Sveriges krig mot Danmark (1611-1660)

Kalmarkriget (1611-1613)

Det första kriget, Kalmarkriget, orsakades av gamla tvistefrågor som Lappmarksfrågan, rätten till tre kronor i statsvapnet och Sveriges planer i Baltikum. Den svenska blockaden av Riga under polska kriget drev fram en dansk krigsförklaring i april 1611. Danskarna erövrade snabbt Kalmar och Öland, Skara, Jönköping och den viktiga fästningen Älvsborg i väster. Den danska flottan hotade Stockholm. Sverige svarade med härjningståg i Skåne och Norge men var i underläge.

De höga kostnaderna för tyska legosoldater drev dock Kristian IV att under engelsk medling inleda fredsförhandlingar, som resulterade i freden i Knäred i januari 1613: Sverige skulle till 1619 betala en ny lösen för Älvsborgs fästning på en miljon daler (= två tredjedelar av landets skörd under sex år).

Torstensons krig (1643-1645)

Sveriges expansion under de följande åren utjämnade maktförhållandet mellan rikena och 1643 sökte svenskarna revansch. I ilmarscher förde Lennart Torstenson sin armé upp från trettioåriga krigets Tyskland och erövrade Jylland, medan Gustaf Horn besatte Skåne och Blekinge. Man kunde nu även räkna med stöd från Holland, som retat sig på omfattande tullhöjningar och allierat sig med Sverige (1614 och 1640). Med bistånd av holländska fartyg kunde Carl Gustaf Wrangel krossa den danska flottan under slaget vid Femern 1644.

I freden i Brömsebro i juli 1645 tvingades Danmark avstå Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt Halland på 30 år. Dessutom fick svenska fartyg tullfrihet i Öresund. Därmed var maktförhållandet i Norden omkastat. En flerhundraårig dansk dominans hade brutits, Sverige hade egen kust vid Nordsjön och det var Danmark som hotades av inringning.

Karl X Gustavs första danska krig (1657-1658)

Det tredje dansk-svenska kriget utlöstes genom ett danskt försök till revansch när Karl X Gustav verkade ha kört fast i Polen.

Från svensk synpunkt var den danska krigsförklaringen i augusti 1657 dock välkommen. Danmark hade före det polska fälttåget varit ett alternativt angreppsmål. På nytt genomförde den svenska armén ett blixtanfall från kontinenten mot Jylland. Fästningen Frederiksodde stormades i oktober och vintern kom med sträng kyla. När isen lade sig över Lilla och Stora Bält blev det i månadsskiftet januari-februari 1658 möjligt att föra armén över till Fyn och Själland (tåget över Bält) och hota Köpenhamn.

I freden i Roskilde den 26 februari 1658 fick Sverige Skåne, Blekinge, Bornholm, Trondheims län, Bohuslän samt Halland för gott. Dessutom skulle Danmark och Sverige gemensamt spärra av Östersjön för främmande örlogsflottor.

Karl X Gustavs andra danska krig (1658-1660)

I syfte att slutgiltigt utplåna Danmark som självständig stat inledde Karl X Gustav ett nytt anfall redan i juli samma år. Nu ingrep dock andra makter, som ogärna såg Danmarks dominans i regionen ersättas av Sveriges. En holländsk flotta slog sig igenom Öresund och undsatte det belägrade Köpenhamn, medan kurfursten av Brandenburg befriade Jylland från svenska trupper.

Sedan Köpenhamns borgerskap hjältemodigt motstått ett svenskt stormningsförsök i februari 1659 framtvingade stormakterna medling. Efter Karl X Gustavs död kunde denna också bli framgångsrik. I freden i Köpenhamn i maj 1660 fick Sverige återlämna Bornholm och Trondheims län.

De danska krigen visade att gränserna för Sveriges expansionsmöjligheter i Östersjön ytterst bestämdes av andra stormakters välvilja. Efter misslyckandet 1660 upphörde också erövringarna och svenskarna inriktade sig på att försöka behålla alla sina tagna områden.

LÄS MER: Freden i Knäred

LÄS MER: Freden i Brömsebro

LÄS MER: Freden i Roskilde

LÄS MER: Freden i Köpenhamn

LÄS MER: Karl X Gustav

Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik