Leif Eriksson
Det finns inga berättelser om att någon på många år försökte ta reda på vad Bjarni egentligen sett när han seglade vilse på väg till Grönland. Men år 1000 köpte Leif Eriksson, son till Erik Röde, Bjarnis skepp och rustade en expedition för att undersöka landet i väst.
"De seglade till landet, ankrade, satte ut båten och rodde i land. Där var allt som en flat sten, från stranden till jöklarna, och landet syntes dem inte lockande", står det i den isländska berättelse där deras äventyr skildras.
Då sa Leif:
- Det har inte gått för oss så som det gick för Bjarni med detta land, ty vi har varit här. Nu vill jag ge landet ett namn och kalla det Helluland.
Sedan fortsatte färden, och vikingarna kom till ett nytt område. Det fick namnet Markland, eftersom det var så skogigt.
Till sist kom de till en tredje plats, och beslöt att slå läger här för vintern. Det var en fin plats, står det i berättelsen. Laxarna var större än hemma, och det var ingen frost på vintern. Inget vinterfoder skulle behövas till boskapen, om sådan fördes hit.
Det gåtfulla Vinland
En dag försvann en av medlemmarna i expeditionen. När han kom tillbaka, kunde han berätta om en stor upptäckt: vindruvor. Härav fick det tredje området sitt namn - Vinland.
Exakt var de tre olika platserna ligger är forskarna oeniga om. De två första, Helluland och Markland, placerar de flesta i området runt Baffin Island, Labrador och Newfoundland. Om Vinland är oenigheten större. En del gissar på Cape Cod nära nuvarande Boston. En forskare hävdar att det måste röra sig om Virginia långt söderut på Nordamerikas kust. Han stöder sig på en uppgift i berättelsen att skillnaden mellan dag och natt var mindre än på Grönland och på nordbornas uppgifter var på himlen solen gick upp och ner i december. En annan möjlig plats är Delawarehalvön.
Vindruvor eller vinbär?
Vindruvor växer i och för sig bara söderut, men det ord som står i berättelsen om Leif Eriksson är omstritt. Det kan i och för sig betyda vindruva men också vinbär. De klarar sig ju betydligt längre mot norr.
När våren kom återvände expeditionen till Grönland. Den näste att ge sig av till det nya landet var Leifs bror Torvald. Erik Röde hade dött, och som släktens huvudman måste Leif Eriksson stanna hemma. Men Torvald fick låna hans skepp, och för tredje gången satte ett och samma skepp kurs mot Vinland. Torvald kom lyckligt och väl fram till Leifs vinterläger. Att han hittade lägret, några små hus på en väldig kontinents kust, visar hur goda navigatörer nordborna var.
Torvald gav order om att hans män skulle dela upp sig i två grupper, som var för sig skulle undersöka landet. Själv seglade han söderut med de flesta av sina män.
Strid med urbefolkningen
På återvägen mot sitt huvudläger fann de en udde som Torvald tyckte om. Här ville han bygga sitt hus, sa han. I detsamma fick några ur besättningen syn på tre underliga klumpar på motsatta sidan av en vik. När de tagit sig dit för att undersöka saken, upptäckte nordborna att det låg tre små båtar på sanden. Och under varje båt låg tre män!
Det var det första kända mötet mellan Nordamerikas urinvånare och människor från Europa. Som en fingervisning om vad som sedan skulle följa dödades åtta av de nio, och den siste flydde i sin båt.
Nyheten om inkräktarna måste ha väckt en väldig uppståndelse. Inom kort angreps Torvalds expedition "av en oräknelig mängd småbåtar" fulla med ”skrälingar”. Så kallade vikingarna Amerikas urinvånare.
Skrälingarna överöste nordbornas skepp med pilar, och Torvalds män kunde inte göra annat än att försöka skydda sig med sköldarna. Plötsligt upphörde pilregnet, och angriparna vände tillbaka. Torvald frågade om någon var skadad, men alla hade klarat sig.
