Världens första stora civilisationer uppstod i dalarna längs stora floder. Vid floderna Eufrat och Tigris i Mesopotamien, i Nildalen i Egypten, runt Indusdalen i Indien och Pakistan och vid Gula floden i Kina började riken växa fram för 5 000 år sedan. Gemensamt för dessa riken var att människorna där lärde sig att leda flodvatten ut över den torra åkerjorden och att använda floderna för transporter. Därmed skapades de första stora civilisationerna. Det var sumererna vid Eufrat och Tigris som var först.
En flodkultur är en högkultur - en tidig civilisation - som uppstått kring ett flodsystem vars existens har utgjort grundförutsättningarna för samhällsutvecklingen kring floden.
Bevattningssystemen krävde samarbete
De sumeriska bönderna började enkelt. De bar vattnet i krukor från floderna till sina fält. Nästa steg var att gräva små diken som ledde vattnet till fälten. Bönderna byggde dammar där vatten kunde sparas och ledas ut på fälten i rätt mängd. Systemet växte mer och mer. Så småningom sträckte sig kanalerna flera kilometer bort från floderna. Slätterna runt om dem täcktes av ett nätverk av kanaler och dammar.
Bevattningssystemet hade redan blivit för stort för att den enskilde bonden skulle kunna klara av det själv. Sumererna måste samarbeta. Till en början räckte det med att släkten eller klanen hjälptes åt. Sedan blev också den för liten. Efter hand som bevattningssystemet växte krävdes först att en hel by, sedan att många byar och till sist att ett stort område styrt av en stad samarbetade.
ANNONS
ANNONS
Att många bofasta människor som inte tillhörde samma släkt samarbetade, var början till den moderna civilisationen och därmed till staten.
En annan av civilisationens grundstenar var specialiseringen, att alla inte var tvungna att göra samma sak.
Mycket förenklat kan man säga att i början gick det mesta av varje bondes hela tid och energi åt för att skaffa mat till sig och sin familj.
Så småningom blev jordbruket effektivare, bland annat genom konstbevattning. Då kunde en bonde odla mer än hans familj behövde. Alltså kunde han sälja överskottet och köpa annat istället. Det betydde också att alla människor inte behövde ägna sig åt att skaffa mat. Samhället specialiserades. En del människor blev bönder; andra soldater; hantverkare, skrivare eller präster. Detta är naturligtvis bara en del av förklaringen till hur en civilisation växer fram, men en viktig del.
Sumerernas stora städer
Omkring år 3000 f.Kr började sumerernas magnifika städer växa fram längs stränderna av Eufrat och Tigris i nuvarande Irak. Runt städerna utbredde sig vidsträckta fält med olika grödor. I städerna fanns tempel, palats, stormäns boningar och vanliga småhus. Invånarna trängdes på gator och torg. I hundratals bodar bjöd försäljare och hantverkare ut allt från enkla krukor till dyrbara smycken. Jordbruk och konstbevattning hade lagt grunden till välståndet.
Konstbevattningen gjorde att skördarna ökade. Det blev nödvändigt att kontrollera hur stora skördarna blivit för att kunna ta ut skatt. På den här sumeriska lertavlan har skrivaren antecknat hur stora skördarna blivit av korn, vete och bovete ett viss år.
Sumererna var inte först med att lära sig konstbevattning. I staden Jeriko i nuvarande Israel konstbevattnades grödorna omkring år 6000 f.Kr. I staden Çatal Hüyük i nuvarande Turkiet levde 6500 år f.Kr folk som kunde konstbevattna. Men de båda samhällena blev aldrig mer än städer. Både Jeriko och Çatal Hüyük byggde sin handel på en enda vara; salt för Jeriko och stenarten obsidian för Çatal Hüyük. Dessutom hade städerna begränsad tillgång på vatten. De kunde alltså bara utvidga sitt område till en viss gräns.
Sumererna däremot hade tillgång till de två stora floderna Eufrat och Tigris och blev de första att utnyttja konstbevattning i stor skala. Deras land kallar vi Mesopotamien (Tvåflodslandet, se karta).
