Vikingarna var skickliga sjömän och skeppsbyggare

Vikingarna var skickliga på astronomi och kunde navigera över stora hav till avlägsna platser. Ute till havs navigerade de med hjälp av solen och stjärnorna. De iakttog också vindarna, fåglar och vågornas rörelser för att hitta rätt. 

När det var möjligt höll man sig nära kusten. När natten kom kunde de då gå i land, slå upp tält, tända brasor och göra det mer bekvämt för sig. En annan stor fördel med att följa färdleder längs kusten var att det gav möjlighet att snabbt söka hamn vid dåligt väder, som storm eller dimma.

Att segla i Skandinaviens varierande väderförhållanden krävde både tåliga skepp och uthålliga sjömän. Besättningen, som på de stora krigsskeppen kunde vara upp till 100 personer, levde tätt tillsammans på en öppen båt där de var utsatta för brännande sol, iskalla vindar och alla former av nederbörd. Något privatliv fanns inte på båtarna.

Till havs var besättningen tvungen att sova på däck, ibland under en tältduk. För att hålla sig varma hade de sovsäckar av skinn. Men deras filtar var av ylle, eftersom ull torkar snabbare än skinn. 

Besättningen förvarade sin packning, mat och vapen i träkistor som också användes som sittplatser när de rodde. De stora skeppens däcksplankor kunde lyftas bort för att skapa mer plats för proviant och last under däck.

Vikingaskeppen

Utan sina snabba och starka skepp hade vikingarna inte kunnat resa så långt över haven som de gjorde. Vikingaskeppen blev bättre med tiden - de kunde segla snabbare, var lättare att styra och kunde korsa stormiga hav likaväl som åka in i grunda vikar och på smala floder.

Eftersom trä bryts ner med tiden finns det få vikingaskepp kvar idag. Men några har bevarats eftersom vikingarna ibland begravde viktiga personer i sina skepp. De bäst bevarade exemplen är Osebergsskeppet och Gokstadsskeppet i Norge.

Nordborna byggde olika typer av skepp beroende på vart de skulle segla och vad de skulle frakta. Skeppen såg ändå ganska lika ut. De hade köl och en spetsig för och akter. Många av krigsskeppen hade drakhuvuden i fören för att väcka fruktan hos fiender.

Kölen var viktig för att båten skulle kunna seglas. Dessutom gjorde kölen det möjligt att bygga breda och stabila skepp som kunde färdas på grunt vatten.

Vikingaskeppen var byggda för att kunna färdas genom smala passager och lägga till direkt vid stranden, även om de var tungt lastade.

Skeppen som användes i krig var längre och snabbare än de andra skeppstyperna. Det längsta vikingaskeppet som arkeologerna har hittat är 28 meter långt.

Krigsskeppen hade alltid både segel och åror. Beroende på storlek krävdes mellan 24 och 50 par åror. Under långa resor rodde besättningen i skift.

Vikingaskeppen kunde nå hastigheter på upp till 28 km/h, vilket var mycket snabbt för den tiden.