Ett skeppsbrott år 1585

Portugal härskade över ett stort sjö- och handelsvälde i Asien. Erövringarna hade börjat i och med att Vasco da Gama 1497-1499 seglade runt Afrika och fann sjövägen till Indien. Under de följande hundra åren seglade otaliga skepp iväg från Lissabon mot de rika handelsstäderna i den asiatiska övärlden. De skepp som återvände var betydligt färre än de som for ut. Under åren 1500-1510 avseglade 132 segelfartyg från Portugal till Indien. En femtedel av dem förolyckades. "Santiagos" förlisning år 1585 skildras av en av de överlevande, förmodligen av Manoel Godinho Cardoso, som med knapp nöd lyckades ta sig i land.

Bild: Google Cultural Institute

Fartyget Santiago förliste mitt i natten.

"Santiago" lämnade Lissabon den 1 april 1585 tillsammans med några andra fartyg som var destinerade mot Indien.

Redan från avseglingsdagen var de utsatta för grov sjö. De fick känna på havets vrede och var nära att förlisa eftersom vinden började blåsa från alla väderstreck. Sjön gick så hög att skeppet "Santo Alberto", som seglade helt nära "Santiago", ideligen doldes av de jättelika vågbergen. Ibland lyftes hon så högt mot skyn att "Santiago" tycktes sjunka i djupet. Skräcken blev stor när förmasten på "Santo Alberto" gick överbord. Då vände hon om mot Lissabon.

Om "Santiago" skriver Manoel Godinho Cardoso:

ANNONS

På påsklördagen, alltså tolv dagar efter avfärden från Lissabon, behagade det Gud att skänka fartyget god och stadig segelvind.
Efter Martim Vaz-öarna fick de många varsel om kommande olyckor. De mötte en fisk av okänt slag som liknade en medelstor val med dyster och elak uppsyn. Den skrämde bort alla andra fiskar som följde fartyget. Och den höll sig ständigt i dess närhet, ända tills det gick på grund. Ännu aftonen före olyckan såg några besättningsmän den stora fisken framför bogen. Den sprutade upp höga vattenpelare, som om den hade glatt sig åt det som skulle hända eller kanske önskat varna dem.
Men trots vindstilla och onda förebud upphörde de sjöfarande aldrig med sina fromhetsövningar och gudstjänster. De snarare fördubblades. [...] Gamla sjömän, som hade gjort resan 15 eller 20 gånger hade aldrig upplevt så många högtidliga gudstjänster på något annat fartyg.

Judens grund

På grund av den svaga vinden nådde "Santiago" Godahoppsudden så sent som den 12 juli, dvs mer än tre månader efter avresan från Portugal. "Men den svaga vinden dog ut, och de behövde tio eller femton dagar för att klara de 60 milen runt udden", skriver Cardoso. Därefter vände fartyget stäven mot norr, mot Indien. Inom kort fick skeppet en stadig akterlig vind som skänkte stor glädje åt alla de ombordvarande. Den 19 augusti tog långlotsen solhöjden och konstaterade att fartyget befann sig sju eller åtta mil nordost om de förrädiska klippor och rev som kallades Judens grund. Grundet skulle nu alltså ligga bakom dem, på babords sida.

Om de fortsatta händelserna får Manoel Godinho Cardoso berätta helt med egna ord:

Stämningen ombord var mycket god hela eftermiddagen. Alla trodde att man hade passerat Judens grund. Och på utsatt klockslag gick frivakten till kojs, nöjd och belåten med det fina vädret, som enligt sjöfolkets mening skulle vara ända till Goa (i Indien). Men när alla låg i sin första djupa slummer och seglen pöste av den stadigaste och mest gynnsamma vind de hade haft på hela resan, rände 'Santiago' genom Guds hemliga och rättfärdiga domslut rakt upp på undervattensgrundet.
Ty Herren hade förblindat de sjömän som höll utkik från bogsprötet [...] så att de inte såg skumvirvlarna framför sig. Och Han hade tillknäppt deras öron så att de inte skulle höra dånet av bränningarna som bröt sig så våldsamt mot klipporna att det hördes på två mils avstånd i nattens stillhet.
Fartyget stötte på med tre fruktansvärda hugg och botten lyftes ur vattnet, och snart hade bränningarna placerat vraket stadigt på blindskäret. Den övre delen av fartyget vräktes också upp över vattnet. Två av däcken krossades i småsmulor, och den hårda vinden kastade de två andra med hela riggen upp på Judens grund.

