Riksdagen fattade 1675 beslut om en granskning av förmyndarnas ansvar, vilket 1680 skulle följas av en skärpt förmyndarräfst och en omfattande reduktion av adelns godsinnehav.
Vid riksdagen 1680 beslutades om en omfattande reduktion, det vill säga att kronan skulle ta tillbaka jord och egendomar som tidigare hade skänkts eller förlänats till adeln. Reduktionen började med att grev- och friherrskapen drogs in till kronan och därefter den ena godstypen efter den andra. Det innebar att grevar och friherrar kunde behålla sina titlar, men att många av de stora områden som tidigare hade hört till deras grevskap och friherrskap återgick till staten.
Vissa stormanssläkter – Brahe, Oxenstierna och De la Gardie – drabbades speciellt hårt, och när reduktionen i stort sett var avslutad omkring 1700 hade jordägandet i Sverige förändrats i grunden. Adeln var inte längre den dominerande jordägaren utan beräknades besitta en tredjedel av landets jord eller ungefär lika mycket som kronan. Drygt 30 procent tillhörde de fria bönderna, skattebönderna.
Reduktionen fick genomgripande följder. Adelns dominerande position bröts och kronans finanser förbättrades radikalt. Dessutom stärktes de fria böndernas ställning. Reduktionen genomfördes samtidigt som Karl XI:s makt växte och det kungliga enväldet infördes. Den blev också en viktig förutsättning för Karl Xll:s senare maktutövning.
De ökade inkomsterna gjorde det dessutom möjligt för Karl XI att bygga upp ett starkare försvar. Jord som drogs in till kronan kunde användas för att finansiera armén, bland annat genom det nya indelningsverket. Reduktionen handlade därför inte bara om en maktkamp mellan kungen och adeln. Den blev också en viktig del i omorganisationen av den svenska staten och krigsmakten.
Reduktionen slog hårt mot rikets mäktigaste adelFå personer visar reduktionens följder tydligare än Magnus Gabriel De la Gardie. Han hade varit en av Sveriges mäktigaste politiker och tillhörde landets allra rikaste adel. Under sin storhetstid förfogade han över mer än 1 000 skattepliktiga gårdar i Sverige och Östersjöprovinserna. Han ägde eller disponerade dessutom flera praktfulla slott och gods. Ett av de främsta var Läckö slott vid Vänern. Där lät De la Gardie bygga om den gamla borgen till ett praktfullt barockslott med nya våningar, en slottskyrka och påkostade målningar. Men 1681 slog reduktionen till. Läckö drogs in till kronan och De la Gardie tvingades lämna slottet. Han drabbades mycket hårt även på andra håll. Till slut fick han och hans hustru i stort sett bara behålla Vänngarn och Höjentorp under sin livstid. De la Gardie hade redan stora skulder, och reduktionen förvärrade situationen kraftigt. En man som bara några årtionden tidigare hade tillhört rikets absoluta topp hade på kort tid förlorat större delen av sina egendomar. Hans öde visar hur genomgripande Karl XI:s reduktion var. Det handlade inte bara om siffror i statens räkenskaper. Hela den svenska maktbalansen förändrades när några av landets rikaste adelssläkter förlorade stora delar av den jord och de inkomster som deras politiska inflytande hade byggt på. |