- Jag har fått ett sår under armen, sa Torvald. En pil flög mellan skölden och rustningen och upp över min arm. Här är den - jag kommer att dö. Gör er klara att ge er härifrån så fort ni kan. Mig ska ni föra till udden där jag tänkte bygga mitt hus. Kanske var det sanning när jag tidigare idag sa att jag nog skulle komma att stanna här en stund.
Så begravdes Torvald, och hans män seglade tillbaka.
Kolonin i Vinland
Hittills hade nordborna inte gjort några försök att kolonisera Vinland. Men några år efter Torvalds död gav sig Torfinn Karlsevne iväg mot Vinland som ledare för en expedition av 160 kolonister.
Efter att först ha prövat samma område där Leif Eriksson slagit läger drog de sig vidare söderut. Torfinns hustru födde sonen Snorre – så vitt känt den förste vite amerikanen!
En av de viktigaste anledningarna till att nordborna ville kolonisera Vinland var troligen tillgången på timmer. Det var en bristvara i det trädfattiga Grönland. Torfinn - står det i den gamla isländska berättelse där hans resa skildras - gav order om att timmer skulle huggas och läggas upp för torkning.
Attack mot kolonin
En dag dök nio skrälingar upp vid lägret. De hade med sig skinn, och när de fick smaka på mjölken från korna, ville de byta sina skinn mot mera mjölk. Sedan blev också skrälingarna förtjusta i det röda tyg nybyggarna hade med sig. De ville även byta till sig vapen, men det förbjöd Torfinn. Byteshandeln fortsatte tills en dag en skräling tog tag i en av vikingarnas vapen. Om han försökte stjäla det eller bara prova det är osäkert. I alla fall höggs han ner genast, och de andra skrälingarna flydde till skogs.
Efter detta höll sig skrälingarna borta några veckor. Nordborna förstärkte sitt läger, eftersom de fruktade det värsta. Deras farhågor besannades.
Tidigt en morgon kom attacken. Från ett stort antal båtar angreps lägret. Skrälingarna besköt husen med pilar och använde också en sorts "surrande bomb". Det var runda föremål som kastades över stridsplatsen och gav ifrån sig någon form av läte när de slog ner. Torfinn och hans män tog det säkra före det osäkra och drog sig tillbaka.
Efter angreppet beslöt Torfinn att ge upp planerna på att bilda en koloni. Kolonister skulle tvingas utkämpa ständiga strider, spådde han. Även han återvände hem.
De okända resorna
Efter ännu en misslyckad expedition, ledd av Erik Rödes dotter Fröydis, är det slut på de koloniseringsförsök vi känner till från vikingarna. Men många tecken tyder på att de fortsatte att resa till Vinland under flera hundra år. Trä var en bristvara för kolonisterna på Grönland, och den närmaste platsen där detta kunde hämtas var i Nordamerika. I olika skrifter från år 1000 och framåt nämns Vinlandsfärder som något vardagligt som alla känner till. Det kan ha bott nordbor i Nordamerika fram till 1100-talet. År 1121 reste biskop Erik Gnupson från Grönland till Vinland, står det i Islands officiella anteckningar från det året.
Om bosättarna på Grönland hämtade sitt virke i Nordamerika, kan de ha övervintrat många gånger. Virket måste torka innan det fördes vidare. Arkeologer har funnit rester av vikingaboplatser på Newfoundland. Ett annat bevis för många vikingabesök i Amerika finns i Norge. De norska kungarna hade monopol på handeln med Grönland och den sköttes via skeppstrafik från den norska hamnstaden Bergen. På gamla skeppslistor går det att se vad skeppen från Grönland förde med sig: skinn från murmeldjur, utter, bäver och svartbjörn. Sådana djur fanns inte på Grönland – men däremot i Nordamerika.
Klenoder från Grönland
Vad som gjorde Grönlandshandeln känd långt ner i Europa var dock inte skinn utan valrossbetar. De användes på samma sätt som elfenben. Från Grönland kom också en än större klenod, narvalens långa huggtand som kan bli upp till tre meter lång. Under medeltiden misstog många narvalständer för horn från de legendariska enhörningarna. Narvalständer betalades därför med sin vikt i guld och ansågs ha magiska egenskaper. Exempelvis sades det att en dryckesbägare gjord av tanden skulle skydda från alla gifter som eventuellt hällts i drycken. De härskare som hade en narvalstand i sin skattkammare höll den därför för en av sina dyrbaraste ägodelar.