ANNONS

Brak och bikt

"Det hemskaste med detta skeppsbrott var att det inträffade mitt i natten när det var så mörkt att man inte såg handen framför sig", fortsätter Cardoso.

Människorna såg sig räddningslöst prisgivna åt elementens raseri i denna dånande häxkittel. Inga tidigare förlisningar hade förefallit så hemska. Braket av fallande master, knakandet av trävirke som maldes till mos, det öronbedövande oljudet när skrovet bröts sönder är omöjliga att återge i skrift.
De ombordvarande hade en enda tanke, själens frälsning, ty kropparna syntes dem redan förlorade. Kvidande och gråtande bönföll de prästerna att ta emot deras bikt. Men det skedde i fullständig förvirring, alla ville bekänna sina synder på samma gång och ropade med skallande stämma allt ont de gjort. Bara några adelsmän och ståndspersoner biktade sig lågmält och i hemlighet. De andra var så ivriga att lätta sina samveten att en bland dem började rabbla upp sina synder med hög röst, synder så svåra och skrämmande att prästen pressade handen mot hans mun, röt åt honom att tiga och genast tog emot hans bikt. Och när mannen hade bekänt sina onda gärningar, bönföll han skrikande prästen att skänka honom syndaförlåtelse, så rädd var han för döden.
Fader Tomé Pinto, som hade dragit sig tillbaka till vrakets högst liggande del, blev sårad i huvudet av ett järnföremål som föll ner från riggen. Han tog emot de troendes bikt medan han tryckte handen mot det blödande såret och led stora smärtor. Före gryningen hade alla människor fått bikta sig, vilket var 450 själar eller mer.
Efter bikten höll prästerna många förmaningstal och tillhöll de troende att underkasta sig Herrens vilja. Man sjöng litanior och läste trosbekännelsen unisont och gjorde allt man kunde för själarnas frälsning. [...]
Så ljusnade det, och många ropade genast att de siktade land, och andra försäkrade bestämt att det var Afrikas kust. Men när det hade ljusnat fullständigt blev deras misstag uppenbart. Det som påminde om kustlinjen var fartygets sönderbrutna luckor och en massa tunnor och kistor som hade vräkts överbord och strandat på en annan och mer högt liggande del av grundet. Nu kunde de tydligt skönja dess konturer. [...]
Judens grund är runt till formen med en lätt utbuktning i nordväst och sydväst så att det förefaller ovalt. På nordöstra sidan sköljde bränningarna över revet, men resten låg i lä. [...] Vid högvatten ligger klipporna två eller tre spann under ytan. Vid ebb kunde man gå torrskodd.

Snikenhet in i döden

Vid detta laget hade de skeppsbrutna börjat räkna döda och saknade. Man konstaterade att tio eller tolv personer hade dödats under däck eller i hytterna eller blivit ihjälslagna av järnföremål från riggen.
Många fler dog samma morgon när de i sin snikenhet gick ut att bärga vrakgods som de såg ligga högt uppe på revet. Andra drunknade när de försökte bygga flottar av utsatta delar av vraket. Sjön var så stark att den förde dem ut på djupt vatten. Vågorna bröt sig häftigt över revet och rullade oförmedlat vidare mot nordost, dit havet tycktes strömma med stark fart. [...]
Alla var överens om att Santiago var det präktigaste och bäst utrustade fartyg som på många år hade lämnat Lissabon. Hela övre däcket var belamrat med guldmynt, för att inte tala om de penningsäckar som hade vräkts överbord. Folk trampade pengar under fötterna utan att ägna dem en tanke, med undantag av ett par enkla själar som var så galna av snikenhet att de fyllde sina sjösäckar med guldmynt i avsikt att föra dem i land på flotten de timrade.

ANNONS

Storbåten eller flottarna?

