Sillfisket
Den 24 augusti varje år började sillfisket i Öresund. Det pågick till den 9 oktober.
Sillen från Skanör hade en stor europeisk marknad. Med denna sill "mättade sig i fastetiden folk i Tyskland, Frankrike och flera andra länder", skriver Maiziéres. "Ty fattigt folk, som inte har råd att köpa en stor fisk, kan köpa en sill."
Men det var antagligen främst förmöget folk ute i Europa som köpte sill från Skanör. Den goda sillen ersatte kött, som för en god kristen var förbjuden mat under fastan, den tid före påsk då man enligt kyrkans påbud skulle äta så lite som möjligt för att minnas Jesu Kristi lidande. Varje fredag borde därtill vara en fastedag för att minnas Jesus korsfästelse.
Mot slutet av 1600-talet försvann de stora stimmen. Det är oklart varför.
Hansans köpmän organiserade sillhandeln
Hansan, som var norra Europas mäktiga handelsförbund, organiserade marknaden i Skanör. Vid samma tid som flyttfåglarna samlades och strecken drog söderut stävade tusentals små fiskebåtar mot Skanör. Fem, sex man slog sig samman till ett fiskelag.
Inifrån land kom bönder med vagnar beredda att frakta laster. Bukiga koggar, hanseaternas lastfartyg, ankrade i Höllviken. Koggarna var små jämförda med vår tids containerfartyg, men stora jämförda med vikingatidens skepp. Dessa kunde kanske lasta 20 ton. Koggarna tog 200 ton - en rejäl samling silltunnor.
Uppköpare kom främst från Lübeck, men också från andra städer där Hansan hade kontor: Visby, Novgorod, Danzig, Hamburg, Brügge och London.
Så fort fiskelagens båtar skrapade mot stranden satte uppköpare i gång med att bjuda på lasten. Fisken fraktades sedan upp till bodar, där snabbfingrade kvinnor rensade sillen och packade den i tunnor, varvad med salt.
Omkring 300 000 tunnor sill skeppades varje år ut från Skanör.
Saltet kom från gruvor kring staden Lüneburg - idag ett av turistmålen i norra Tyskland. Saltet levererades i tunnor till Skanör, och dessa återanvändes när sillen skulle packas för export. Varje tunna kontrollerades och stämplades sedan om kvalitet och vikt höll måttet. Sillen från Skanör var en märkesvara. I den nederländska staden Kampen var handlarna skyldiga att hänga upp en särskild skylt, om de sålde annan sill än den som var fångad vid Öresund.
Salthandeln lockade annan handel till Skanör. Skepp kom från Tallinn och andra städer i den östra delen av Östersjön och bjöd ut tjära, beck, honung och pälsverk. Från Stockholm fördes smör och högklassigt järn. Och lübeckarna sålde inte enbart salt från Lüneburg utan också sitt berömda Trave-öl.
Det var många som tjänade pengar på sillen i Sundet, men mest tjänade drottning Margareta och andra danska härskare.
