Dalupproren mot Gustav Vasa

Daljunkerns uppror (1527-1528)

Upproret 1527-1528 leddes av en person som kallats "daljunkern" och som påstod sig vara Sten Stures son Nils, "rätte arvingen till Sverige". Den verklige Nils Sture befann sig vid denna tid dock vid hovet i Stockholm, var 14 år gammal och avled kort därefter.

Bakom bägge resningarna fanns missnöje med dyrtiden (kristid/nödår), användningen av utländska rådgivare i rikets styrelse samt - vid daljunkerns uppror - även en berättigad misstanke om planer på att "bortkasta vår gamla tro" (katolicismen). Resningarna var dock lätta att slå ned, eftersom de bara fick anslutning bland den fattiga befolkningen kring Siljan och inte i de rika bergsmannabygderna i söder. Bägge gångerna samlade Gustav Vasa folket till ting i Stora Tuna och lät dem, omringade av trupper, förnya sin trohetsed till honom. Peder "Sunnanväder" och Knut Mikaelsson, som flydde till Norge, utlämnades och avrättades 1527. Daljunkern, som flytt till Rostock (i nuvarande nordöstra Tyskland), avrättades där på Gustavs begäran i september 1528.

Klockupproret (1531-1533)

Den tredje och sista resningen, "klockupproret", hade däremot sitt centrum i de rika Bergslagsbygderna i söder där Gustav hade haft sitt främsta stöd under befrielsekriget. År 1530 hade kopparexporten från dessa områden råkat i svårigheter, men den utlösande orsaken till resningen var den indrivning av kyrkklockor som kungens fogdar samtidigt inledde. Församlingarna erbjöds att köpa sig fria från klockskatten genom att erlägga motsvarande värde i ädelmetaller, men de gjorde istället öppet motstånd.

I mars 1531 utgick budkavle (bud om uppror) från Dalarna till andra landskap om att ansluta sig till resningen. Genom lugnande ord lyckades kungen dock förhindra upprorets spridning och drog hösten 1532 med frälserytteriet till Dalarna för att återställa ordningen. Trots löften om amnesti (allmän benådning) avrättades åtskilliga av upprorsledarna. Bland offren fanns flera av Gustavs medhjälpare från upproret mot Kristian som Anders Persson i Rankhyttan, Måns Nilsson i Aspeboda och fogden Ingel Hansson (avrättades i Stockholm 1534).

För att kväsa det oroliga landskapet för gott delade kungen sedan Dalarna i två fögderier, varigenom gruvdistrikten i Kopparberget upphörde att vara en självständig förvaltningsenhet. Fogdarna hämtades inte heller längre från de lokala elitskikten.

Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan