Alsnö stadga var ett dokument som kung Magnus Ladulås utfärdade på Alsnö hus, en kungsgård på Adelsö i Mälaren, troligen hösten 1280. Stadgan gav särskilda förmåner åt män som tjänade kungen, bland annat åt dem som kunde ställa upp med stridshäst. Den brukar därför ses som en viktig grund för det världsliga frälset, den samhällsgrupp som senare utvecklades till adeln.
Originalet har gått förlorat, men stadgan är känd genom två avskrifter från 1300-talet. I texten befrias bland annat kungens, biskoparnas, riddarnas och väpnarnas gårdar från gästningsskyldighet (se faktarutan nedan). Det innebar att gårdarna slapp ordna mat, husrum och foder åt resande.
Kungens män, hans bror hertig Bengts män och biskoparnas väpnare befriades också från det som i texten kallas "all kunglig rätt". Uttrycket syftade främst på vanliga skatter och andra pålagor till kungen. Privilegiet gällde även dem som tjänade kungen med stridshäst.
Stadgan avslöjar att den europeiska riddartaktiken med samlade anfall till häst hade fått fäste i Sverige. Att män kunde få skattefrihet genom att ställa upp med stridshäst visar att de beridna krigarna hade blivit viktiga i den svenska krigsmakten. Stadgan tyder också på att kungamakten hade stärkts och att kungen försökte knyta stormän och krigare närmare sig genom att ge dem särskilda förmåner. Det äldre samhället med sina lokalt förankrade maktstrukturer försvagades därmed kraftigt.
I stadgan står det att de som hjälper kungen med "både råd och hjälp" bör få "större ära". Med modernare språk betyder det att personer som gjorde viktiga tjänster åt kungen skulle belönas med särskilda förmåner. Det betyder däremot inte att släkt och social ställning saknade betydelse i det medeltida samhället.
Vad var gästning och våldgästning?Under medeltiden fanns det få värdshus längs vägarna. Kungen, stormän och andra resande behövde därför ofta stanna på gårdar för att få mat och husrum samt foder till sina hästar. Böndernas skyldighet att ta emot och försörja resenärerna kallades gästning. Problemet var att mäktiga personer och deras följen ibland tog vad de ville ha utan att betala. De kunde också kräva mer mat och foder än gården hade råd att avvara. Detta kallades våldgästning. Alsnö stadga avskaffade inte böndernas skyldighet att ta emot resande, men den införde regler som skulle skydda dem mot övergrepp. I varje härad skulle en särskilt utsedd person anvisa en lämplig gård där den resande kunde övernatta. Bonden skulle erbjuda mat, husrum och foder, men hade rätt att få betalt. Den som tog något med våld eller vägrade att betala kunde straffas som en rånare. Reglerna gällde dock inte alla gårdar. Bland annat kungens och biskoparnas egna gårdar samt gårdar som tillhörde riddare och väpnare var befriade från gästningsskyldigheten. Ansvaret låg därför främst kvar på vanliga bönder. Skillnaden mot tidigare var att de inte längre skulle behöva ta emot vem som helst eller försörja stora följen utan ersättning.
|
S LÄS MER: Frälset i medeltidens Sverige
S LÄS MER: Magnus Ladulås
M LÄS MER: Adel och aristokrati
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet!
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
