De ständiga lockouterna och strejkerna fortsatte och konfrontationerna var många och djupa.
1908 kastade några ungsocialister en hemmagjord bomb in i fartyget Amalthea i Malmö hamn, där strejkbrytare från England låg och sov. En strejkbrytare dog och flera sårades. Bombkastarna dömdes till döden, men domarna omvandlades och 1917 frigavs de.
1909 utbröt en storstrejk. Fackföreningarnas krav på bättre villkor möttes med lockouter och motkrav på sänkta löner och längre arbetstider. Uppslutningen var nästan total och som mest strejkade 300 000 arbetstagare. LO (Landsorganisationen) fick ett mycket viktigt internationellt stöd. Bland annat skickade järnvägsarbetarna i Sarajevo sin lön för fem timmars extraarbete till de strejkande i Sverige. Men strejken fick ändå blåsas av utan ett avtal. LO förlorade hälften av sina medlemmar. Många svartlistades och tvingades emigrera till Amerika.
1917 upplevde Sverige hungerkravaller och revolutionsstämningar, liksom många andra länder i Europa. Den ryska revolutionen och första världskriget pågick och i Sverige blev det brist på baslivsmedel som bröd och potatis. Samtidigt blev så kallade gulaschbaroner rika på att exportera livsmedel till andra länder. På många platser stormade folk handelsbodarna och tvångsköpte livsmedel. Regeringen satte in militär mot de hungriga.
I Sverige gick utvecklingen långsamt mot större stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna samarbetade med liberalerna för rösträtten och 1928 höll den blivande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson ett berömt tal om visionen för det kommande folkhemmet. 1930-talet präglades av en djup världsdepression och arbetslösheten galopperade. 1931 blockerade arbetarna en fabrik i Lunde, Ådalen, i protest mot att den skulle läggas ner. Strejkbrytare sattes in och den liberala regeringen skickade militär. Vid en fredlig demonstration beordrades soldaterna att ge eld. Fyra demonstranter, och en kvinna som tittade på, dödades. Skotten utlöste enorma protester över hela landet.
1932 inleddes socialdemokratins 44 år vid regeringsmakten, men det var i samarbete med Bondeförbundet (Centern) som visionen om folkhemmet överlevde fram till efterkrigstiden.
1938 hade både LO och SAF växt sig så starka att de kunde börja förhandla och samverka på hög nivå. Då slöts Saltsjöbadsavtalet, ett huvudavtal mellan SAF och LO som definierade spelreglerna på arbetsmarknaden. LO och SAF var ofta i luven på varandra, men var överens om en sak: de ville inte att staten skulle lägga sig för mycket i arbetsmarknadsfrågorna. De ville själva ha ansvaret. Därför möttes de i Saltsjöbaden och kom överens om några viktiga grundbultar.
- Organisations- och förhandlingsrätten slogs definitivt fast.
- De tog på sig att lösa frågor om löner och arbetsvillkor i förhandlingar, och ville inte ha statlig inblandning.
- De kom överens om regler för stridsåtgärder, som lockouter och strejker.
Saltsjöbadsavtalet blev grunden för det samförståndsklimat som sedan för lång tid kom att prägla svensk arbetsmarknad. Det kallas för Saltsjöbadsandan och den svenska modellen.
LÄS MER: Demokratins genombrott - när Sverige fick allmän och lika rösträtt
LÄS MER: Vägen till ett bättre arbetsliv : Fackföreningsrörelsens historia i Sverige och i världen
LÄS MER: Fackföreningarnas framväxt
LÄS MER: LO
LÄS MER: SAF
LÄS MER: Demokratins genombrott i Sverige
LÄS MER: Saltsjöbadsavtalet
LÄS MER: Den svenska modellen
PODCAST: Avtalsrörelse, kollektivavtal, strejk och lock-out
PODCAST: Arbetsmarknaden i Sverige
FÖRFATTARE
Text: Union to Union
Webbplats: uniontounion.org
