Läder- och skinnhantverk är ett av människans äldsta yrken. Redan i forntidens Egypten användes garvade hudar för att tillverka sandaler och andra föremål. Genom tiderna har teknikerna utvecklats, men grunderna i garvning och bearbetning av skinn lever kvar än idag.
Skorna som skomakaren tillverkade såldes från en öppen lucka i verkstaden ut mot gatan. På dagen hängde en lång stång full med skor över öppningen. På kvällen fälldes luckan ner.
Ett urgammalt hantverk
Människor har använt läder och skinn under hela sin historia. Det finns egyptiska sandaler som är över 3 000 år. De skulle gå att använda - om någon fick lov till det.
Skinn tillverkas av hudar från vilda djur och tamdjur som kor, får och hästar. Idag är den här tillverkningsindustrin till stora delar mekaniserad och datoriserad. I äldre tider var det ett av de viktigaste hantverken. Arbete med hudar och skinn sysselsatte många människor.
Först skulle hudarna garvas. De saltades för att kunna lagras. Sedan skulle saltet tvättas bort och hårbeklädnaden skrapas bort och insidan noggrant rengöras från köttrester. Därefter följde behandling med kalk, soda och andra frätande kemikalier.
ANNONS
ANNONS
Till sist färgades materialet, i äldre tid med växtfärger. En del av de metoder som antikens greker och romare arbetade fram tillämpas fortfarande.
Garvning och färgning krävde mycket vatten. Därför låg garverierna vid åar och andra vattendrag. Stadsborna klagade på att garvarna förstörde vattnet och att det luktade illa - liksom garvarna, som kallades "stinkare".
Plasten kom i bruk vid mitten av 1900-talet och har till viss del ersatt skinn och läder. Men något syntetiskt material som kan tävla med naturmaterialet finns fortfarande inte. En sko av plast har inte skinnets förmåga att andas - låta svett förflyktigas och samtidigt hålla vätan ute.
Bild 1: Bälten, remmar och snören av läder är fortfarande vanliga, både för att hålla uppe jeansen och för ett hängsmycke som dinglar på bröstet.
Bild 2: Under medeltiden saknade kläderna fickor, därför behövde man ä penningpungar och små väskor av skinn för diverse prylar.
Bild 3: Den första skon var antagligen ett stycke skinn som man trampade på och vecklade ihop till ett slags påse runt foten och band fast runt vristen.Skor med ovandel och sula av samma skinn var vanliga under hela medeltiden. En sådan sko fick fort hål under foten, och när det blev stort var det dags att slänga skon. Men inomhus var skorna sköna att gå i, och även utomhus när det var sommar och sol. Längs till vänster på skyltstången - hänger ett par snabelskor. Snablarnas längd visade till vilken samhällsklass man hörde. Bonden fick ha 15 cm, borgaren 30 och grevarna 60. Furstarna bestämde själva sin snabellängd.
Bild 4: Drivkraft kom från vattenhjul och väderkvarnsvingar och från hästar och oxar. Och också från människornas muskler - sadelmakaren på bilden i högra nedersta hörnet är nog svettig! Hästarna framför plogen och vagnen behövde selar. Ryttaren behövde sadel. Därtill behövdes remtyg av många slag: till betsel och grimmor och stigbyglar och halsband.
Ge exempel på några djur som användes förr för att få tag på hudar till skinn och läder.
Vad betyder det att en hud "garvas"?
Varför låg garverier ofta nära åar och vattendrag?
Beskriv hur man behandlade hudarna innan de blev färdiga skinn.
Ge exempel på varför plast inte kan ersätta skinn helt och hållet.
Litteratur: Keith Thomas m.fl., Människan och naturen, Ordfront, 1988 Edward Hughes, Soil and Civilization, Harper & Row, 1976 R. Broby-Johansen, Kropp och kläder - Klädedräktens konsthistoria, Rabén & Sjögren, 1969 Mila Contini, Modet genom tiderna, AB Svensk Litteratur, 1965
FÖRFATTARE
Text: Lars Hildingson, f.d. historielärare och läromedelsförfattare
