Så här såg de urnordiska runorna ut. Varje runa har ett namn och hela runraden kallas futhark.
Runorna förändrades under vikingatiden
Runraden – alfabetet – såg annorlunda ut i de olika länderna i Norden. Ibland kunde skillnaderna vara stora.
I början av vikingatiden började en nyare form av runskrift tränga undan många av de urnordiska runorna. Den nya futharken hade bara 16 tecken.
Att runorna blev färre betydde inte att språket blev enklare. Tvärtom fanns det fler språkljud än runtecken, vilket gjorde att samma runa fick användas för flera olika ljud. Till exempel kunde en runa beteckna både k och g, medan en annan användes för både t och d. Det gör att forskare ibland har svårt att avgöra exakt hur ett ord på en runsten ska tolkas.
Så här såg den vikingatida runraden ut.
Runstenar och runor i vardagen
Under vikingatiden, särskilt i slutet av perioden, blev det vanligt att rista in runor på stora stenar. Dessa runstenar restes ofta som minnesmärken över någon som dött eller varit ute på en lång resa till fjärran länder. Det kunde till exempel stå: "Estrid lät resa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland."
Det var vanligt att texten ristades i slingrande mönster. Mönstret kunde vara ett djur, som en orm, eller en slingrande växt. Man kunde också rista runor på personliga föremål, som kammar eller vapen.
Runor användes inte bara för att hedra döda människor. De fungerade också som ett vanligt skriftspråk. Människor kunde rista in namn, korta meddelanden och ägarmärken på föremål av trä eller ben. Många sådana fynd har gjorts vid arkeologiska utgrävningar i medeltida städer. De visar att runorna också hade en praktisk betydelse i människors vardag.
När kristendomen kom till Norden blev det vanligare med de latinska bokstäverna. Runorna fanns dock kvar i Norden under medeltiden vid sidan av det latinska alfabetet. Men den medeltida runraden omformades och utökades så att den med tiden blev mer lik det latinska alfabetet. Efter hand trängdes bruket av runor ut helt av det latinska alfabetet.
Under medeltiden skapades också fler runtecken som gjorde det lättare att skriva olika språkljud, även om själva runraden fortfarande bestod av 16 tecken. Efterhand blev runorna allt ovanligare, men i vissa delar av Sverige användes de ända in på 1900-talet.
Vikingarnas runstenar var färggladaNär vi idag ser gamla runstenar är de oftast grå med rödmålade runor. Men på vikingatiden kunde stenarna vara betydligt mer färgglada. Arkeologer har hittat spår av röd, svart, vit, gul och blå färg på gamla runstenar. I vissa fall var inte bara bokstäverna målade, utan även stenens övriga yta och de slingrande mönstren. De röda färgerna kunde tillverkas av järn- eller blyföreningar, medan svart färg framställdes av sot. På en runsten vid Spånga kyrka i Stockholm har forskare till och med hittat spår av en dyrbar röd färg som behövde importeras. Men varför målades stenarna? Ett viktigt skäl var att göra runorna och bilderna lättare att se. Runstenarna placerades ofta längs vägar och andra platser där många människor passerade. De fungerade som offentliga minnesmärken som skulle uppmärksammas av förbipasserande.
|
L LÄS MER: Runorna – nordbornas skriftspråk
L LÄS MER: Vikingarna och deras värld (artikelserie)
S LÄS MER: Bildstenar och runstenar
M LÄS MER: Vikingatiden
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Bra Böckers lexikon 2000, band 19, Bra Böcker AB, 1998
Catharina Ingelman-Sundberg, Boken om vikingarna, Prisma, 1998
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 1 – Från stenålder till vikingatid, Bonnier Lexikon AB, 1994
FÖRFATTARE
Text: Jeanette Jonasson, läromedelsförfattare och Robert de Vries (red)