Under medeltiden fanns också ett nästan obegränsat behov av rep som inte förstördes av havsvatten. Rep från Grönland gjorda av valrosshud var de allra bästa; de ruttnade aldrig. Grönländska får lämnade god ull till tyger.
Förlorade dokument
Att vår kunskap om vad som skedde mellan år 1000 och 1400 i Vinland är ofullständig är inte så konstigt. Mycket av det som skrevs har gått förlorat i krig och bränder. Ingen vet hur många isländska sagor som gått förlorade för alltid.
År 1349 avbröts i alla fall förbindelserna mellan Norge och Grönland brutalt. Då kom pesten till Bergen med ett engelskt skepp. Manskapet fick svarta bölder i ljumskar och armhålor och dog efter några dagar. Sjukdomen hade redan skördat miljoner offer i Europa. I Norge och Sverige dog kanske två tredjedelar av befolkningen. Antalet dödsoffer är dock en tvistefråga mellan olika forskare. Bergens hamn förföll. Trafiken till Grönland upphörde under många år. Den återhämtade sig aldrig helt, och 1369 gick det sista reguljära fartyget på rutten mellan Norge och Grönland. Därmed slets en av Grönlands livlinor av.
Grönlandsborna dör ut
Redan tidigare, från omkring år 1200, hade klimatet på Grönland blivit allt kallare och ogästvänligare. Hela bygder lämnades åt sitt öde. Omkring år 1340 sändes en expedition från Bergen för att undersöka vad som hänt med invånarna i Västbygden, det nordligaste området som nordborna koloniserat på Grönland.
Expeditionen fann bara tomma hus, där möblerna stod kvar. Det fanns inga tecken på strid - bara kvarlämnade verktyg och leksaker.
"Vuxna och barn, unga och gamla hade gett upp det hårda livet, släckt elden på härdarna efter 350 år, om de nu hade något att elda med på slutet, och rest sin väg. Den lilla björkskogen var för länge sedan uppeldad och stränderna finkammade efter drivved."
Så beskriver en norsk forskare händelsen och fortsätter:
"På kyrkogården låg de flesta av de 10-11 generationer som hade bott i bygden, många med en sista hälsning på bröstet, trästavar med runinskrifter."
Pesten i Norge nådde även Grönland, och tillsammans med det allt kallare klimatet utplånade den nordbornas koloni. År 1400 fanns det inga skandinaviska kolonier kvar vare sig på Grönland eller i Vinland.
Att inte ihärdigare försök gjordes att på nytt kolonisera Grönland har flera förklaringar. Klimatet hade ju blivit kyligare. Det gröna land som Erik Röde talat om fyrahundra år tidigare fanns inte längre. Varorna från Grönland hade också fått konkurrens från andra håll. Från Ryssland kom pälsverk, från England och Nederländerna ulltyger. Valrossbetarna hade fått konkurrens av elfenben från Afrika. I fortsättningen nöjde sig nordborna med att sända fångstexpeditioner eller att köpa vad de ville ha av inuiterna, ett av Amerikas urfolk, som tagit nordbornas gamla bosättningar i besittning.
Om nordborna hade lyckats bita sig fast och kolonisera delar av Nordamerika hade troligen världshistorien sett annorlunda ut. Då hade inte bara britter, fransmän, spanjorer utan också nordbor haft stora kolonier i världsdelen.
LÄS MER: Nordbornas resor och kolonisering i österled och västerled under vikingatiden
LÄS MER: Leif Eriksson
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Grönland
LÄS MER: Gudrid och Frejdis - vikingakvinnorna som seglade till Amerika
LÄS MER: Kvinnliga krigare under vikingatiden
LÄS MER: Vem upptäckte Amerika?
PODCAST: Vad var vikingatiden?