Men det var inte helt riskfritt att utnyttja floderna. Eufrat ändrade ibland sitt lopp och dränkte byar och städer. I gamla skrifter från Mesopotamien finns berättelser om en väldig översvämning. Det anses vara samma översvämning som i Bibeln kallas syndafloden.
ANNONS
ANNONS
Staden styrde landsbygden
I Mesopotamien växte det efterhand fram en rad stadsstater. Kärnan i varje stadsstat var en stor stad som styrde landsbygden runt omkring. År 2700 f.Kr kontrollerade en av dessa stadsstater, Uruk, 76 byar. Själva staden sträckte sig över fyra kvadratkilometer och hade omkring 50 000 invånare.
Det var när sumererna lärde sig kontrollera vattnet och jordbruket som deras civilisation växte fram. Att de sedan förlorade den kontrollen var en av anledningarna till att deras kultur så småningom gick under.
Sumerernas stadsstater låg under många hundra år ofta i strid med varandra. Dels krockade deras intressen när olika härskare försökte utöka sitt inflytande. Dels slogs de om det livsviktiga vattnet. Varje kanal som grävdes uppströms minskade mängden vatten för de samhällen som låg längre ner längs floderna Eufrat och Tigris.
Dessutom angreps sumererna av andra folk. I årtusenden har slätterna vid Eufrat och Tigris varit uppmarschområden för arméer och erövrare på väg till eller från Asien.
Sumerernas område hade därför inget naturligt skydd när andra folk kom vandrande från väster eller öster. 2004 f.Kr intogs sumerernas viktigaste stad Ur av folket elamiterna.
Sumererna försvagades också av att deras åkerjord långsamt förstördes.
Bild: Wikimedia Commons Del av "Standaret från Ur", från ca 2600 f.Kr, som idag finns att beskåda på British Museum i London. Bilden visar hur en kung för krig och till sist segrar. Sumerernas stadsstater låg ofta i krig med varandra om kontrollen över vattentillgångarna.
Åkerjord blev saltöken
På grund av en klimatförändring minskade vattenflödet i floderna. Samtidigt avleddes mängder av vatten till kanaler och dammar. När vattenflödet blev mindre minskade också vattenströmmarnas hastighet. Alltmer vatten blev nästan stillastående. När det avdunstade lämnades de salter som fanns lösta i vattnet kvar i jorden. Långsamt blev jorden allt saltare. Sumererna försökte gå över från havre till korn som tål salt bättre. Det hjälpte ett tag, men till sist blev jorden så salt att inget kunde odlas. Det går att skölja bort salt ur jorden genom att öka vattenflödet. Vi vet inte riktigt varför sumererna misslyckades med detta. Kanske vattnet inte räckte till, eller också tog de inbördes striderna för mycket kraft.
Det är viktigt att tänka på att vi talar om en utveckling som varade i många århundraden, kanske mer än tusen år. Det är som om åkrarna i Sverige skulle ha börjat bli förstörda på 1100-talet och blivit obrukbara först nu.
ANNONS
ANNONS
Landet vid Nilen
Längs floden Nilen hade det i årtusenden bott små grupper av jägare. De levde av floden. I den fanns det fisk och vid dess stränder fåglar. Vilt korn växte längs stränderna. När Nilen varje år svämmade över, drog sig jägarna tillbaka till dess att vattnet sjönk undan. Omkring 5000 f.Kr började långsamt kunskapen om att odla säd att sprida sig i Nildalen.
Forskare tror att invandrare från Mesopotamien förde med sig tekniken att konstbevattna fält. Precis som i Mesopotamien förde de nya lärdomarna med sig två saker som är nödvändiga för att en civilisation skall uppstå. Överskott på mat och insikten om att konstbevattningen måste skötas gemensamt.
Forskare tror att Egypten växte fram ungefär som sumerernas rike. Små byar växte upp och slogs samman till större. Efterhand bildades små riken som i sin tur slogs samman och växte. Alla var totalt beroende av Nilen.
