamla stormaktstiden och för "svenskheten". I nationalromantisk anda hyllades Gustav II Adolf som skapare av den svenska stormakten och hans personliga mod vid striden i dimmorna och röken vid Lützen prisades först i akademiska men senare också i mera folkliga sammanhang.
