SS-ledaren Himmler informerades varefter han befallde att upproret skulle krossas och gettot jämnas med marken.
På eftermiddagen rullade tre stridsvagnar in i gettot och öppnade eld. Men judarna kämpade oförfärat vidare. Genom sin överlägsna lokalkännedom i gettot, sin ständigt varierade taktik och sitt okuvliga mod lyckades de stå emot tyskarna längre än någon trott. Striderna pågick dag och natt i nästan 30 dygn.
Men i längden var naturligtvis kampen utsiktslös. Någon hjälp utifrån kunde judarna inte räkna med. De visste att de inte skulle överleva. Men de kämpade för sin mänskliga värdighet - tills de föll genomborrade av SS-truppernas kulor. 19 000 judar togs till fånga och avrättades - en del omedelbart genom nackskott, andra senare i gaskammaren.
Den nazistiske befälhavaren i Warszawa meddelade SS-ledningen i Berlin att revolten hade resulterat i att totalt 56 065 judar hade mist livet.
Den passiva omvärlden
När engelsmännen och deras allierade fick höra talas om massakrerna på judarna i Polen och andra länder ville de gärna skjuta sådant ifrån sig. Antingen ville de inte tro att judeutrotningen var sann, eller också var de så upptagna av den militära kampen mot Nazityskland att de inte hade tid att försöka rädda judarna.
En polack vid namn Jan Nowak var 1943 kurir mellan den polska motståndsrörelsen och den polska exilregeringen i London. På hösten kom Nowak för första gången till London och fick rådet av diplomater att vara återhållsam när det gällde rapporteringen av antalet dödade judar; en alltför hög siffra kunde uppfattas som osannolik, och han skulle stämplas som lögnare.
Diplomaterna berättade för Nowak om en tidigare kurir, Zygielbojm, som hade sänts från gettot i Warszawa till London för att personligen rapportera om de nazistiska illdåden; mer än 700 000 judar systematiskt mördade. Zygielbojms vänner hade föreslagit att han skulle stryka en nolla; 70 000 skulle kanske världen tro på, men siffran 700 000 var alltför otrolig. Kuriren kunde inte medverka i denna historieförfalskning - och tog sitt liv.
Nowak träffade också den brittiske premiärministern Winston Churchill och hans utrikesminister Anthony Eden. Av deras uttalanden förstod Nowak att de tvivlade på den polska motståndsrörelsens uppgifter och att de hade tagit intryck av Stalins propaganda att polackerna såg ryssarna som sina största fiender, inte tyskarna. Fanns det då inte skäl att betvivla massmorden på judarna? frågade sig brittiska politiker och journalister.
Engelsmännens inställning i den här frågan sammanföll med, eller underlättades av, att Polen började knytas allt fastare till Sovjetunionen. Judarnas öde i Polen blev främst en fråga för ryssarna. Konferensen i Teheran i slutet av 1943 mellan de västliga ledarna och den ryske diktatorn bekräftade att Polen, liksom hela Östeuropa, gled in i den sovjetiska intressesfären.
Men i Warszawa visste polackerna ingenting om detta. De trodde att britterna var deras pålitliga vänner som skulle hjälpa dem med vapen och förnödenheter i resningen mot tyskarna.
I själva verket låg vägen öppen för ryssarna att göra Polen till en sovjetisk satellitstat (lydstat).
