Svensk-norska unionen

S  Fördjupning

De aktstycken som reglerade den svensk-norska unionen mellan 1814 och 1905 var: fredstraktaten i Kiel, konventionen i Moss (se nedan) och kungavalet i november 1814. Samtliga dessa var kompromissprodukter och innehöll en del oklarheter. Där speglades de skilda grundhållningar som unionen bar med sig från början.
 

Om man från svensk sida såg Norge som en ersättning för Finland och unionen som ett steg på vägen mot fullständigt införlivande, betonade norrmännen å andra sidan att den egna konstitutionen och det inre självstyret var steg på vägen mot fullständig självständighet.

Karl XIV Johan var efter makttillträdet kung i båda länderna. Kanske var han mer populär i Norge, åtminstone vittnar det entusiastiska mottagande han fick i Kristiania (Oslo) både 1832 och 1835 om det.

Utrikesdepartementet i Stockholm företrädde både de norska och de svenska intressena. Norges handelsflotta expanderade, delvis på bekostnad av den svenska.

Den norska regeringen var delad i två avdelningar. Statsministern och två statsråd befann sig i Stockholm för att delta i det sammansatta statsråd där unionella frågor behandlades. Statsrådsavdelningen i Oslo förde en mer undanskymd tillvaro vid sidan om det alltmer självmedvetna stortinget (Norges riksdag).

Den norska konstitutionen (grundloven) gav kungen suspensivt veto (rätten att skjuta upp beslut). Två gånger kunde han vägra att godkänna ett stortingsbeslut men den tredje gången gick förslaget igenom. Karl Johan försökte få ett absolut veto, också med hjälp av militärt hot, men stortinget gav inte vika. Utökad kungamakt betydde i hög grad ökad svensk makt i Norge genom att kungen var det sammanhållande elementet i unionen. Hur omfattande vetot skulle vara i grundlagsfrågor var oklart. Det kom också att bli den utlösande faktorn när den norska parlamentarismen segrade 1884.

Från 1830-talet gjordes flera försök att ersätta de skiftande bestämmelserna med ett enhetligt nytt unionstraktat, men 1862 förkastade stortinget slutgiltigt ett förslag som den första unionskommittén hade framlagt.

En stridsfråga var ståthållarämbetet, den kungautnämnde svenske ämbetsman som styrde medan kungen vistades i Sverige. Efter 1829, då ståthållaren Baltzar von Platen låtit militär skingra demonstranter som krävde att få fira 17 maj, hade norrmän upprätthållit ämbetet. Sedan 1856 stod det till och med vakant (ledigt). Under ståthållarstriden 1859-1860 tvingades Karl XV att ta tillbaka sitt löfte från kronprinstiden att avskaffa ämbetet. En liberal förgrundsgestalt som J.A. Gripenstedt tolkade den storsvenska hållningen med följande starka ord: "Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska." Opinionen riktades mot kungens självrådighet och"eftergiftspolitik". I än mer aggressiv form kom den att återuppväckas under 1880-talets unionsstrider.

Trots allt kan tiden från 1814 till 1860-talet karakteriseras som unionens lyckliga tid. Mellanrikslagen som i liberal anda genomfördes 1825 gav handeln mellan "brödrafolken" omfattande tullättnader. Särskilt norsk sjöfart och handel gynnades av lagen, som kan ses som ett tidigt liberalt genombrott och ett av de få mera påtagliga resultaten av unionen.

Militärstrategiskt blev unionen en buffertzon mellan stormakterna. År 1835 fick Norge en representant i den ministeriella konseljen, där unionens utrikesfrågor avhandlades. Konsuler började också utnämnas i ett sammansatt statsråd, där länderna var lika representerade. Från 1870-talet växte dock den norska nationalismen, representerad av bondepartiet venstre, som med sina krav på parlamentarism och självständighet kom att prägla unionens sista tid.

Venstres ökade aggressivitet hindrade Oscar II från att genomdriva vetot i grundlagsfrågor. Som en följd av detta bildades den första venstreregeringen 1884. Parlamentarismen hade segrat och de norska självständighetssträvandena hade gått in i en ny fas.

I Sverige växte en starkt Norgekritisk, konservativ strömning fram och sedan unionsstriden blossat upp upphävdes tullättnaderna 1895 från svenskt håll som ett led i kampen mot de norska självständighetssträvandena. Avskaffandet har av historikern Sten Carlsson betecknats som "en spik slagen i unionens likkista".

Det som slutligen sprängde den bräckliga unionen var konsulatfrågan. Norge godkände inte att konsulerna underställdes den gemensamma utrikesministern. Upprättandet av ett självständigt norskt konsulatväsen stöddes av både vänster och höger i maj 1905. Oscar II utnyttjade inte sitt kungliga veto varvid regeringen avgick. När kungen inte lyckades bilda en ny förklarade stortinget den 7 juni unionen upplöst. Trots vapenskrammel lyckades parterna i Karlstadsförhandlingarna nå en fredlig uppgörelse (se nedan).

Karlstadskonferensen 1905

I de förhandlingar som ägde rum i Karlstad mellan 31 augusti och 23 september 1905 enades Sverige och Norge om en fredlig upplösning av unionen. Från Sverige deltog bl.a. samlingsregeringens statsminister Christian Lundeberg, utrikesminister Fredrik Wachtmeister, Hjalmar Hammarskjöld och Karl Staaff. Norges delegation leddes av statsminister Christian Michelsen. Förhandlingarna omgärdades av vapenskrammel från båda sidor, men opinionen var för fred.

Gränsbefästningarna var nära att spräcka en uppgörelse men till slut erkändes Norges självständighet. Efter skickligt agerande av Michelsen fick Norge behålla fästningen Kongsvinger. De svenska samernas rättigheter garanterades, och transittrafiken (trafikförbindelserna mellan länderna) behölls. Konflikter mellan parterna skulle hänskjutas till Internationella domstolen i Haag.

I oktober godkände regeringarna och parlamenten avtalet, och det undertecknades av utrikesministrarna den 26 oktober.