Så bodde man förr, del 4: De fattigas och arbetarnas bostäder
Det känns som att förflyttas över hundra år bakåt i tiden, när man en solig vårdag stiger in i Emilias mörka men prydliga lilla kyffe vid Stigbergsgatan på Söder i Stockholm. När man ser barnens enkla leksaker, de nätta skolkängorna från fattighjälpen och den ensamstående fembarnsmoderns slitna svarta kappa på väggen, och framförallt, när man känner den isande kylan trots vårvärmen utanför. Just så måste det ha varit att bo i Stockholms fattigkvarter i början av 1920-talet.
Del av Stigbergsgatans historiska trähusbebyggelse med Katarina kyrka i bakgrunden.
I Söders fattigkvarter
Bland de numera så idylliska, upprustade små röda trähusen på Stigbergsgatan på Söder har ett, Blockmakarens hus i nr 21, iordningställts i Stadsmuseets regi så som det stod omkring 1920 (se bild nedan). Då bodde husets ägare, blockmakare Gustaf Andersson med hustru och två vuxna söner, i övervåningen i ett rum och kök. I en kammare intill, "ungkarlarnas rum", bodde tidvis fem hyresgäster.
I undervåningens lilla lägenhet på 22 kvm, som vetter åt norr, bodde änkan Emilia Gustafsson med fem barn. När de flyttade hit 1917 var det äldsta barnet nio år och det yngsta nyfött.
ANNONS
ANNONS
Bostadsbristen var svår och fattigdomen stor. De bodde trångt, inte många kunde sova i egen säng. Från farstun kommer man direkt in i Emilias lilla rum och snavar nästan över matbordet. Hela familjen rymdes inte här, men så åt man heller inte samtidigt. Barnen hämtade mat hos fattighjälpen. De lekte på gatan eller på gården intill dasslängan där råttorna sprang. Vatten, avlopp och elektricitet saknades, men värst var den råkalla kylan som inte kunde förjagas av den lilla vedspisen eller en oduglig kakelugn.
Bild: Stockholms stadsmuseum Blockmakarens hus, Stigbergsgatan 21, Bilden är tagen någon gång mellan år 1905 och 1915. På den tiden bodde en blockmakare, Gustav Andersson i fastigheten med fru och barn.
"På vintermorgnarna var väggarna så isiga att man halkade med fingrarna på dem", har Emilias barn berättat.
Sedan barnen hade angripits av råttor blev bostaden utdömd och Emilia och barnen flyttade. Det var 1923. Sedan användes rummet som virkeslager.
ANNONS
ANNONS
Emilia var en stark och kraftfull kvinna som lyckades hålla ihop barnaskaran trots att hon var en ensamstående mor i yttersta fattigdom. Det var få ensamstående mödrar som lyckades med det på den här tiden.
Bild: Stockholms stadsmuseum Emilias man dog i spanska sjukan när de just flyttat hit. Då var Emilia 36 år och väntade sitt femte barn. Här är hon med de fem barnen på gården cirka 1920. Emilia arbetade som byggstäderska, ett av de tyngsta kvinnoarbetena, hon gick bort och städade och tvättade och hon var tidningsbud om morgnarna. På lördagsnatten bladade hon in söndagsbilagan i Social-Demokratens tryckeri. Här är Emilia 40 år. Hennes ansikte är vackert men slitet.
Frälsningsarmén var hennes andningshål i det grå vardagsslitet med dubbelarbete som städerska på byggen, tvätterska och tidningsbud. Hon var frälsningssoldat och spelade trumpet i arméns musikkår.
Emilia låste in barnen när hon gick till arbetet. Hon ville inte riskera att barnen smet ut på gatan när hon var borta.
Men Emilia flyttade tillbaka hit på ålderns höst, men då till den bättre våningen en trappa upp, där blockmakaren hade bott tidigare. Här trivdes Emilia. Hon brukade sjunga och berätta minnen för dem som besökte henne, pigg och minnesgod in till sina sista dagar. Hon avled 95 år gammal år 1975. Hon var stark, Emilia.
Vad hände sedan?
Fortfarande är många människor fattiga i Sverige, kanske främst de arbetslösa, långtidssjukskrivna och de gamla. Många ensamstående har också svårt att ha råd till semester och nya kläder till sina barn.
