Alsnö stadga var ett dokument som kung Magnus Ladulås utfärdade på Alsnö hus, en kungsgård på Adelsö i Mälaren, troligen hösten 1280. Stadgan gav särskilda förmåner åt män som tjänade kungen, bland annat åt dem som kunde ställa upp med stridshäst. Den brukar därför ses som en viktig grund för det världsliga frälset, den samhällsgrupp som senare utvecklades till adeln.
Originalet har gått förlorat, men stadgan är känd genom två avskrifter från 1300-talet. I texten befrias bland annat kungens, biskoparnas, riddarnas och väpnarnas gårdar från gästningsskyldighet (se faktarutan nedan). Det innebar att gårdarna slapp ordna mat, husrum och foder åt resande.
Kungens män, hans bror hertig Bengts män och biskoparnas väpnare befriades också från det som i texten kallas "all kunglig rätt". Uttrycket syftade främst på vanliga skatter och andra pålagor till kungen. Privilegiet gällde även dem som tjänade kungen med stridshäst.
Stadgan avslöjar att den europeiska riddartaktiken med samlade anfall till häst hade fått fäste i Sverige. Att män kunde få skattefrihet genom att ställa upp med stridshäst visar att de beridna krigarna hade blivit viktiga i den svenska krigsmakten. Stadgan tyder också att kungamakten hade stärkts och att kungen försökte knyta stormän och krigare närmare sig genom att ge dem särskilda förmåner. Det äldre samhället med sina lokalt förankrade maktstrukturer försvagades därmed kraftigt.
I stadgan står det att de som hjälper kungen med "både råd och hjälp" bör få "större ära". Med modernare språk betyder det att personer som gjorde viktiga tjänster åt kungen skulle belönas med särskilda förmåner. Stadgan betonar alltså tjänsten åt kungen som grund för förmånerna. Det betyder däremot inte att släkt och social ställning saknade betydelse i det medeltida samhället.
Vad var gästning och våldgästning?Under medeltiden fanns det få värdshus. Kungen, stormän och andra resande behövde därför ofta få mat, husrum och foder till sina hästar på gårdar längs vägen. Detta kallades gästning. Problemet var att mäktiga resenärer och deras följen ibland tog vad de behövde utan att betala eller krävde mer än bönderna kunde avvara. Det kallades våldgästning. Alsnö stadga avskaffade inte böndernas gästningsskyldighet, men försökte göra den mer rättvis. En särskilt utsedd person skulle bestämma vilken gård som skulle ta emot den resande. Bonden var då skyldig att erbjuda mat och husrum, men hade rätt att få betalt. Stadgan begränsade också hur mycket resenärerna fick kräva och straffade dem som tog något med våld eller utan betalning. Bönderna nämns alltså tydligt i stadgan. Däremot befriades bland annat kungens, biskoparnas, riddarnas och väpnarnas gårdar från gästningsskyldigheten. Det innebar att ansvaret till stor del låg kvar på de bönder vars gårdar inte tillhörde någon av dessa privilegierade grupper. De behövde dock inte ta emot alla resande när som helst eller försörja dem gratis.
|
S LÄS MER: Frälset i medeltidens Sverige
S LÄS MER: Magnus Ladulås
M LÄS MER: Adel och aristokrati
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet!
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