Nilen har sina källor nära ekvatorn i östra Afrika. Sent på våren sveper monsunvindarna från Indiska oceanen in över Östafrika. Då börjar regnet falla, och Blå Nilen, en av Nilens biflödet, fylls av vatten. Nära Khartoum, Sudans huvudstad, förenar sig Blå Nilen med Vita Nilen, en annan biflod. Sedan floderna flutit samman följer sex vattenfall eller katarakter. Den nordligaste av dessa var Egyptens sydgräns.
Bild: NASA Satellitbild över floden Nilen, Egyptens pulsåder. Den bördiga växtgränsen mot öknen framgår tydligt.
Forntidens Egypten
Omkring år 3000 f.Kr hade alla de små rikena längs Nilen blivit två: övre Egypten i söder och Nedre Egypten i norr. Vid den här tiden enades de båda rikena, enligt sägnen av farao Menes. Vi vet inte om han existerat i verkligheten, men enligt legenden firade han sin triumf genom att bygga staden Memfis.
Memfis, berömd för sina vita murar, blev hela Egyptens huvudstad. Nästa kände härskare i Egypten är farao Aha, som styrde omkring 3100 f.Kr. Han är den förste i raden av alla faraoner som skulle styra Egypten i nära 3 000 år. Att faraonerna kunde styra så länge, 2 000 år längre än de sumeriska härskarna, har flera förklaringar.
ANNONS
ANNONS
Jämfört med Mesopotamien var Egypten ett skyddat land. I öster och väster bredde öknen ut sig. Söderut fanns svårgenomträngliga berg och i norr ett hav. Egypten låg inte mitt i uppmarschvägen för olika arméer.
En stor del av böndernas överskott måste betalas i skatt till farao. En del av överskottet användes till att bygga upp den egyptiska staten. Väldiga monument i sten restes längs floden. På Nilen trängdes alltfler fartyg lastade med säd och handelsvaror. Egypten blev en stormakt.
Precis där det inte gick att odla mer tog öknen vid. Gröna fält avlöstes av ökensanden vid en gräns lika skarp som den skurits ut med kniv. Nilen var och förblev Egyptens pulsåder, och gränsen mot öknen visade det mycket tydligt.
Vattenvägarna
Det är inte bara konstbevattning som skapar ett stort rike. Det behövs också bra transportleder. I alla de riken som växte fram runt stora floder blev också floden den viktigaste transportvägen. Motorvägar kallades förr autostrador. Vattenvägarna eller aquastratan, där aqua står för vatten och strata för väg, var lika viktiga för flodkulturerna som motorvägarna är för oss.
På Nilen trängdes tusentals fartyg. Det var handelsskepp lastade med timmer och säd, lyxbåtar för farao och prästerna och små felucker med sina trekantiga segel som man än idag kan se på Nilen.
Alla stora riken har behövt bra vägar, och floderna blev människans första stora transportleder. Konstbevattning och flodvägarna skapade, tillsammans med skriftspråket, de första stora rikena.
Kampen mot Indus
Det var konstbevattningen som tvingade folken i Mesopotamien och Egypten att samarbeta. Längre österut upprepades historien; vatten tvingade folk att samarbeta. Omkring 2500 f.Kr började en civilisation ta form i Indusdalen med städerna Mohenjo-Daro och Harappa som huvudorter. Men det fanns en skillnad jämfört med Mesopotamien och Egypten.
Sumererna och egyptierna hade tvingats samarbeta på grund av att det var nödvändigt att organisera konstbevattningen. Invånarna längs floden Indus tvingades att samarbeta för att bekämpa floden.
Precis som Nilen svämmade Indus över en gång om året. När floden drog sig tillbaka, lämnade den efter sig ett näringsrikt slam. Men de årliga översvämningarna som gav Indusdalen liv innebar också död och ödeläggelse.
Nilens översvämningar var regelbundna, och egyptierna kunde beräkna vad som skulle hända.
