Sten Sture själv såg drabbningen som riddarens kamp mot draken, vem som var riddaren och vem som var draken kunde alla förstå. Men nyktra historiker har skrapat bort den patriotiska fernissa som under senare sekler strukits tjock över minnet av detta slag. De upptäckte nämligen att på herr Stens sida stod, förutom Stockholms köpmän och bönder från Bergslagen, stormän med intressen i utrikeshandeln och gruvindustrin och representanter för gränsadeln mot Danmark.
Och på kung Kristians sida fanns förutom danskar även ett förbund av godsägaradel och allmoge från Uppland, de självhushållande agrara (jordbruks) klasserna i rikets centrum, som intill denna tid hade lett Sveriges öden. Bland svenskar som slogs för Danmark fanns medlemmar ur familjer som senare kallas Oxenstierna och Vasa. Där fanns också tyska och skotska legoknektar.
Det fanns alltså svenskar på bägge sidor.
Vad de svenska stormännen slogs för var inte i första hand för eller emot Sveriges frihet, utan för sina egna privatekonomiska och personliga intressen. I synnerhet gäller detta Sten Sture d.ä.
Sten Sture lyckades vända striden och segra
Det blev ett våldsamt slag. Sten Stures hustru Ingeborg och Stockholms borgare följde drabbningen från stadsmuren. Svenskarna kämpade sig gång på gång upp men drevs tillbaka ner från åsen. Herr Sten gick då till anfall mot danskarna vid Klara kloster, vid nuvarande T-centralen.
Danska förstärkningar kastades in. Läget blev kritiskt. Just då, skriver Sturekrönikan, visade sig Sankt Eriks svärd beskyddande på himlen strax ovanför svenskarna och i samma ögonblick gjorde Knut Posse i spetsen för 1 500 ryttare ett utfall från Stockholms slott samtidigt som Nils Sture kom med folk från Dalarna. De ryckte fram från dagens Östermalm, kanske de rusade över Stureplan.
Attackerade från tre håll sattes danskarnas skansar i brand. Kung Kristian flydde blödande till platsen där hans skepp låg förtöjda, han hade fått framtänderna bortskjutna. Totalt skulle 2 000 svenska och danska lik efteråt ha legat utströdda över Brunkebergsåsen och Norrmalm.
En nationell väckelse drog över landet, Sverige utvecklades mot en nationalstat. Med undantag för en kort period åren 1497-1501 var unionen död för de svenska makthavarna tills den upplöstes 1523.
Styrde riket med järnhand i 27 år
Segerdagen den 10 oktober 1471 var länge en kyrklig och nationell högtidsdag i Stockholm där man varje år sjöng Örjansvisan för att fira segern och hylla Sten Sture, som själv lät beställa monumentet med riddaren och draken, som nu står i Storkyrkan.
Segern var Sten Stures. Snart hade han med en renässansfurstes hela list och energi manövrerat ut alla som ville dela på makten. I 27 år styrde han riket med fast hand till sin egen men också till allmogens fördel. Få stormän har med så brutala medel roffat åt sig så många gods och gårdar som herr Sten, men de enda som led av detta var de andra stormännen och kyrkan.
För folket följde nära tre årtionden utan inbördeskrig. Inga bondearméer uppbådades. Boskap, åker och äng stod i fred. Inga slott och borgar brändes. Grunden lades för en stark centralmakt. Och från och med då började riksdagen med bönder och borgare att sammanträda regelbundet. Detta var unikt i Europa, men som Sten Sture d.ä. själv brukade säga: - Det som rör alla bör av alla samtyckas.
S LÄS MER: Slaget vid Brunkeberg
S LÄS MER: Kristian I
S LÄS MER: Sten Sture d.ä.
M LÄS MER: Kalmarunionen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
Nils Ahnlund, Den svenska utrikespolitikens historia, 1.1, Tiden före 1560, Norstedts, 1956
Nils Ahnlund, Från medeltid och vasatid: historia och kulturhistoria, Gebers, 1933
Svenskt biografiskt lexikon
Dick Harrison, Sveriges historia: medeltiden, Liber, 2002
Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid: från drottning Margareta till Kristian II, Rabén Prisma, 1997
Gunnar Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige, Natur och Kultur, 1971
FÖRFATTARE
Text: Herman Lindqvist, journalist och författare
Webbsida: http://www.hermanlindqvist.se
