Efter att Sverige förlorat Finland till Ryssland i samband med det finska kriget 1808-1809, blev Finland – med det nya namnet "det ryska storfurstendömet Finland" – istället en del av tsarens Ryssland.
År 1917 utbröt en revolution i Ryssland som en följd av de omfattande ryska motgångarna under första världskriget och svåra problem på hemmaplan. Under den turbulenta politiska perioden som följde i revolutionens spår passade Finland på att i december 1917 förklara sig självständigt.
Självständighetssträvandena drevs på av den borgerligt ledda finländska senaten, medan den politiska vänstern istället ville behålla förbindelsen med det nya Ryssland som uppstått efter revolutionen. Det hela urartade i ett kort men blodigt inbördeskrig.
De rödas och de vitas motiv i konfliktenDe röda bestod främst av arbetare, torpare och socialister. Många av dem ville ha stora samhällsförändringar, till exempel bättre arbetsvillkor, mer politiskt inflytande och ett rättvisare samhälle. De påverkades också av revolutionen i Ryssland, där socialister hade tagit makten. För de röda handlade kriget därför om att förändra Finland i grunden och minska skillnaderna mellan rika och fattiga. De vita stödde den borgerliga senaten, alltså Finlands regering. De ville försvara den nya självständiga staten och bevara lag och ordning. Många vita var rädda för att Finland skulle dras in i en socialistisk revolution och hamna under starkt inflytande från Ryssland. För dem handlade kriget därför om att skydda Finlands självständighet och den rådande samhällsordningen. Konflikten blev på så sätt både ett inbördeskrig om makten i Finland och en del av de större konflikterna efter ryska revolutionen. De röda såg sig som en rörelse för social rättvisa, medan de vita såg sig som försvarare av staten och självständigheten. Det gjorde kriget särskilt bittert, eftersom båda sidor ansåg att Finlands framtid stod på spel. |
Kriget och dess följder
Det finska inbördeskriget ägde rum under januari-maj 1918 i samband med Finlands frigörelse från Ryssland, strax efter ryska revolutionen.
Kriget utkämpades mellan de röda, främst finska socialister och arbetare, och de vita, som stödde den borgerliga senaten, alltså regeringen. De röda fick visst stöd av ryska soldater som fanns kvar i Finland, medan de vita fick stöd av svenska frivilliga och tyska trupper.
De röda hade ett starkt utgångsläge i början av kriget, men de vita var bättre organiserade och hade bättre utrustning. I slutskedet blev också den tyska hjälpen viktig, vilket bidrog till att de vita vann kriget.
Kriget kännetecknades av stor grymhet på båda sidor i konflikten. Sammanlagt dog över 38 000 människor i samband med kriget och dess efterspel. Av dem stupade omkring 10 500 i strid. Många andra avrättades eller dog senare i fångläger. De vita bestraffade dessutom sina besegrade fiender hårt. Mellan 12 500 och 13 500 röda fångar dog i fångläger under månaderna efter krigets slut, främst av svält och sjukdomar. Tusentals andra fick långa fängelsestraff och ett hundratal avrättades. De vitas hårda bestraffning av sina fiender skapade djupa klyftor i det finska samhället.
S LÄS MER: Finlands historia
M LÄS MER: Ryska revolutionen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Märtha Norrback och Henrik Meinander, Finlands historia 4, Schildt, 1999
Bjarne Stenquist, Den vita segerns svarta skugga – Finland och inbördeskriget 1918, Atlantis, 2009
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och fördjupningen är skriven av Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Fördjupningen är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).