Några av de mest kända var belägna i Alingsås och Norrköping (textil), Göteborg (tobak, glas), Stjernsund (järn), Lessebo (papper), Jönköping-Husqvarna (vapen) samt Stockholm med Rörstrand och Marieberg (porslin) och Barnängen (textil). I mitten av 1760-talet sysselsatte manufakturerna omkring 16 000-17 000 arbetare.
Redan från 1727 samlade staten in pengar genom olika skatter och avgifter för att stödja manufakturerna. Ett rejält uppsving kom 1739, när hattregimen inrättade manufakturfonden som gav ekonomiskt stöd och räntefria lån. Staten använde också tullar och importförbud för att gynna svensk tillverkning framför utländska varor. Detta var en del av merkantilismen, en ekonomisk politik där staten försökte öka landets egna produktion och samtidigt minska importen.
Flera ledande politiker och samhällsgrupper hade själva ekonomiska intressen i manufakturerna. Ett exempel var Barnängens manufaktur i Stockholm. År 1724 köpte Riddarhuset tre fjärdedelar av verksamheten och blev därmed dess största ägare.
Systemet mötte efterhand allt starkare kritik. Motståndarna ansåg bland annat att de statliga stöden och privilegierna gynnade vissa företag, samtidigt som varorna kunde bli dyra och mindre företag missgynnades. När de yngre mössorna tog makten vid riksdagen 1765-1766 minskades stödet kraftigt. Manufakturkontoret, som hade fördelat stöd till manufakturerna, lades ned 1766 och dess uppgifter övertogs av Kommerskollegium. Det gamla stödsystemet började därmed monteras ned.
Inom forskningen har synen på manufakturerna varit delad. Ekonomhistorikern Eli Heckscher var mycket kritisk och beskrev systemet som dyrt och ineffektivt. Historikern Per Nyström gav senare en mer positiv bild och menade att produktionen faktiskt ökade och att det fanns köpare till varorna. Senare forskning har gett en mer nyanserad bild och visat att Heckschers hårda kritik inte stämmer på alla punkter. Manufakturerna hade också positiva sidor, bland annat genom att öka produktionen och bidra till utvecklingen av svensk tillverkning.
Manufakturerna kan därför ses som ett steg mellan äldre hantverk och den senare industrialiseringen. Tillverkningen var fortfarande till stor del beroende av skickliga händer, men arbetet organiserades i större skala och staten försökte aktivt få nya industrier att växa fram.
Polhems fabrik låg före sin tidDe flesta svenska manufakturer under 1700-talet byggde till stor del på handarbete. Men i Stjärnsund i Dalarna försökte uppfinnaren Christopher Polhem något ovanligt. Tillsammans med Gabriel Stierncrona grundade han omkring år 1700 ett manufakturverk där vattenkraft användes för att driva maskiner. Där tillverkades bland annat lås, tallrikar, verktyg och delar till klockor. Polhem ville att maskiner skulle kunna göra samma arbetsmoment om och om igen och tillverka många likadana delar. En av hans mest avancerade konstruktioner kunde automatiskt skära ut kuggar i kugghjul till klockor. Tekniska museet räknar konstruktionen som världens första automatiska verktygsmaskin. Stjärnsund var ovanligt för sin tid. De stora maskindrivna fabriker som senare blev typiska för den industriella revolutionen hade ännu inte slagit igenom i Sverige. Polhems anläggning gav därför en tidig försmak av ett samhälle där maskiner kunde tillverka varor snabbare och mer likformigt än tidigare. |
M LÄS MER: Frihetstidens Sverige
M LÄS MER: Ekonomi och handel 1500-1776
M LÄS MER: 1700-talet var nyttans tidevarv i Sverige
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
Faktarutan är skriven av Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
Källa till faktarutan:
Michael H. Lindgren, Christopher Polhems testamente: berättelsen om ingenjören, entreprenören och pedagogen som ville förändra Sverige, Innovationshistoria Förlag, 2011