Dalupproret 1743, eller Stora daldansen som det ibland kallas, var ett uppror där 4 500 bönder och soldater i protest mot krig och dyrtid (höga priser och brist på mat) tågade till Stockholm.
Dalupproret visar hur missnöje med krig, skatter och matbrist kunde växa till öppet motstånd även under 1700-talet. Många i Dalarna upplevde att de hade fått bära en stor del av bördan efter det misslyckade kriget mot Ryssland. När de tågade mot Stockholm handlade det därför både om ekonomi, politik och ilska över att vanliga människor hade drabbats hårt av makthavarnas beslut.
Bakgrunden var de ekonomiska följderna av kriget mot Ryssland (hattarnas ryska krig), särskilt i Dalarna, samt ilskan över utskrivningar till armén och stora förluster vid fronten. Dalkarlarna krävde att de ansvariga generalerna skulle straffas och kronprins Fredrik av Danmark utses till tronföljare.
En budkavle, alltså ett meddelande som användes för att snabbt kalla samman människor, kallade samman folket den 8 juni i Falun. Bruksbokhållaren Gustaf Schedin och bonderiksdagsmannen Skinnar Per Andersson utsågs till ledare, och major W.G. Wrangel utsågs till militär rådgivare. I god ordning marscherade folkhären till Stockholm, beväpnad med musköter, spjut och spikklubbor.
Landshövdingen tvingades med i tåget och fick ordna med mat och dryck. Den 20 juni slog deltagarna läger på nuvarande Gustav Adolfs torg i Stockholm. Efter några dagars förvirring fick statsledningen veta att Sverige hade nått en uppgörelse med Ryssland. Stärkt av detta mobiliserade statsledningen sina trupper. Västmanlands regemente, med många släktingar till de upproriska i sina led, vägrade att ingripa. Men efter skott från folkmassan öppnade andra trupper eld med kanoner, och omkring 50 personer dog direkt. Sex av upprorsmännens ledare avrättades, och många andra dog i fängelse eller på sjukhus. Den totala dödssiffran blev 140 personer.
Dalupproret 1743 blev det sista stora bondeupproret i Sverige. Det slutade med våld, avrättningar och många döda, men det visar också hur starkt missnöjet kunde bli när människor upplevde att krig och politiska beslut hotade deras vardag. Händelsen påminner därför om att frihetstidens Sverige inte bara handlade om riksdagspartier och maktspel i Stockholm, utan också om vanliga människors krav på att bli hörda.
S LÄS MER: Hattarnas ryska krig
M LÄS MER: Frihetstidens Sverige
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