De första två dagarna efter grundstötningen trodde man inte på storbåtens sjövärdighet (storbåt = en mindre båt som hade varit placerad på fartygets däck och rymde 50 passagerare). Många hade försökt reparera den, men de flesta satte sitt hopp till flottarna. [...]
Andra beslöt att våga försöket (att reparera storbåten). De reparerade storbåtens akter med plankor från kringdrivande packlådor och diktade (tätade) springorna med trasor från sina skjortor och flandrisk ost dränkt i beck med en knivsudd som diktjärn. De måste faktiskt täta hela båten med skjortor och ost, för den läckte som ett såll. [...]
De män som reparerade storbåten led svårt av hunger och törst. Två gånger om dagen fick man en klunk oblandat vin och en skiva ost eller kvittenmarmelad. Första natten sov de med vatten till midjan. Andra natten var det mycket trångt ombord men en aning torrare. Några skeppsbrutna stod på utsidan, stödda mot båten med vatten upp till bröstet. De arbetade från tisdag eftermiddag till torsdag morgon.
Då kom fader Tomé Pinto vandrande i sällskap med andre styrman Jerónimo de Silva för att inspektera storbåten och se om han skulle anförtro sitt liv åt den eller flottarna, av vilka några var mycket välbyggda. Båda ansåg båten säkrare. Jerónimo de Silva befallde genast att vatten, vin, skeppsskorpor, ost, kvittenmarmelad och många andra slag av sylt skulle hämtas på vraket.

Kamp för livet

Under tiden hade vattnet långsamt stigit. Fem flottar närmade sig storbåten. Männen kring den sistnämnda måste med dragna huggare mota bort alla som trängde sig på och ville komma med. Några kvinnor klamrade sig fast vid storbåtens reling och fick många värjhugg i villervallan. Det var den mest fasansfulla och hjärtskärande syn som tänkas kan.
Revet vimlade av människor som varken storbåten eller flottarna hade plats för. Tidvattnet steg och steg, och snart förlorade de fotfästet, och de som inte kunde simma sjönk under ytan. De simkunniga drunknade också, även om de lyckades hålla sig vid liv en stund till. En mängd karlar simmade efter flottarna och storbåten. De drunknade den ene efter den andre, inberäknat två kvinnor som hade försökt komma med en flotte.
En femtonårig gosse simmade nästan en halv mil och hann ifatt storbåten som nu hade lämnat de andra simmarna bakom sig. De ombordvarande försökte mota bort honom med dragna värjor, men så stor var hans förtvivlan att han grep efter en värja som om den hade varit en tross och vägrade att släppa den förrän de hade dragit honom ombord. Han betalade sin räddning med ett djupt sår i handflatan. [...]
Vid nattens inbrott befann sig storbåten utanför de korallklippor som vi nyss berättade om, två och en halv mil från avseglingspiatsen. Först på nära håll såg man att de inte var öar. Klipporna var täckta av människor som hade sökt en sista tillflykt där.
Och så föll natten på. Det var så isande kallt att blotta kylan hade kunnat döda dem, och flera ovanligt kalla nätter följde. Där utspelades skeppsbrottets mest fruktansvärda scener. Människorna på korallklipporna och många som hade drivit ända dit på sina flottar vadade nakna ut mot storbåten och skrek och jämrade sig natten lång med vatten till hakan, i ångest och smärta. Det enda man hörde var skrän, rosslingar och böner. De beskrev sina hemska kval och ropade på människorna i storbåten och nämnde dem vid namn.

