Manufakturer var statsstödda fabriker utanför skråsystemet. Några av de mest kända var belägna i Alingsås och Norrköping (textil), Göteborg (tobak, glas), Stjernsund (järn), Lessebo (papper), Jönköping-Husqvarna (vapen) samt Stockholm med Rörstrand och Marieberg (porslin) och Barnängen (textil). Som mest sysselsattes ca 16 500 arbetare (1765).
Kapital skapades genom direkta och indirekta skatter redan från 1727. Ett rejält uppsving kom med hattregimens manufakturfond från 1739 som gav bidrag och räntefria lån. Senare förbjöds importen av kläde och inriktningen på storindustri blev tydligare.
Arvid Horn och andra ledande politiker hade intressen i manufakturerna. Till exempel Barnängenmanufakturen, som ägdes till 3/4 av Riddarhuset, enskilt eller gemensamt.
Oppositionen mot den reglerade ekonomins dyra varor, privilegier och missgynnande av småföretag kanaliserades av de yngre mössorna och till stor del av Gustav III som lät montera ned systemet.
Inom forskningen har ekonomhistorikern Eli Heckscher med sin liberala syn betecknat manufakturerna som ett ineffektivt och dyrbart understödsväsen. Den marxistiskt inspirerade Per Nyström har däremot hävdat att produktionen utvecklades och att det fanns avsättning för varorna.
LÄS MER: Frihetstidens Sverige
LÄS MER: Ekonomi och handel 1500-1776
LÄS MER: 1700-talet var nyttans tidevarv i Sverige
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
