Första dalupproret (1524-1525)
De första två upproren krävde uttryckligen att Sturarnas styre skulle återinsättas. Kristina Gyllenstierna – Sten Sture den yngres änka och Gustav Vasas halvmoster – hade 1524 återvänt från sin fångenskap i Danmark med sin son, som av vissa ansågs vara den rättmätige arvtagaren till den svenska tronen.
Upproret 1524-1525 leddes av Peder Jakobsson "Sunnanväder", som var biskop i Västerås och tidigare kansler hos Sten Sture d.y., samt av domprosten Knut Mikaelsson. Båda hade avsatts från sina ämbeten av kungen.
Daljunkerns uppror (1527-1528)
Upproret 1527-1528 leddes av en person som kallades "daljunkern" och som påstod sig vara Sten Stures son Nils, "den rätte arvingen till Sverige". Den verklige Nils Sture befann sig vid denna tid dock vid hovet i Stockholm, var 14 år gammal och avled kort därefter.
Bakom båda upproren fanns missnöje med dyrtiden (alltså kristid och nödår), användningen av utländska rådgivare i rikets styrelse samt – vid daljunkerns uppror – även en berättigad misstanke om planer på att "bortkasta vår gamla tro" (katolicismen).
De båda upproren var dock lätta att slå ned, eftersom de bara fick anslutning bland den fattiga befolkningen kring Siljan och inte i de rika bergsmannabygderna i söder. Båda gångerna samlade Gustav Vasa folket till ting i Stora Tuna och lät dem, omringade av trupper, förnya sin trohetsed till honom. Peder "Sunnanväder" och Knut Mikaelsson, som flydde till Norge, utlämnades och avrättades 1527. Daljunkern, som flytt till Rostock (i nuvarande nordöstra Tyskland), avrättades där på Gustavs begäran i september 1528.
Klockupproret (1531-1533)
Den tredje och sista resningen, "klockupproret", hade däremot sitt centrum i de rika Bergslagsbygderna i söder, där Gustav hade haft sitt främsta stöd under befrielsekriget. År 1530 hade kopparexporten från dessa områden råkat i svårigheter, men den utlösande orsaken till resningen var den indrivning av kyrkklockor som kungens fogdar samtidigt inledde. Församlingarna erbjöds att köpa sig fria från klockskatten genom att betala motsvarande värde i ädelmetaller, men de gjorde istället öppet motstånd.
I mars 1531 utgick budkavle (bud om uppror) från Dalarna till andra landskap om att de skulle ansluta sig till upproret. Genom lugnande ord lyckades kungen dock förhindra upprorets spridning och drog hösten 1532 med frälserytteriet till Dalarna för att återställa ordningen. Trots löften om amnesti (allmän benådning) avrättades åtskilliga av upprorsledarna. Bland offren fanns flera av Gustavs tidigare medhjälpare från upproret mot Kristian II, bland andra Anders Persson i Rankhyttan, Måns Nilsson i Aspeboda och fogden Ingel Hansson, som avrättades i Stockholm 1534.
För att få kontroll över Dalarna för gott delade kungen sedan landskapet i två fögderier. Det gjorde att gruvdistrikten kring Kopparberget inte längre var en självständig förvaltningsenhet. Fogdarna utsågs inte heller längre från de lokala elitskikten.
Kort om dalupprorens orsaker
Dalupproren visar hur svårt det var för Gustav Vasa att bygga en starkare stat. För kungen handlade det om att samla makten, få in skatter och kontrollera landet bättre. För många i Dalarna uppfattades samma utveckling som ett hot mot gamla rättigheter, den katolska tron och det lokala självstyret. När upproren hade slagits ner stod Gustav Vasa starkare, men konflikterna visar att hans nya kungamakt inte accepterades utan motstånd.
