L

Spetälska

Bild:

Kung Balduin IV efterträdde 1174 sin far Amalrik I som kung av Jerusalem. Han led från barndomen av spetälska.

Spetälskekungen Balduin

Den nioårige kronprinsen Balduin, som en dag ska bli kung över Jerusalem, leker och skrattar med sina kamrater. Prinsen är en vacker pojke som har lätt att få vänner. Han är duktig i skolan, har ett utmärkt minne och är bra på att rida. Hela landet hoppas mycket på den unge prinsen. Han har en svår utmaning framför sig när han blir kung, för Jerusalem är omgivet av fiender.

Den här sommardagen år 1170 försöker Balduin och hans vänner testa varandras uthållighet. På skoj nyper de så hårt de kan i varandras händer, för att se vem som först ska skrika av smärta. Men hur de än gör lyckas ingen få Balduin att ens grimasera av obehag.

Först tycker alla att det är ett bevis på hur ädel och kraftfull den unge prinsen är – han bryr sig inte om smärta! Men efter några dagar börjar hans lärare bli misstänksam. Det finns en fasansfull sjukdom som börjar med att man förlorar känseln i tår och fingrar. Kan det vara så att prinsen är sjuk?

Balduins lärare tar pojken till flera läkare som undersöker honom noga. De pratar länge med varandra efteråt. Ingen vill vara den som kommer med dåliga nyheter om kronprinsen. Men till sist står ändå den fruktansvärda sanningen klar. Den blivande kungen av Jerusalem är angripen av den obotliga sjukdomen spetälska.

Några år senare, när Balduin fyller tretton år, blir han krönt till kung. Då har sjukdomens symtom börjat visa sig på allvar. Hans tidigare så vackra ansikte är fullt av knutar och knölar. Och den hemska förvandlingen fortsätter. Bara några år senare går han inte att känna igen. Han förlorar först förmågan att gå, sedan att se. Till sist kan han knappt ens tala.

Förvridna figurer

Människor med spetälska som inte behandlas får ibland knotiga, förvridna ansikten. När spetälskan helt tagit över kan den sjuka i värsta fall se ut som ett uråldrigt monster. Många tror också att spetälska gör att utstickande delar av kroppen, som fingrar och tår, trillar av. Men det är inte själva spetälskebakterien som orsakar det. Däremot är det en vanlig följd av sjukdomen. Bakterien skadar nerverna i kroppen och gör att den sjuka tappar känseln i olika kroppsdelar. Utan känsel är det lätt att skada sig. Blir såren sedan infekterade utan att behandlas ordentligt kan de sprida sig och orsaka så stora skador att delar av kroppen måste amputeras, eller helt enkelt ruttnar och faller av.

Skammens sjukdom

Att sjukdomen som drabbade kronprins Balduin bröt ner kroppen så totalt var illa nog. Den hade dessutom en särskild laddning – få andra sjukdomar i historien har varit så svåra att leva med. De spetälska spred skräck omkring sig och man trodde att sjukdomen var ett straff från Gud. I Bibelns äldre delar beskrivs spetälska på flera ställen som en smutsig och skamlig sjukdom. Numera vet man att det som beskrivs i Bibeln som spetälska mycket väl kan ha varit en annan sjukdom. Men eftersom det står som det gör i Bibeln tyckte kyrkan och prästerna att de spetälska skulle hållas borta från andra människor och inte få vara en del av samhället. Och eftersom kyrkans och religionens inflytande var stort, blev det så.

En sjukdom med många namn

Spetälska kallas i dag för lepra. Ordet lepra kommer fr ån det grekiska ordet lepros, och betyder ungefär »fjällig«. Det svenska ordet spetälska kommer från lågtyskans spetalesch, som betyder »någon som bör ligga på hospital«, alltså på sjukhus. Ett annat namn för spetälska är Hansens sjukdom, efter den norske läkare som först isolerade bakterien.

Den heliga sjukdomen

Men kronprins Balduin slapp att stötas ut från samhället. Det berodde dels på att han var kunglig, dels på att kungen inte hade någon annan släkting som kunde ta över tronen. Och kanske fanns det ännu en förklaring till att han trots sin sjukdom kunde fortsätta som kung. För samtidigt som de spetälska har setts som orena och utskämda, har det också funnits en föreställning om att sjukdomen skulle vara »helig«.

Eftersom den är obotlig och leder till sådana fruktansvärda följder, tyckte vissa kristna att de spetälska i själva verket levde i skärselden redan på jorden. Skärselden var den eld som skulle bränna bort människans synder efter döden och om de spetälskas synder brändes bort redan under livet var de ju helt syndfria. Nästan som ett slags helgon, resonerade man.

Men helgonlik eller inte – Balduins regeringstid slutade illa. Han gick till historien som »spetälskekungen« och dog när han bara var 23 år gammal.

En av världens äldsta sjukdomar

Spetälska är en av de äldsta kända sjukdomarna i världen. Den har plågat mänskligheten i många tusen år. Arkeologer har hittat bilder redan från de tidiga egyptiska faraonernas tid, som man tror föreställer missbildade spetälskesjuka människor. De första helt säkra spåren av sjukdomen kommer från ett skelett i Indien som är ungefär 2 600 år gammalt.

