Alla hus utmed en gata skulle byggas i samma stil i ett rutmönster mellan parallella, raka gator. Idéerna, stadsplanerarna och arkitekterna kom från Nederländerna, Tyskland och Frankrike. Dessa mästare kunde nu i timmerhusens Sverige genomföra det de aldrig kunde göra i sina hemstäder nere på kontinenten där husen uppförts av sten. De svenska städerna revs och byggdes om. Men för att åstadkomma allt detta behövdes ordning, reda och klara bestämmelser. Kort sagt, svensk byråkrati (läs mer om svenska städer på 1600-talet i faktarutan nedan).
Svenska byråkratins framväxt
Svensk byråkrati är omkring 400 år gammal. Den började växa fram under första delen av 1600-talet, samtidigt med hovrätterna, ämbetsverken, posten, lantmäteristyrelsen och mycket annat som vi förknippar med dagens Sverige. Ända sedan början av 1600-talet har svenska statstjänstemän suttit i sammanträden, enats om beslut, antecknat till protokollet samt i detalj bestämt hur och var hus får byggas, vägar dras och människor leva sina liv.
Bakom mycket av detta stod den svenska byråkratins främsta organisatör, Axel Oxenstierna, Gustav II Adolfs rikskansler, vår första betydande statsman. Och bakom honom låg en kraftigt drivande faktor som tvingade fram den totala omvandlingen av hela samhället - krigen.
Krigen krävde en centraliserad statsmakt
Sverige expanderade snabbt i Baltikum och längs Östersjökusten. Krigen krävde ständigt mer pengar och allt fler soldater. Därför fick vi kyrkböckerna, bland de äldsta i världen. Där kunde kronan (kungamakten/staten) se var i socknarna det fanns pojkar och män som kunde användas som soldater. Nu blev kärnan i armén svenska utskrivna bönder istället för dyra legotrupper.
Sverige indelades i län ledda av landshövdingar. De nya hovrätterna och ämbetsverken (föregångare till dagens myndigheter) och den växande armén behövde kompetenta tjänstemän och officerare. Detta ledde bland annat till att Uppsala universitet återuppstod och byggdes ut med alla fakulteter. Därtill grundades tre nya universitet: Dorpat (1632) som låg i svenska Livland (Dorpat = Tartu i dagens Estland), Åbo (1640) och Lund (1666). Av de universitet som grundades utanför dagens Sverige är Åbo Akademi fortfarande svenskspråkigt. Nu uppstod också de första gymnasierna och ett nytt skolsystem infördes.
Postväsendet och nyhetsförmedling
För att all kommunikation skulle fungera mellan statliga tjänstemän i huvudstaden och ut till landet och provinserna, organiserades postväsendet. Ett brev från Stockholm till Ystad fick inte ta mer än fem dagar. Postdrängar (brevbärare) till fots som inte höll tiden - en mil på två timmar - fick en veckas fängelse på vatten och bröd. Det fanns även ridande postbud.
Längs de nybyggda vägarna anlades gästgiverier där man kunde rasta och byta häst. En dagsetapp var sällan mer än några mil på de dåliga vägarna.
Krigen krävde kontroll över nyhetsförmedlingen. Kungamakten hade en effektiv propagandaapparat i kyrkan. Alla var nämligen skyldiga att gå till söndagsgudstjänsten i socknens eller stadens kyrka. Från predikstolarna förmedlade präster vad kungen ville att allmogen (borgare och bönder) skulle få veta. Detta var folkets enda nyhetskanal innan den första tidningen kom 1645. Den är en av världens äldsta och hette Ordinari Post Tijdender, utgiven av postmästaren i Stockholm. Tidningen blev därefter kungamaktens officiella organ (språkrör). Efter diverse byten av namn och utgivare utkommer den fortfarande, numera under namnet Post och Inrikestidningar, utgiven av Svenska Akademien.
S Stadsgrundningar under 1600-taletKronans försök att kontrollera handeln ledde till att en mängd nya städer grundades. Åren 1605-1680 tillkom 28 stycken i det nuvarande Sverige. Särskilt omkring 1620 och vid 1640-talets början utfärdades stadsrättigheter. Alingsås grundades 1619, Göteborg, Luleå och Piteå 1621, Sundsvall 1624, Falun 1641, Eskilstuna 1659 och Karlskrona 1680. Kronans merkantilistiska politik gynnade handeln och näringarna i den stormaktsstat som byggdes upp. Intresset riktades mot rikets utkanter (Norrland, Finland) och ekonomiskt viktiga inlandsregioner som Bergslagen. De nya städerna under 1600-talet planlades på ett mer medvetet sätt än de tidigare stadsbildningarna som ofta var spontant framvuxna. Stormaktstidens handel var strängt reglerad. Endast stapelstäder (t.ex. Stockholm, Göteborg, Kalmar, Åbo och Gävle) fick handla med utlandet. De övriga - i sammanhanget s.k. uppstäderna - fick endast bedriva handel inom riket. Dessutom förbjöd det bottniska handelstvånget städer norr om Gävle att bedriva handel söder om Stockholm. Problemet som de nya städerna skulle lösa var "landsköpet", d.v.s. oorganiserad och okontrollerad handel på landsbygden och i förbjudna hamnar utöver hushållets tillverkning - en handel som berövade kronan inkomster. De nya städerna var små och fick ofta ekonomiska problem. Ändå är det troligt att politiken gav statsmakten bättre förutsättningar att fortsättningsvis styra handeln, även om kronans uppenbara favorisering av huvudstaden väckte ont blod i landet i övrigt. Bottniska handelstvångetBottniska handelstvånget gällde alla städer som låg norr om Gävle och förbjöd dem att bedriva handel söder om linjen Stockholm-Åbo. Däremot fick alla andra städer handla med städerna runt Bottenviken. Syftet var att gynna Stockholms ekonomiska utveckling. Förbudet hade sitt ursprung i Magnus Erikssons stadslag från 1350 men fick fastare form under 1600-talet. Det kritiserades ständigt av Norrlands och Finlands städer men avskaffades först med de yngre mössornas avregleringspolitik 1765.
|
LÄS MER: Drottning Kristina och den nya stormakten Sverige
LÄS MER: Stormaktstidens Sverige
LÄS MER: Sverige under stormaktstiden
LÄS MER: Stormaktstidens adel
LÄS MER: Varför och hur blev Sverige en stormakt?
LÄS MER: Sveriges första spionnät
PODCAST: Introduktion till stormaktstiden
Text: Herman Lindqvist, journalist och författare. Faktarutan om stadsgrundningar under 1600-talet är skriven av Torbjörn Nilsson, professor i historia.
Webbsida: http://www.hermanlindqvist.se