Kastade överbord

Följande morgon, fredagen den 23 augusti, när storbåten skulle fortsätta resan var långlotsen av den bestämda uppfattningen att man inte kunde segla med så många människor ombord. Några sjömän delade hans mening. [...] Långlotsen ansåg att storbåten bar högst 46 eller 47 personer. Och de som hade tagit befälet klandrade andre styrman för att han inte hållit räkningen på antalet.
De beslöt sinsemellan att kasta några överbord och att kunna avgöra i varje särskilt fall. [...] Kapten Duarte de Melo bävade med sann kristlig barmhärtighet inför så skoningslösa åtgärder men såg sig ingen annan råd. Fyra eller fem karlar skred genast till verket med dragna värjor i händerna för att lättare bli åtlydda.
De kastade 17 människor i havet. En bland dessa var Jorge Figueira, en ädling av ädelt sinnelag. Han hade från första stund arbetat som en simpel sjöman med att sätta storbåten i stånd.
När skarprättarna beslutat att någon skulle kastas överbord, verkställdes domen ögonblickligen. [...]
Prästerna i storbåten försökte inte motsätta sig kaptenens och de bestämmandes domslut, fastän de naturligtvis var mycket sorgsna över dessa avrättningar, som var så helt främmande för deras kall. Befälet måste ha insett detta och undvek att tala med prästerna om saken. Och prästerna fann det klokast att tiga. [...]
Här beslöt de att kasta undertunnbindaren överbord. Han hade arbetat flitigt med storbåtens reparation. När den arme mannen förstod att domen var utan appell, bad han endast att få en skiva kvittenmarmelad. Det fick han. Och när han hade druckit en klunk vin, lät han sig lyftas över relingen. Han gick rakt till botten och blev aldrig mera sedd.
En pojke som hade kastats överbord följde storbåten långa vägar, simmande i kölvattnet och tiggande och bedjande att få komma tillbaka. Han vägrade att lämna sig efter och sa att den heliga Jungfrun hade uppenbarat sig för honom och sagt att båten skulle nå land. Han bad att få komma ombord eftersom han hade så goda nyheter att berätta. Han envisades så länge och talade så varmt för sin sak att de som hade tagit befälet slutligen veknade och räddade pojken och en annan sjöman.

Kust i sikte

Det tycktes vara ett sant Guds mirakel att 57 människor skulle rädda sig med en tvåtredjedels båt, hopbunden med repstumpar och så svårt läck att fyra öskar måste vara i gång dygnet runt för att hålla den flytande. Med en sådan farkost lyckades de segla många mil över öppna havet. Om det kan sägas vara ett underverk att båten nådde land (vilket är sant), så borde den också tack vare Guds barmhärtighet ha fullkomnat miraklet genom att bära de människor som hade kastats överbord. [...]
Sålunda seglade de en vecka med nordnordvästlig kurs. Onsdagen den 28 augusti såg de sand i vågskummet, vilket tydde på att djupet var ringa. [...] Följande morgon, torsdagen den 29 augusti, kunde de tydligt skönja kusten, och storbåten hade bottenkänning vid tretiden på eftermiddagen. [...] Vågorna var mycket stora och kom långt ifrån och bröts med stort muller mycket långt från själva stranden. Och båten var exakt så dålig som vi påstått. Det tycktes för många vara lika gott att lägga armarna i kors över bröstet och invänta döden. [...]
Bränningarna träffade båten rakt bakifrån. Om den fått dem från sidan hade allt hopp varit ute. Två karlar som hade självförtroende, eftersom de var simkunniga, hoppade omsider överbord. Vattnet nådde dem till midjan. De bars in mot stranden av de långa bränningarna och nådde torra land utan skador.
Storbåten drev långsamt inåt och strandade, och de skeppsbrutna kunde kliva ur den.

Prövningarna var dock inte slut för de skeppsbrutna. Samma dag som de steg i land blev de överfallna "av en hop kaifrer (afrikaner), som plundrade dem inpå bara skinnet". Trots att de senare blev tillfångatagna och mycket omilt behandlade av afrikanerna, nådde de allra flesta som kommit i land med storbåten till slut Portugal. Många av dem som hade fått plats på flottarna lyckades också rädda sig.

Myteri och skörbjugg

Det var inte bara skeppsbrott som hotade på haven. Skeppen riskerade att överfallas av fientliga skepp eller av krigiska stammar när besättningarna provianterade i Afrika. Om färden blev för påfrestande för besättningen, hotade också den fara som näst skeppsbrott var den farligaste: myteri.

Ett myteri löpte alltid risk att få ett våldsamt och blodigt förlopp. Vid försök till myteri handlade befälet därför ofta med den största beslutsamhet och grymhet. Under Fernando de Magalhães (på engelska Magellan) berömda världsomsegling 1519-1522 berättar dagboksförfattaren om ett försök till myteri strax innan man fann vägen runt Sydamerikas sydspets:

Tre av fartygen satte sig upp mot chefen. Deras kaptener hotade med att arrestera Magellan och föra honom tillbaka till Kastilien eftersom han ledde dem alla mot undergången.