Det är svårt att veta hur många som egentligen var drabbade av spetälska på medeltiden, när sjukdomen var som vanligast. Innan man visste exakt vad som orsakade sjukdomen blandade man ofta ihop spetälska med andra sjukdomar som kan ge skador på huden. Därför kan det hända att det egentligen inte fanns så många spetälskesjuka som man trodde.

Men man vet att det redan på 1500-talet blev mindre vanligt med spetälska i västerlandet. Exakt vad det beror på är man däremot inte säker på. Kanske dödade de pestepidemier som drog fram över Europa så många av de som var sjuka i spetälska att det helt enkelt inte fanns tillräckligt många kvar för att sprida smittan vidare. Det kan också vara så att de hårda regler som användes för att isolera de sjuka från resten av samhället faktiskt gav effekt och bromsade smittspridningen.

Men trots att sjukdomen minskade i Europa, betydde det inte att den försvann. I stora delar av Asien och Sydamerika var den fortfarande ganska vanlig.

Hårda regler och avskedsritualer

Spetälska är den minst smittsamma av de stora farsoterna och man behöver vara i kontakt med bakterien under lång tid för att den ska överföras. Men länge trodde man att spetälska var en mycket smittsam sjukdom. På medeltiden var det därför vanligt att den som blev sjuk i spetälska helt skildes från resten av samhället. Ofta hade man en särskild ritual där man tog avsked, ungefär som vid en begravning. Det var som om den sjuka redan vore död för sin familj och sina vänner, trots att hon eller han kunde leva i många år till.

De spetälska fick ofta inte gå i kyrkan. Det kanske inte låter som ett hårt straff i dag, men på medeltiden var det verkligen det. Dels trodde man att Gud ville att alla skulle gå i kyrkan och gjorde man inte det kom man inte till himlen, dels var det på kyrkbacken man träffade folk och fick höra nyheter om vad som hänt i byn, och kanske i världen. Det fanns ju varken tidningar, tv eller telefon att få information från.

Det var inte bara kyrkan som var förbjudet område, de spetälska fick inte röra sig på några platser där det samlades mycket folk, som torget eller marknaden. De fick aldrig röra vid ett barn eller en ung människa och inte heller räcka människor något med egna händer.

Det kunde också vara förbjudet för spetälska att äta eller dricka i närheten av friska. De kunde tvingas bära särskilda kläder och ibland fick de gå omkring med en klocka som de skulle pingla med för att varna andra när de närmade sig.

Spetälskekolonier

Men trots alla regler tyckte många att det var obehagligt att se de sjuka omkring sig. Man trodde ju att spetälska smittade lätt och ville inte att de sjuka skulle bo bland andra människor. Redan på medeltiden byggdes därför särskilda spetälskesjukhus. De sköttes ofta av munkar eller nunnor.

Sedan började man också inrätta så kallade spetälskekolonier. Det var särskilda områden där de spetälska fick bo. Ofta byggdes de på avlägsna platser, kanske på en ö eller långt uppe i bergen.

Bild:

På medeltiden var det vanligt att den som blev sjuk i spetälska helt skildes från resten av samhället. Ofta hade man en särskild ritual där man tog avsked, ungefär som vid en begravning.

Tvångslagar

I början av 1900-talet införde många länder tvångslagar för spetälska. Det betydde att alla med spetälska tvingades lämna hemmet och inte fick välja att bo kvar, även om de och deras familj ville det. De skickades till kolonierna för att bo där resten av sina liv.

De flesta spetälskekolonier är nu stängda men i till exempel Indien och Kina finns de fortfarande kvar. På ön Hawaii i USA fanns länge en spetälskekoloni som hette Kalawao County. Den lades ner år 1969 och alla intagna fick återvända hem. Men många av de som bodde där hade levt isolerade i kolonin i nästan hela sina liv och hade inget hem att återvända till. De bad i stället om att få stanna kvar och i dag lever fortfarande ungefär 90 personer i Kalawao.

Sjukhuset i Järvsö

I Sverige hade vi inga tvångslagar för spetälska och vårt enda spetälskesjukhus låg i Järvsö i Hälsingland. Det var öppet mellan åren 1867–1943 och det var frivilligt att vårdas där. Men att vara isolerad från sin familj utan hopp om att någonsin bli frisk och komma därifrån var ett hemskt öde. Så trots att det inte var lätt att leva som spetälsk ute i samhället, var det många som vägrade att åka till sjukhuset. När läkaren kom på besök i hemmet för att övertala de sjuka att åka till Järvsö, gömde de sig ibland i skogen eller på åkern tills doktorn hade åkt igen.

De fattigas sjukdom

Riktigt hur spetälska sprids är forskarna fortfarande inte på det klara med. Men man vet att bakterien som orsakar sjukdomen kan spridas genom luften. Antagligen smittas man genom att andas in bakterien, till exempel när någon med spetälska nyser, hostar eller spottar. De sjukas snor innehåller stora mängder av bakterien.

