Engelbrekt Engelbrektsson i svensk historieskrivning
Engelbrektskrönikan
Om personen Engelbrekt Engelbrektsson vet man inte mycket. Huvudsakligen är det Engelbrektskrönikan man får lita till. Men denna krönika är egentligen en propagandaskrift för Engelbrekt. Där får man veta att han är bergsman från Dalarna och bondehövding. Det står att han befriar de svenska bönderna från utländska fogdars tyrannvälde. Fogden Jösse Eriksson, legendarisk bondeplågare, har varit ett tacksamt hatobjekt i svensk nationell historia.
Engelbrekt Engelbrektsson och Erik av Pommern
Genom Engelbrekt Engelbrektsson och hans dalkarlar kom den nordiska unionstanken att gå i krasch. Drottning Margaretas stora vision om ett enat Norden brast redan under hennes fostersons regentskap. Erik av Pommern fortsatte Margaretas antityska politik och hamnade i krig med den tyska handelsunionen Hansan.
Hansan svarade på det nordiska angreppet med handelsblockad. Denna blockad blev ödesdiger för bergsmännen i Sverige. De kunde varken sälja sitt järn och sin koppar eller köpa det nödvändiga saltet. Till detta lades de stora skatter bergsmän och bönder tvingades betala. Att kung Erik använde sig av utländska fogdar, som med brutala metoder drev in skatterna, gjorde inte saken bättre. Oron låg och pyrde hos den svenska allmogen. Även de svenska stormännen kände sin makt hotad av Eriks utländska fogdar.
Engelbrekt Engelbrektsson var en av de mest framträdande bergsmännen i Dalarna och han engagerade sig i dalaböndernas nöd. För att tala för deras sak reser han till kung Erik i Köpenhamn men blev där bryskt avvisad.
Senare vid hemkomsten till Dalarna samlade Engelbrekt en skara bergsmän och bönder skickliga i att hantera armborst och spjut. Vid midsommartid 1434 intog och brände de fästet Borganäs vid Borlänge. Denna händelse blev upptakten till ett omfattande uppror mot det utländska fogdeväldet. Engelbrekt valdes av bönderna till att bli upprorets ledare.
Engelbrekt - olika tolkningar
Under 1800-talet ansåg man att Engelbrekt var folkets man - ledare för en svensknationell rörelse mot utländskt förtryck. Georg Starbäcks populära roman om Engelbrekt Engelbrektsson betydde mycket för uppfattningen om denne folkledare som en nationell frihetsgestalt. Man kan där läsa hur fogdeförtrycket hade blivit värre än någonsin tidigare. Folket tvingades nu för första gången ingripa i det politiska förloppet. Starbäck skriver om hur Engelbrekt uttryckte allmogens "önskningar och vilja". Genom Engelbrekt och senare Sturarna blir bönderna en makt att räkna med i samhället. Även sentida historiska författare som Vilhelm Moberg ser i Engelbrekt en frihetshjälte som gör uppror mot utsugningen av den svenska allmogen.
Möjligen for Engelbrekt inte hela vägen från Dalarna till kung Erik i Köpenhamn enbart för böndernas skull. Nej, kanhända for han först och främst i egenskap av ombud för gruvintressena, som blivit lidande av kungens utrikes- och handelspolitik. Något direkt hot om livegenskap mot de svenska bönderna förelåg nog inte heller. Drottning Margareta hade ju redan tidigare reducerat adelns makt. Engelbrekts egennyttiga bevekelsegrunder är dock inte belagda enligt historikern Lars-Olof Larsson. Helt klart är dock att han reagerade på böndernas elände och agerade för deras räkning mot Jösse Eriksson.
Att Engelbrektupproret började just i Bergslagen var enligt historikern Erik Lönnroth inte förvånansvärt. Bergslagen var ett gruvdistrikt beroende av tyska invandrare för områdets bergshantering. Exporten därifrån av järn och koppar skedde på Hansans fartyg. Kung Eriks krig med Hansan fick därför allvarliga följder för Bergslagens näringsliv. Lönnroth uppfattade Kalmarunionen som ett nordiskt försvarsförbund. Hotet mot Norden kom från tyska Hansan. Det krig Erik av Pommern förde mot Tyskland borde ses som en frigörelseprocess från Hansans ekonomiska och politiska inflytande i Norden. Lönnroth skrev detta på 1930-talet just vid tiden för nazisternas maktövertagande i Tyskland. Det tyska hotet mot Norden uppfattades alltså åter som en verklighet.
Lönnroth säger också att de svenska stormännen länge retat sig på kung Eriks försök att öka sin makt på den svenska aristokratins bekostnad. Därför sade de upp kungen tro och lydnad. Den svenska aristokratin tog sedan i praktiken över Engelbrekts folkliga upprorsrörelse. De utnyttjade i eget intresse hans inflytande över bönderna. När Engelbrekt försökte hävda böndernas och bergsmännens intressen lät stormännen mörda honom.
Litteratur:
Engelbrektskrönikan, red. Sven-Bertil Jansson, Tiden, 1994
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Del 2, Norstedt, 1900
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Del 1, Norstedt, 1913
Verner von Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar, Bonnier, 1917
Hans Hildebrand, Sveriges historia, Del 2, Linnström, 1877
Hans Hildebrand, Sveriges historia, Avd. 2, Norstedt, 1905
Karls-Krönikan, Norstedt, 1866
Lars-Olof Larsson, Engelbrekt Engelbrektsson, Norstedt, 1984
Erik Lönnroth, Från svensk medeltid, Bonnier, 1959
Erik Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397-1457, Göteborg, 1934
George Starbäck, Berättelser ur svenska historien, Band 2, Beijer, 1901
George Starbäck, Engelbrekt Engelbrektsson, Beijer, 1909
Svensk litteratur, Del 1, utg. Bernt Olsson, Norstedt, 1993
Bertil Waldén, Engelbrektsfejden, Saxon & Lindström, 1934
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
Publicerad: 11 januari 2014