Indus översvämmades på grund av den väldiga snösmältningen i Himalaya, där floden har sina källor. Indus översvämningar kunde därför inte alltid förutses. Det enorma vattenflödet dränkte hela byar, och befolkningen måste fly i god tid. Ibland ändrade floden helt sitt lopp, vilket gav liv åt nya områden, men samtidigt blev andra förstörda. Jordbävningar gjorde situationen ännu svårare. Tre gånger på några hundra år täppte jordskred till Indusflodens utlopp i Indiska oceanen. Resultatet blev att det plötsligt bildades väldiga sjöar som dränkte landsbygden bakom det blockerade utloppet.
För att komma till rätta med mindre översvämningar byggde invånarna vid Indus ett system av portar och slussar för att hålla vattnet i schack. Men när de verkligt stora översvämningarna kom fanns det bara en sak att göra - fly för livet.
ANNONS
ANNONS
Vattentoalett för 4 500 år sedan
Efterhand byggdes städerna allt bättre för att försöka stå emot vattnet. I Harappas mitt låg en fästning på en tolv meter hög plattform av jord. Ytterst låg tegelstenar som skulle förhindra att jorden sköljdes bort.
Även om invånarna i Harappa hotades av vattnet, lärde de sig också att utnyttja det. I de välordnade städerna hade invånarna ett vattenledningssystem med duschar och vattentoaletter inomhus. Avfallsvattnet leddes ut i täckta avloppskanaler. Kloakerna övervakades av en egen myndighet och var byggda av tegelstenar. Med jämna mellanrum fanns det hål där en man kunde krypa ner och undersöka ledningarna. Något liknande skulle invånarna i norra Europa inte få förrän 4 400 år senare!
Kamp mot Kinas sorg
Det var inte bara Indusborna som måste kämpa för att besegra floder.
Från fjärde årtusendet f.Kr hade kinesiska bönder samlats i byarna längs Gula floden i norra delen av landet. Floden hade ett passande namn. När den flöt ner från bergen i norr, bar den med sig stora mängder av områdets gula jord. Den gula jorden färgade både floden och Gula havet där den rann ut.
Gula floden, eller Huang He på kinesiska, är den mest speciella av de floder vi hittills läst om. Den för med sig mest slam av alla floder i världen - 37 kilo per tusen liter vatten. Det kanske inte låter så mycket, men den flod som bär med sig näst mest slam bär med sig 17 kilo per tusen liter vatten. En del av det slam som Gula floden bar med sig sjönk till botten, vilket fick floden att stiga. För att hålla den på plats byggde kineserna vallar. Eftersom floden steg blev vallarna högre och högre, och till sist flöt den väldiga floden flera meter över landsbygden runtomkring.
Hundratals gånger har floden svämmat över sina bräddar och dränkt byar och åkrar. Ibland dämde floden upp sig själv vid utloppet i Gula havet, och hela utloppet flyttades. Ingen annan flod i världen har flyttat sitt lopp så mycket som Gula floden. Under årtusendena har översvämningarna tagit miljoner kinesers liv, därför kallas floden också "Kinas sorg".
Yu den store
Precis som invånarna i Indusdalen måste kineserna samarbeta för att hålla floden i schack. Ungefär 2300 år f.Kr drabbades norra Kina av en speciellt allvarlig översvämning. En man vid namn Yu fick uppdraget att tämja floden. Under hans ledning arbetade tusentals arbetare i 13 år med att bygga kanaler och vallar. För lång tid framåt var hotet från översvämningarna borta. Yu själv blev kejsare under namnet Yu den store och enade norra Kina under sitt styre.
Alla världens första stora civilisationer byggde, som vi sett, delvis på jordbruket och flodtransporter - och därmed på vattnet. Vi har sett att kontrollen över vattnet var förutsättningen för att ett stort rike skulle kunna växa fram. Vi såg också att när sumererna förlorade kontrollen över konstbevattningen så bidrog det till att civilisationen gick under. Det finns många fler exempel på hur försvagad kontroll av vatten förstört civilisationer, eller i alla fall bidragit till det.
