Eldvapnens historia

Det andra sättet var att försöka svälta ut invånarna. När matförråden och vattnet var slut, skulle ju de inringade tvingas att ge upp. Men många borgar och städer hade lagt upp rejäla förråd, just med tanke på detta, så en belägring kunde ibland dra ut på tiden och vara i flera månader, ibland i åratal.

I diktverket Iliaden, troligen skrivet i mitten av 700-talet f.Kr, skildras en del av en tio år lång belägring av staden Troja.

Vid en annan belägring behövde den makedoniske härskaren, militärgeniet Alexander den store, på 300-talet f.Kr sju månader för att inta staden Tyr. Några år efter Alexanders död år 323 f.Kr försökte makedonierna inta staden Rhodos. Belägringen varade i sex år och misslyckades sedan hjälp kommit utifrån och drivit bort makedonierna.

Belägringar gick till ungefär på samma sätt i tusentals år. En assyrier som deltagit i striderna runt en befäst stad på 700-talet f.Kr skulle direkt ha känt igen sig vid en belägring i Europa i början av 1300-talet.

Eftersom belägringar ofta tog så lång tid, krävdes det inte så många borgar för att kunna behärska ett område. Det skulle ta alltför lång tid att erövra dem alla.

Fästningarnas Europa

I Europa började i mitten av 1300-talet riddarna att förstärka sina borgar alltmer. En väl befäst borg var själva mittpunkten i en riddares makt. Från sin borg kunde han behärska ett stort landområde. Över riddarna stod kungen. Genom att varje riddare genom sin borg behärskade landsbygden runtomkring och samtidigt var kungen trogen kunde kungen styra över stora områden (se feodalismen).

Det var inte bara riddarna som sökte skydd bakom murar. I Europa restes oräkneliga stenbyggnader. Det fanns inte en stad som inte hade en stadsmur, och i mitten av varje mindre samhälle fanns åtminstone en borg där invånarna kunde ta skydd. Vid broar, flodövergångar och bergspass byggdes befästningar och vakttorn. Kostnaderna för att bygga allt detta var enorma både i pengar och människoliv. Och det skulle snart visa sig att mycket av byggandet varit förgäves.

 

Fästningarna besegras

I mitten av 1400-talet hade kanonerna blivit så effektiva att Karl VII av Frankrike kunde skjuta sönder alla de slott engelsmännen höll i Normandie på ett enda år. Det spelade stor roll för den franska segern i hundraårskriget (1337-1453) mellan England och Frankrike, ett krig som slutade med att engelsmännen drevs bort från norra Frankrike.

Samma år som hundraårskriget avslutades, 1453, intog turkarna Konstantinopel. De turkiska kanonerna sköt ner murar som hade stått i århundraden. Turkarna använde 70 kanoner, bland andra en som kunde skjuta i väg en kula som vägde flera hundra kilo 1,5 kilometer.

De belägrade inne i borgar och städer kunde till en början inte försvara sig med egna kanoner. Murarna var inte byggda för att förses med kanoner. Trapporna var smala och branta, och där gick det inte att dra upp de tunga vapnen. Men en rad förbättringar gjorde att allt fler kunde dra nytta av de nya vapnen.

Kanonerna, artilleriet, blev en allt viktigare del av krigsmakten. Ordet artilleri kommer från latinets ord artis som betyder konst. Artilleri har översatts med "den vetenskapliga delen av kriget".

I slutet av 1400-talet lät den franske kungen Karl VIII konstruera speciella kanonkärror som drogs av specialtränade hästar.

Ungefär samtidigt infördes en ny uppfinning - lavetten. Det var en träställning som kanonröret sattes fast i. Lavetten gjorde att kanonröret snabbt kunde sänkas och höjas. En kanonkula går olika långt beroende på hur högt kanonröret är riktat. Med lavettens hjälp gick det lättare och snabbare att sikta. Lavetten fick hjul så att det blev enklare att flytta kanonen. Kanonerna började kunna transporteras tillräckligt fort för att hålla jämna steg med fotsoldater på marsch - i alla fall om det var torrt på vägarna.

Från handkanon till musköt

När kanonerna började användas, kom man naturligtvis snabbt på tanken att försöka beväpna varje soldat med eldvapen. De första eldhandvapnen liknade små kanoner, men de var alltför svåra att hantera för en enda person. Att samtidigt sikta, hålla det tunga vapnet och träffa ett rörligt mål, exempelvis en ryttare, var omöjligt.

Eldhandvapnen utvecklades. De fick en kolv som kunde stödjas mot axeln och en avtryckare. Omkring år 1425 uppfanns en ny typ av avfyrningsmekanism. När skytten tryckte på avtryckaren, fördes en glödande stubin, med hjälp av hanen - en liten arm av metall, ner mot krutet som exploderade och slungade i väg kulan.

