Rasbiologin tar form
Det vi idag kallar rasbiologi är ett ämnesområde som har växt ihop från olika håll, ur delvis olika traditioner.
En viktig gren kom från USA och arbetet att (åter)införa skarpa skiljelinjer mellan svarta och vita efter det amerikanska inbördeskrigets och rekonstruktionens avslutning 1877 (den period då nordstaterna och sydstaterna skulle enas på nytt och de svarta skulle få medborgerliga rättigheter).
En annan gren är den idébildning som växte fram ur Francis Galtons och Herbert Spencers (socialdarwinismen) inflytelserika författarskap.
En tredje gren, som med tiden blev den dominerande, var den tyska, som utmynnade i nazismens folkmordspraktik.
De olika traditionerna överlappar varandra.
Under 1900-talets första decennier ägde ett rikligt idéutbyte rum mellan inte minst USA och Tyskland, men också med nordiska länder som Sverige.
Rasbiologins ursprung i olika språkområden och vetenskapstraditioner har medfört att det ibland har uppstått begreppsförvirring.
Rasbiologin byggde på föreställningen att människor kunde delas in i olika biologiska raser med skilda egenskaper och olika värde. Dessa idéer saknar vetenskaplig grund. Modern forskning visar att människans biologiska variation inte kan delas upp i tydligt avgränsade raser.
Rasbiologin i Sverige
1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien, som bedrev ett starkt lobbyarbete för att rashygieniska perspektiv skulle få inflytande över samhällsutvecklingen. Bakom opinionsbildningen stod ett tvärpolitiskt nätverk av forskare och politiker som ville åstadkomma främst två saker:
- Grunda ett rasbiologiskt, vetenskapligt institut åt landets ledande rasbiolog Herman Lundborg.
- Införa steriliseringslagar i Sverige.
Det lyckades man också göra. Statens institut för rasbiologi grundades 1922 och den första steriliseringslagen antogs 1934 och började gälla 1935.
Herman Lundborg kom själv att tillbringa mycket tid med att undersöka samebefolkningen utifrån rasistiska perspektiv, och hamnade med tiden alltmer vid sidan av forskarsamhället.
Undersökningarna innebar bland annat att människors kroppar och skallar mättes och fotograferades. Genom sådana mätningar försökte rasbiologerna hitta samband mellan människors utseende och deras påstådda egenskaper. Många av dem som undersöktes var samer, och metoderna byggde på rasistiska föreställningar som senare har förkastats av forskningen.
Efter några inledande energiska år gick luften ur Statens institut för rasbiologi. Och i takt med nazismens genomslag i Tyskland förlorade också rasbiologin i anseende som vetenskap i Sverige och i andra länder. Steriliseringslagarna fortsatte dock att gälla ända fram till 1976.
Utställningen som skulle lära svenskarna om ”raser”År 1919 turnerade en stor rasbiologisk utställning runt i Sverige. Den kallades Svenska folktypsutställningen och hade som mål att sprida rasbiologiska idéer till allmänheten. På utställningen visades bland annat fotografier och gipsbyster som skulle föreställa olika svenska ”folktyper”. Besökarna fick även själva delta i undersökningar. Man ville få människor att tro att deras utseende kunde avslöja vilken ”ras” de tillhörde. Utställningen lockade minst 40 000 besökare i Uppsala, Gävle, Visby och Göteborg. Det visar hur stort intresset för rasbiologi var i Sverige vid den här tiden. Idag vet vi att föreställningarna bakom utställningen var felaktiga. Människors värde, intelligens eller personlighet kan inte avgöras genom att mäta deras skallar eller studera deras utseende.
|
M LÄS MER: Steriliseringspolitiken i Sverige
S LÄS MER: Rasism och främlingsfientlighet
S LÄS MER: Socialdarwinism
S LÄS MER: Svensk nazism under mellankrigstiden
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Texten är en kort sammanfattning av den första halvan av Forum för levande historias undervisningsmaterial (O)mänskligt – ett undervisningsmaterial om rasbiologins historia och dess framväxt i Sverige.
Webbplats: Forum för levande historia