ANNONS
ANNONS
Blev Indus för mäktig?
Civilisationen i Indusdalen gick snabbt under omkring år 1750 f.Kr. Varför vet man inte riktigt, men en teori är att Indus till sist blev övermäktig. Den kan ha ändrat sitt lopp, vilket gjort de bördiga fälten runt Mohenjo-Daro värdelösa. Bönder i och runt staden var ju beroende av slammet från översvämningarna och vattnet från floden.
Egypten drabbades omkring 1200 f.Kr av en lång missväxt. Det berodde på att Nilen inte svämmade över lika mycket som vanligt, vilket drabbade jordbruket.Vi har inga kläder, ingen olja, ingen fisk och inga grönsaker, står det i ett meddelande som en grupp gravbyggare lät en skrivare författa 1153 f.Kr. Meddela detta till kungen, vår gode herre, så att vi kan få chansen att överleva. Egyptiska skrifter från samma tid talar om ökande problem i samhället och hur folk plundrar gravar för att få pengar till mat. Det är ännu ett av många exempel på hur viktigt vatten är och alltid har varit för människan.
Stränga vattenlagar
I många äldre kulturer tyckte man att det var ett mirakel att klart dricksvatten kunde rinna upp ur marken. Källor och floder sågs som en gåva från gudarna. Det gjorde också regnet - föll det kanske inte ner från himlen där gudarna bodde? Utan vatten kunde inget växa. Att växtlighet och vatten hänger nära samman kan man se i flera gamla religioner där regnets gud och skogens gud är densamme. Folk lärde sig av dyrköpt erfarenhet att det bara var genom att respektera vattnet som växterna och skogarna överlevde - och därmed på lång sikt människorna själva.
Sumererna i Mesopotamien var bland de första som lärde sig att konstbevattna åkrar i stor skala. I de flera tusen år gamla ruinerna av sumeriska tempel finns deras vattengud Enki avbildad med fiskar och vatten strömmande runt axlarna. Sumererna fruktade både torka och häftiga översvämningar. Därför var Enki en av deras viktigaste gudar. Han avbildades ofta, och sumerernas poeter skrev dikter till hans ära.
- När jag närmar mig de gulnande fälten, hopar sig högar av sädeskorn på min befallning, säger Enki i en av dessa dikter.
Eftersom vattnet var så viktigt kom det att omgärdas av stränga lagar. Det gällde speciellt i områden där det var ont om vatten. De allra äldsta vattenlagarna vi känner stiftades av kung Hammurabi som var kung i Babylonien ungefär 1700 f.Kr. Babylonierna var ett av de folk som efterträdde sumererna när deras välde krossats.
År 1902 upptäcktes en stor stentavla i vad som nu är västra Iran. På stenen fanns en lång text i kilskrift. Det var kung Hammurabis lagar, den äldsta lagsamling vi känner till.
Artikel 53 i lagsamlingen slår fast att bönderna måste hålla sin del av bevattningskanalen i ordning. Den som slarvar med detta och därmed orsakar sina grannar skada får betala sin egen skörd i böter. Har den som slarvat inte tillräckligt med säd, kommer allt han har, även åkern, att tas i beslag för att betala böterna.
I faraonernas Egypten dyrkades själva Nilen som en gudom. Några meters skillnad i nivå när Nilen svämmade över kunde betyda skillnaden mellan en misslyckad skörd och en god.
Religiösa ceremonier för att få gudarna på gott humör, så att de skulle skänka lagom med regn eller flodvatten, har förekommit över hela världen. Israeliterna föreställde sig att deras gud, Jahve, förvarade regnet i en stor behållare. Syndade folk och bröt mot hans bud, öppnade han inte behållaren; det kom inget regn och skördarna torkade bort.
I Afrika har regnmakare haft stort inflytande och bland de nordamerikanska urfolkens alla danser är kanske regndansen den mest kända.