Men Magellan hade fostrats i en alltför hård skola för att falla till föga för ett sådant hot. En av kaptenerna, berättas det, "dödades med dolkhugg" av en av Magellans utsända. Den andre "halshöggs och styckades". Den tredje, som personligen hade utvalts av kungen, sattes i land tillsammans med en präst på den öde kusten.

Ensidig kost

Vanligare än myterier var ändå trots allt brist på mat eller alltför ensidig kost. När Magellan under sin världsomsegling hade rundat Sydamerikas sydspets och kommit ut på Stilla havet, väntade oerhörda prövningar för manskapet:

Onsdagen den 28 november 1520 löpte vi ut ur sundet och seglade ut på Stilla havet. Överfarten tog tre månader och tjugo dagar, och vi kunde under tiden inte få färsk mat eller andra förnödenheter. Vi åt bara gamla skorpor som blivit till smulor och som var fulla av mask och stank av den smuts som råttor förorenat dem med då de ätit det bästa. Vi drack gulnat, surt vatten och åt de oxremmar som var lindade kring storseglets rå. Remmarna var hårda av sol, regn och blåst. Vi lät dem hänga ner i havet fyra eller fem dagar och lade dem sedan en stund i en glödpanna. Sedan åt vi dem. Vidare åt vi träbitar och råttor, men det var mycket ont om råttor.
Men det värsta var det jag nu ska berätta. Tandköttet svullnade på många av besättningen, så att de inte kunde äta utan dog, och på det sättet dog för oss 19 man. Men förutom dem blev 25 eller 30 sjuka av olika åkommor, ibland i armarna, ibland i benen eller på andra ställen och bara få förblev friska. Likväl, tack vare Herrens nåd, undgick jag sjukdomar.

Det uppsvullna tandköttet var ingen ovanlig åkomma på haven, men den var mycket fruktad. Uppsvullet och blödande tandkött var ett av symptomen på skörbjugg, som orsakades av den salta, ensidiga kosten (brist på C-vitamin).

LÄS MER: Portugal härskade på Indiska oceanen under 1500-talet

LÄS MER: Vasco da Gama hittar sjövägen till Indien

LÄS MER: Vasco da Gama och sjövägen till Indien

LÄS MER: Portugals historia

LÄS MER: Renässans, upptäcktsresor och en ny världsbild

LÄS MER: De stora upptäckternas tid

LÄS MER: Bakgrunden till de europeiska upptäcktsresorna på 1400-talet

LÄS MER: Henrik Sjöfararen öppnar dörren till Atlanten

LÄS MER: Bartolomeu Diaz och vägen runt Afrikas sydspets

LÄS MER: Bartolomeu Dias

LÄS MER: Portugals handelsvälde i Asien vilade på vapenmakt

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vad hände med "Santiago" efter avfärden från Lissabon den 1 april 1585?
Hur reagerade besättningen och passagerarna på de onda förebuden (varningstecknen) efter att de lämnat Martim Vaz-öarna?
Hur påverkades besättningen av de lugna väderförhållandena vid Godahoppsudden?
Beskriv platsen där de skeppsbrutna hamnade och varför det var livsviktigt att komma därifrån så snabbt som möjligt.
Vad gjorde de överlevande för att kunna segla därifrån?
Varför kunde inte alla av de skeppsbrutna följa med på flottarna och i storbåten? Vad hände med alla människorna som inte blev utvalda?
Beskriv kortfattat hur hela historien om skeppsbrottet slutade. Fick historien ett bra slut? Motivera.
Vilka faror hotade fartygen på haven förutom skeppsbrott?
Vad är ett myteri och varför bestraffades de så hårt förr i tiden?
Nämn några av de konsekvenser som myteriet under Magellans resa fick för kaptenerna som satte sig upp mot honom.
Ge exempel på den mat som besättningen åt under Magellans världsomsegling efter att de rundat Sydamerikas sydspets.
Vad är skörbjugg och vad orsakar det?