Vasa byggdes med totalt 72 kanonportar, men när skeppet seglade ut hade inte alla kanonerna hunnit bli färdiga. Kanonerna var värda betydligt mer än själva skeppet. Bestyckningen utgjordes därför av 64 bronskanoner, av vilka 48 stycken (24-pundare) fanns på de två täckta, genomgående batteridäcken - totalt fanns här 56 kanonportar varav åtta alltså saknade kanoner som inte levererats. Högst upp på skeppet, på övre däck fanns det sekundära artilleriet som bestod av lättare kanoner och hakebössor (en slags minikanoner som fästes på relingen och användes för att skjuta skrot och hagel mot fiendeskeppens besättning och soldater).
Trots de saknade kanonerna var Vasa med sina kanoner ändå sin tids mäktigaste krigsskepp vad gäller eldkraft.
Besättningen uppgick till 137 man plus 300 soldater (de senare var inte ombord när skeppet sjönk).
Ett ostabilt fartyg
Söndagen den 10 augusti samlades upphetsade folkmassor vid Logården nedanför slottet för att se Vasa börja sin jungfruresa.
Men så hände det. En häftig vindby gav fartyget slagsida åt babord, och innan besättningen hann dra undan kanonerna för att omfördela vikten, strömmade vattnet in genom de öppna kanonportarna på det understa däcket. Efter några minuter sjönk Vasa. Många drunknade under katastrofen (sammanlagt omkring 30 personer).
Anledningen till att Vasa sjönk var att hon var för stor och hög upptill i förhållande till de delar som var under vattnet. När det blåste till från sidan började hon luta, och det fanns inte tillräcklig tyngd under vattnet för att räta upp henne. Vasaskeppet var ett av de första stora krigsskeppen med dubbla batteridäck (kanonplattformar), och var därför lite av ett experiment för skeppskonstruktörerna som ansvarade för bygget. Senare tiders tvådäckade krigsskepp byggdes bredare, hade mer ballast och låg dessutom djupare i vattnet vilket gav mer stabilitet.
Man försökte pröva Vasas stabilitet genom att låta 30 man springa från den ena sidan till den andra för att sätta skeppet i gungning. Efter endast tre provturer måste amiral Klas Fleming hejda männen då skeppet annars hade kantrat. Trots detta vidtogs inga åtgärder för att förbättra stabiliteten.
1633 lyckades tysken Hans Albrekt von Treileben med hjälp av en primitiv dykarklocka bärga 53 av Vasaskeppets 64 kanoner. Men så småningom glömdes Vasa bort och sjönk allt djupare i bottenslammet.
Vasa bärgas
Det dröjde mer än 300 år innan vraket av Vasa bärgades. 1956 lyckades privatforskaren Anders Franzén lokalisera vraket och få igång bärgning under ledning av chefsdykaren Per Edvin Fälting. Vasa låg då på 33 meters djup, inkilad upp till vattenlinjen i fem meter djup lera.
Med hjälp av stålvajrar runt fartyget lyckades man ”skaka loss” vraket ur leran. Det tog två år. Den 24 april 1961 lyftes skrovet upp till ytan med hjälp av vajrar, uppblåsbara pontoner och hydrauliska domkrafter. Idag kan Vasa och drygt 25 000 föremål ses på ett Vasamuseet i Stockholm.
Vasa är världens enda bevarade 1600-talsskepp som ger oss en viktig kunskap om hur man levde under 1600-talet.
Text: Carsten Ryytty, SO-lärare och författare