I början av 1500-talet införde en spansk general en ny stridsteknik. Ett förbättrat eldvapen, musköten, kunde skjuta igenom den bästa rustning. Angripande soldater till häst eller till fots möttes av en mördande skur av kulor. Men varje musköt vägde omkring elva kilo. Eftersom den var så tung, måste skytten stödja pipan på en träställning.

Pikenerarna försvarar skyttarna

Att ladda en musköt tog även för en tränad skytt upp till en minut. Därför måste musketörerna skyddas under den tid de laddade om. Till detta användes pikenerare. Det var soldater till fots beväpnade med pikar, upp till sex meter långa lansar. Pikenerarna stod uppställda i en fyrkant med musketörerna i mitten. När musketörerna sköt gick de fram i främsta ledet. Sedan drog de sig tillbaka till mitten av fyrkanten för att ladda.

Pikenerarna stod tätt i flera led, sänkte sina pikar och riktade spetsarna mot angriparna. Dessa möttes av en mur av vassa spetsar som höll dem på avstånd. Sedan kom musketörerna på nytt och avlossade en ny salva.

Men ju längre en strid varade, desto sämre fungerade samarbetet. I en strid var det kaos; rök, skrik och larmet av svärd mot svärd. Att under sådana förhållanden hålla huvudet kallt och ladda om på en minut var inte lätt. Alla hann inte ladda om samtidigt, och därför kom skotten alltmer i otakt. Istället för en välriktad skottsalva möttes motståndarna av enstaka kulor, vilket var långt mindre effektivt.

Det var mycket som kunde gå fel. Lade skytten i för mycket krut kunde musköten explodera. Krutet var ofta dåligt eller fuktigt, och då klickade skottet.

De runda blykulorna passade inte alltid. Erfarna män tillverkade sina kulor själva för att vara på den säkra sidan. Varje musköt tillverkades för hand och var därför en aning olik alla andra musköter i världen.

Att i stridens hetta upptäcka att de kulor man fått hade fel storlek var en mardröm. Det var inte ovanligt att se musketörer i strid desperat tugga på sina kulor för att försöka få dem att passa i pipan.

Dessutom avfyrades musköten ju med hjälp av en glödande stubintråd. I regn eller fuktigt väder slocknade den gärna, och musköten gick inte att använda alls.

Muskler minskar i betydelse

Trots alla begränsningar fick kanonen och musköten snabbt en avgörande betydelse. Mot kraften i kanoner, musköter och efter hand pistoler kunde i längden inga vapen som byggde på muskelkraft stå emot. Eldvapnen kunde göra en liten svag soldat till den store och starkes jämlike, ibland till hans överman. Det blev alltså lättare att få tag i effektiva soldater, och därmed kunde arméerna göras större. Tidigare hade den enskilda soldatens fysiska styrka spelat en stor roll. Nu kunde arméer byggas upp med svagare folk, bara de kunde lära sig att ladda och skjuta.

Musköten och piken blev de viktigaste vapnen för fotsoldaterna, infanteristerna, på Europas slagfält från 1550 till ungefär 1675. På 1600-talet kom man på att det gick att sätta en kniv, en bajonett, längst fram på de långpipiga gevär som då användes. Därmed förvandlades musköten till en sorts pik, och det behövdes allt färre pikenerare.

Kamp mellan vapen och skydd

Genom hela krigshistorien har tre faktorer varit avgörande: eldkraft, rörlighet, skydd och möjligheten att utnyttja dem.

När nya vapen uppfunnits, har man satt in alla krafter på att finna nya skydd. När nya skydd uppfunnits, har man så småningom funnit på nya vapen.

Långbågen var en kraftig pilbåge som speciellt engelsmännen använde. När den utvecklades, gjordes rustningarna ännu tjockare. Så blev det också när eldvapnen infördes. Men eftersom musköter kunde skjuta igenom ganska tjock plåt, blev rustningarna omoderna. En rustning som kunde stå emot kulor skulle bli så tung att den som bar den inte skulle kunna röra sig. En häst skulle inte orka bära den, och rustningen skulle bli orimligt dyr.

Man förstod alltså att skyddet inte längre räckte mot de nya eldvapnen. Motmedlet blev istället att satsa på ökad rörlighet.

Soldaterna till häst, kavalleristerna, fick lättare utrustning - en hjälm och en plåt som skyddade bröstet ersatte rustningarna. Nu kunde de rida snabbare och var svårare att träffa.

En lyckad kavalleriattack kunde slå ut musketörerna.