När portugiserna kom till den viktiga kinesiska hamnstaden Kanton 1517 hade ryktet om deras kanoner redan nått fram. Det räckte med att de sköt en hälsningssalut utanför hamnen. En kinesisk ämbetsman skrev att européerna "är särskilt farliga på grund av deras artilleri och deras skepp..." Han fortsatte: "Inget vapen som av oss framställts sedan den ärevördiga forntiden kan mäta sig med deras kanoner."
Till att börja var det inga stora skepp man seglade med. Två av Vasco da Gamas skepp 1497-1499 var på drygt 100 ton, vilket t.ex. kan jämföras med det svenska 1600-talsfartyget Vasa på 1 300 ton.
Vasco da Gama hade dessutom ett mindre snabbseglande skepp som användes för spaning. Som fjärde fartyg medföljde ett tyngre (ca 200 ton), klumpigt fraktfartyg.
Karavellen
En fartygstyp som var populär under 1400-talet var karavellen. Karavellen var troligen från början ett litet fiskefartyg som klarade grov sjö. Den gick inte särskilt djupt och kunde därför även segla tätt intill land. Dessa egenskaper gjorde karavellen till ett idealiskt fartyg för upptäcktsfärder. Från mitten av 1400-talet blev karavellen omtyckt bland portugisiska sjöfarare.
Karavellen lastade sällan mer än 100 ton. Denna fartygstyp skar inte genom vågorna, utan red på Atlantens vågtoppar som ett nötskal. Besättningen var ofta inte större än 15-25 man.
Karavellen hade en liten överbyggnad akterut, men där fanns i stort sett bara plats för kaptenens hytt. Besättningen fick sova på däck eller på lasten i lastrummet.
Karavellen var populär trots den bristande bekvämligheten. Och av följande berättelse att döma måste den ha varit både pålitlig och lättmanövrerad.
År 1446 överfölls besättningen på en portugisisk karavell vid Gambiaflodens mynning i Västafrika. Afrikanerna överöste portugiserna med förgiftade pilar. 22 man led en kvalfull död av det snabbverkande giftet. Endast två av de besättningsmän som träffats överlevde, men de låg i månader i de svåraste plågor.
Endast fem personer var oskadade: en skeppsgosse, en ung steward eller förrådskarl, två gossar och en liten afrikansk pojke. Eftersom skeppsgossen saknade all erfarenhet, måste stewarden, en inlandsbo utan större sjökunskaper, darrande ta rodret. Han räknade ut att han skulle komma rätt om han först höll rakt nord, därpå nordost.
I två månader såg de varken land eller båtar, men så småningom nådde skeppet ändå Portugals kust.
Karacken
Mot slutet av 1400-talet kom den s.k. karacken att dominera. Karackerna rymde proviant, vatten och last i så stora mängder att det gick att ge sig ut på långa sjöfärder. Dessutom var de manöverdugliga och klarade grov sjö. Flera tidigare skeppstyper hade krävt att det fanns roddare ombord för att klara skeppet vid ogynnsamma vindförhållanden, men det behövdes inte på portugisernas nya skeppstyper, vilket var en stor stor fördel.