Vad som gör det extra svårt att lista ut hur smittan sprids är att det tar så lång tid från att en person smittas av bakterien till att symtom uppstår. Det kan gå mellan fem och ända upp till trettio år innan det märks att en person är smittad av spetälska.

De flesta människor som smittas av spetälskebakterien blir dessutom aldrig sjuka. Av jordens befolkning är 95 procent naturligt immuna mot spetälska och blir inte sjuka trots att de bär på bakterien. Hos en frisk person som får ordentligt med mat tar det egna immunförsvaret hand om smittan. Därför är det oftast fattiga människor med nedsatt immunförsvar som blir sjuka i spetälska.

Blod och gift

Många olika metoder har prövats för att bota spetälska. I Kina var det i gamla tider vanligt att använda blod som medicin. Vissa traditionella läkare tyckte att man skulle dricka blodet, i andra varianter skulle man smörja in spetälskeutslagen med det. I Europa på 1500-talet rekommenderade en läkare och alkemist som hette Paracelsus, att man skulle använda lammblod. I andra, läskigare kurer, användes blod från döda människor. På andra håll i världen prövades ormgift som medicin, särskilt från kobror. Gift från spindlar och skorpioner användes också.

På 1870-talet tog den moderna vetenskapen ett steg mot att på allvar förstå och besegra spetälska, då den norske läkaren Armauer Hansen lyckades isolera bakterien som orsakar sjukdomen. Den kallas i dag Mycobacterium leprae. Men under en lång tid fanns det ingen medicin som kunde ta död på spetälskebakterien, trots att man visste vilken det var.

På 1940-talet började man använda sulfa, ett slags antibiotika, som hade viss effekt. Snart utvecklades tyvärr en variant av spetälska som inte påverkades av sulfa – spetälskebakterien hade blivit resistent. Först på 1980-talet hittade man en kraftfull blandning av olika sorters antibiotika som kunde bota sjukdomen helt.

Numera erbjuder Världshälsoorganisationen, WHO, gratis medicin till alla som drabbas av spetälska. Men fortfarande är det många sjuka som inte får ta del av behandlingen, eftersom de aldrig kommer till en doktor och får en diagnos. Mer än tvåhundratusen människor blir sjuka i spetälska varje år runt om i världen, framförallt i de fattigaste delarna av Indien.

Hippokrates - läkekonstens fader

400 år före Kristus levde greken Hippokrates. På den tiden trodde man att sjukdomar var gudarnas straff och att människor inte kunde göra något åt dem, förutom att be, offra och kanske använda magi. Men Hippokrates sa att sjukdomar hade andra orsaker och att det fanns sätt att bota dem. Han kallas därför »läkekonstens fader«.

Hippokrates trodde att det fanns fyra olika kroppsvätskor som måste vara i balans för att en människa skulle hålla sig frisk: blod, svart galla, gul galla och slem. Hade man för mycket av någon vätska blev man sjuk. Han ansåg också att människors personlighet berodde på balansen mellan de olika kroppsvätskorna. Hade man mycket blod blev man glad (sangvinisk), medan för mycket svart galla gjorde en deppig (melankolisk). Av gul galla blev man ilsken (kolerisk) och för mycket slem gjorde en person lugn och trög (flegmatisk). Folk trodde på hans idéer långt in på 1800-talet.

Visste du att:

  • Ända till på 1930-talet fanns det människor som blev sjuka i spetälska i Sverige. Sveriges allra sista spetälskepatient hette Kristina Asplund. Hon hade arbetat som piga innan hon i trettioårsåldern blev sjuk i spetälska. Hon dog år 1976.
  • Bältdjuret är det enda djur förutom människan som kan bära på spetälskebakterien och även föra den vidare. I delstaten Florida i USA, där det finns många bältdjur, smittas ungefär tio personer om året av spetälska.
  • Kollekthåven som används i kyrkan tror man är en rest från tiden då spetälskesjuka inte fick ha kontakt med de friska.
  • I flera länder använde spetälskekolonierna egna mynt, eftersom man trodde att smittan kunde spridas genom föremål som de sjuka hade tagit i.
  • En person med fullt utvecklad spetälska kan ha upp till två kilo bakterier i kroppen.

Uppgifter och frågor

  1. Vilka symptom märks hos en person som smittats av spetälska?
     
  2. I texten nämns spetälska både som "skammens sjukdom" och "den heliga sjukdomen". Förklara vad som menas.
     
  3. Varför är det svårt att veta exakt hur sjukdomen sprids?
     
  4. Hur behandlades de spetälska i samhället förr i tiden?
     
  5. Vad var en spetälskekoloni?
     
  6. Vilka drabbas idag av spetälska?
     
  7. Går sjukdomen att bota? Hur i så fall?


 

Text: Magnus Västerbro och Nina Västerbro

Magnus Västerbro är författare och journalist med inriktning på historia.
Nina Västerbro är förläggare och arbetar med facklitteratur inom pedagogik och psykologi.

Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro

Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författarna så rekommenderas Pest och kolera - historiens värsta farsoter.
Bokens webbplats


Publicerad: 05 maj 2018