Trälar är en benämning i Norden på ofria tjänare som var sin husbondes egendom. Vikingarna tog ofta människor till fånga när de plundrade byar i andra länder. Dessa människor blev trälar och fick arbeta hårt utan lön.
Trälar kunde köpas och säljas och räknades inte som medlemmar av samhället. De kunde också säljas vidare till andra delar av världen.
Trälarna hjälpte till med nästan allt: att ta hand om djur, jobba i skogen, spinna ull och bygga båtar. Begicks brott mot dem gick böterna till ägaren, begick de själva brott fick deras ägare betala.
Trälar var antingen krigsfångar, barn till trälar eller sådana som hamnat i träldom på grund av obetalda skulder.
Tillgången på nya trälar begränsades kraftigt under tidig medeltid när vikingatågen upphörde, varvid handeln med trälar försvann.
Även kristendomen undergrävde träldomen. Det betraktades som en god gärning att frige sina trälar, vilket framgår av ett antal bevarade testamenten från 1200-talets slut och 1300-talets början. Det blev också vanligt att barn som en träl och en fri hade gemensamt skulle "följa bättre hälften".
Under Birger jarl förbjöds skuldträldom, och med Skarastadgan 1335 (se nedan) avskaffades slutligen systemet med ärftlig träldom.
Träldomens avveckling hänger nära samman med nyodlingen under tidig medeltid, som gjorde systemet ineffektivt och gammalmodigt. Bönderna föredrog att låta sina trälar flytta ut till den nybrutna marken, där de vann en ställning som mera liknade en arrendators än en slavs.
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden 1050-1520
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