Men fattigdomen tar sig helt andra uttryck nu. Idag finns dock ett helt annat skyddsnät där samhället ofta fångar upp dem som är på väg att ramla ur det finmaskiga nätet. Trots det har många större städer ett antal hemlösa människor som på grund av sjukdom eller missbruk hamnat utanför systemet.
Folkhemmets barndom
"Här var så modernt och fint. Gasspis och vask! Linoleummattor! Badrum med badkar och varmvatten! Det var rena himmelriket att flytta hit", tyckte arbetarfamiljerna som flyttade in i barnrikehuset vid Stickelbärsvägen i Stockholm när det stod nybyggt 1937.
ANNONS
ANNONS
Fyrabarnsfamiljen Jonassons lilla tvåa har blivit museilägenhet där besökarna kan uppleva ett stycke autentiskt 1940-tal, med kaffedoft och allt.
Från trånga kalla bostäder med utedass och vatten från pump på gården fick mindre bemedlade arbetarfamiljer med många barn flytta till barnrikehuset vid Stickelbärsvägen.
Det som tycktes som rena himmelriket för de familjer som flyttade hit, ter sig idag enkelt och trångbott. Propert och välstädat, men ack så fattigt.
En sliten grå yllekofta och en läderkasse, som dinglar från kapphängaren i tamburen väcker egna minnesbilder till liv. Alla som växt upp under 1930-och 1940-talen får starka aha-upplevelser inför rummen med den tidstypiska inredningen.
En doft av kokkaffe och stekfläsk
Stockholms Stadsmuseum har återställt familjen Jonassons tvårummare som den stod vid inflyttningen och åren därefter. 1930-talstapeterna kommer från ett gammalt handelsbodslager. Möbleringen har rekonstruerats efter gamla foton och efter sonen Bernts minnesbilder av hemmet. En del har stadsmuseet fått till skänks av grannar i huset som flyttade in samma år, annat har man hittat i lumpbodar och på auktioner.
Stålottomanen med schaggöverkast i vardagsrummet är precis som föräldrarnas bäddsoffa, fast den kommer från en grannlägenhet och hittades i en container ute på gatan under renoveringen. Efter tvätt har den nu återuppstått i all sin glans i museivåningen.
Symaskinen kommer från lägenheten mitt emot. En sådan trampmaskin fanns i varenda lägenhet och fruarna sydde alla barnens kläder. De lade en trasmatta under tyget för att inte störa sovande barn och grannar när de sydde sent på kvällen.
Gamla postorderkataloger från Åhlén & Holm har varit användbara vid utrustningen av köket.
"Stor hjälp har jag också haft av den bostadsinventering som Lena Larsson gjorde 1940 av hundra lägenheter i Stockholm, varav trettio i barnrikehus", berättar Piamaria Hallberg, som har inrett lägenheten. "Tänk att man hade så få saker! Sedan jag läst den gick jag hit och plockade bort föremål".
ANNONS
ANNONS
Badkar men inte diskho
Husen vid Stickelbärsvägen var smala lamellhus i tre våningar med centralvärme, elektricitet, gasspis, sopnedkast och modern tvättstuga. Balkong och kylskåp ansågs onödigt och förekom inte. Egendomligt nog klassades också diskho som lyx och man fick diska i balja.
Bild: Holger Ellgaard Vilken lycka för en fattig arbetarfamilj med fyra barn att komma till denna moderna komfort med badrum, badkar med takdusch och rinnande kallt och varmt vatten.
Här bodde 463 personer i 72 lägenheter. Tre barn skulle familjen ha för att få flytta till barnrikehus, de flesta hade många fler. För att få en av tvårummarna på 42 kvm skulle man ha minst fyra barn. Familjer med sjuka barn hade förtur. En familj med tre barn fick flytta från en kall och fuktig nödbostad till en tvåa, därför att en av döttrarna hade tbc. Det blev den sjuka flickans räddning.
Det var en enhetlig grupp som bodde här. De vuxna var mellan 36 och 43 år. Rörmokare, tapetserare, bokbindare, lagerbiträde och vaktmästare var vanliga yrken bland männen. Många kvinnor arbetade extra utöver hemarbetet, som städerska, kokerska eller sömmerska.
Här fanns en kommunal barnstuga, Körsbärsgården, där barnen läste läxor och åt middag för en symbolisk summa.
