Den 10 augusti 1628 var en stor dag för befolkningen i Stockholm. Den dagen skulle det nybyggda och praktfulla örlogsfartyget Vasa påbörja sin jungfrufärd mot Polen där Gustav II Adolf och den svenska armén befann sig. Tusentals åskådare hade samlats längs med kajer och stränder för att bevittna det kungliga skrytbygget. Men bara efter en dryg kilometers seglats hände något med det mäktiga krigsskeppet som kantrade och försvann ner i djupet.
I 333 år låg hon sedan näst intill bortglömd och gömd på bottnen i Stockholms ström. När Vasaskeppet till sist hittades och bärgades 1961 visade sig vraket vara i ett förbluffande välbevarat skick.
Det var Gustav II Adolf som gav order om att bygga Vasa år 1625. Arbetet stod under ledning av en av Hollands skickligaste skeppsbyggmästare, Hendrik Hybertsson.
På 1600-talet saknades ritningar, istället användes bestämda proportioner och mått som ansågs ge ett skepp goda egenskaper. Hybertsson insjuknade och dog 1627 och fick aldrig se Vasa färdigbyggd. Redan 1626 föll ansvaret för bygget på hans assistent, Henrik Hein Jacobsson.
Vasaskeppet var en imponerande krigsmaskin
Att bygga Vasa tog nästan två år. Det blev ett praktfullt fartyg. Det 61 meter långa (69 meter inkl bogspröt) och 10,5 meter breda regalskeppet Vasa vägde 1 300 ton. Stormasten reste sig 52 meter över kölen.
Vasa byggdes med totalt 72 kanonportar, men när skeppet seglade ut hade inte alla kanonerna hunnit bli färdiga. Kanonerna var värda betydligt mer än själva skeppet. Bestyckningen utgjordes därför av 64 bronskanoner, av vilka 48 stycken (24-pundare) fanns på de två täckta, genomgående batteridäcken - totalt fanns här 56 kanonportar varav åtta alltså saknade kanoner som inte levererats. Högst upp på skeppet, på övre däck fanns det sekundära artilleriet som bestod av lättare kanoner och hakebössor (en slags minikanoner som fästes på relingen och användes för att skjuta skrot och hagel mot fiendeskeppens besättning och soldater).
Trots de saknade kanonerna var Vasa med sina kanoner ändå sin tids mäktigaste krigsskepp vad gäller eldkraft.
Besättningen uppgick till 137 man plus 300 soldater (de senare var inte ombord när skeppet sjönk).
Ett ostabilt fartyg
Söndagen den 10 augusti samlades upphetsade folkmassor vid Logården nedanför slottet för att se Vasa börja sin jungfruresa.
Men så hände det. En häftig vindby gav fartyget slagsida åt babord, och innan besättningen hann dra undan kanonerna för att omfördela vikten, strömmade vattnet in genom de öppna kanonportarna på det understa däcket. Efter några minuter sjönk Vasa. Många drunknade under katastrofen (sammanlagt omkring 30 personer).
Anledningen till att Vasa sjönk var att hon var för stor och hög upptill i förhållande till de delar som var under vattnet. När det blåste till från sidan började hon luta, och det fanns inte tillräcklig tyngd under vattnet för att räta upp henne. Vasaskeppet var ett av de första stora krigsskeppen med dubbla batteridäck (kanonplattformar), och var därför lite av ett experiment för skeppskonstruktörerna som ansvarade för bygget. Senare tiders tvådäckade krigsskepp byggdes bredare, hade mer ballast och låg dessutom djupare i vattnet vilket gav mer stabilitet.
Man försökte pröva Vasas stabilitet genom att låta 30 man springa från den ena sidan till den andra för att sätta skeppet i gungning. Efter endast tre provturer måste amiral Klas Fleming hejda männen då skeppet annars hade kantrat. Trots detta vidtogs inga åtgärder för att förbättra stabiliteten.
1633 lyckades tysken Hans Albrekt von Treileben med hjälp av en primitiv dykarklocka bärga 53 av Vasaskeppets 64 kanoner. Men så småningom glömdes Vasa bort och sjönk allt djupare i bottenslammet.
Vasa bärgas
Det dröjde mer än 300 år innan vraket av Vasa bärgades. 1956 lyckades privatforskaren Anders Franzén lokalisera vraket och få igång bärgning under ledning av chefsdykaren Per Edvin Fälting. Vasa låg då på 33 meters djup, inkilad upp till vattenlinjen i fem meter djup lera.
Med hjälp av stålvajrar runt fartyget lyckades man ”skaka loss” vraket ur leran. Det tog två år. Den 24 april 1961 lyftes skrovet upp till ytan med hjälp av vajrar, uppblåsbara pontoner och hydrauliska domkrafter. Idag kan Vasa och drygt 25 000 föremål ses på ett Vasamuseet i Stockholm.
Vasa är världens enda bevarade 1600-talsskepp som ger oss en viktig kunskap om hur man levde under 1600-talet.
Text: Carsten Ryytty, SO-lärare och författare