Ljusa minnen dominerar
Familjerna som bodde i bamrikehusen på 1940-talet hade ungefär samma ekonomiska förutsättningar, det skapade en vi-känsla. Det fanns en trygghet, alla i huset kände ju varandra. Alltid fanns det någon att ty sig till. Mammorna fanns hemma och hutade åt andras barn likaväl som åt sina egna.
På hösten ordnade familjerna fest med långbord på gatan och trafiken stängdes av. Då vankades kaffe och saft med bullar och barnen hängde hemsydda flaggor genom vädringsventilerna, så att hela huset såg ut som ett flaggspel.
Men det fanns mörka sidor också. Arbetslösheten och alkoholen ställde till mycket elände.
Hemma hos Jonassons
Jonassons var bland de första som flyttade in på Stickelbärsvägen. Familjen bestod av pappa Sven-Simon, mamma Anna och barnen Kurt, Bemt och tvillingarna Lars-Ove och Bo-Tage. Sven-Simon arbetade som rörmokare och Anna som städerska. De fyra pojkarna gick i Engelbrekts folkskola.
ANNONS
ANNONS
Familjen hade tidigare bott i Årstalundens gamla träbaracker, byggda som nödbostäder under första världskriget - ett rum med förstuga, vattenpump, vedbod och dass på gården. Inte undra på att mamma Anna tyckte att det var rena himmelriket att flytta in i tvåan vid Stickelbärsvägen!
Vi hade det inte så fett, säger Bernt Jonasson, men någon fattighjälp sökte aldrig mina föräldrar, det var de för stolta för. Men under krigsåren gick Anna direkt från morgonstädningen till Schumachers konditori och ställde sig i kö för att få gammalt bröd billigt.
Sven-Simon lagade familjens skor och halvsulade skorna med björnläder, som ansågs särskilt starkt. Anna stoppade strumpor och lagade familjens kläder. De köpte inte mycket nytt, barnen fick ärva av varandra.
På somrarna åkte pojkarna på koloni, de första åren till Frälsningsarméns barnkoloni i Ytterenhörna.
Från början var det tänkt att familjerna skulle flytta från barnrikehusen när yngsta barnet fyllt sexton år och andra barnfamiljer skulle flytta in. Så blev det inte. Många bodde kvar sedan barnen flyttat. Bernt Jonassons föräldrar bodde kvar här hela livet.
Vad hände sedan?
Bostadsbidrag och barnbidrag (som introducerades 1948) ger viss trygghet. På 1960-talet gav sig hemmafruarna ut i yrkeslivet och barnen skolades i och med det in på dagis.
På 2000-talet är kärnfamiljen inte längre en självklarhet. Hälften av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll och i Stockholm dominerar ensamhushållen helt. Kärnfamiljer har utvidgats till att omfatta familjer av många slag, med bonusmammor, bonuspappor och extrasyskon. För att inte tala om regnbågsfamiljerna bestående av homo- eller bisexuella par med gemensamma barn.
Hur beskrivs bostadsförhållandena för Emilia och hennes familj vid Stigbergsgatan i Stockholm under 1920-talet?
Vilka utmaningar och svårigheter mötte Emilia som ensamstående mor i ett fattigkvarter under den tiden?
Hur påverkade Frälsningsarmén Emilias liv och hur engagerade hon sig där?
Vilka förändringar i bostadsstandarden upplevde arbetarfamiljerna när de flyttade till barnrikehuset vid Stickelbärsvägen 1937 jämfört med tidigare bostäder?
Hur skiljer sig fattigdom och samhälleligt stöd idag jämfört med början av 1900-talet?
Vad var det ursprungliga syftet med barnrikehusen?
Hur har familjestrukturen och hushållssammansättningen förändrats i Sverige från 1960-talet till 2000-talet?
Litteratur: Hans Hammarskiöld och Kerstin Fried, En gång i Sverige, Byggförlaget, 2003 Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
Mattias, Julia och Kristoffer drar projektet om 1900-talet i land och avslutar med ett avsnitt om 90-talet. Ekonomisk kris, arbetslöshet, internetabonnemang, Robinson, Nile City, reklamradio, fotbolls-VM och en oändlig rad av dokusåpor.
Äntligen tar Julia, Mattias och Kristoffer tag i 1900-talet igen och går igenom 1960-talet. Rekordåren fortsätter, men något skaver i det svenska samhället. Popmusiken slår igenom. Hasse & Tage gör sina första revyer.
