Kalmarunionens upplösning - Gustav Vasa tar makten i Sverige

I början av september 1520 intogs Stockholm av danskarna och i början av november anordnade Kristian II en kröningsfest där han också passade på att göra sig av med sina sista svenska fiender. Händelsen har i historieskrivningen blivit känd som Stockholms blodbad. Efter den blodiga kröningsfesten återvände Kristian II till Danmark, nöjd med att ha återerövrat Sverige och blåst nytt liv i Kalmarunionen. Men det politiska läget skulle snart förändras. Igen...

Ett uppror bryter ut i Dalarna

Ingen vet exakt vad som hände i Dalarna i slutet av november och i december 1520 då den unge Gustav Eriksson kom dit. Hans "äventyr i Dalarna" är inte historiskt dokumenterade, men kärnan i de många versionerna berättades redan under hans livstid. De började nedtecknas på hans söners tid och fick litterär form på 1700-talet, för att sedan bli hela svenska folkets äventyrsberättelse i samband med nationalromantiken på 1800-talet.

Iskalla fakta för Kristian II (som i äldre och ibland även i populärhistorisk svensk historieskrivning är mer känd som Kristian Tyrann) var i alla fall att en ung överlevande Stureanhängare och unionsmotståndare med personliga maktambitioner och utvecklade ledaregenskaper snabbt fick igång ett väpnat uppror i Dalarna.

Gustav Eriksson, som lyckats undgå Stockholms blodbad tidigare samma år, hade en vase (en ombunden sädeskärve) i sin sköld och kom från en av de äldsta och rikaste jordägarfamiljerna i Uppland. Han var släkt med Sturarna och hade fått sin utbildning i såväl unionskungen Hans av Danmarks hov som Sten Sture den yngres hov (Sveriges siste riksföreståndare).

Det som fick fart på bergsmän och dalkarlar var inte bara nyheterna om Kristian Tyranns blodbad och terror, utan ännu mer ryktet om de nya unionsplanerna som totalt skulle förändra de ekonomiska förhållandena i gruvor och hyttor. Till deras nackdel.

Upproret sprider sig över Sverige

Efter några lyckosamma lokala framstötar erövrade upprorsmännen Västerås. Revolten spred sig därefter in i Mälarlandskapen och vidare ut i landet.

Genom att tidigt ta kontakt med riksrådet och kyrkans ledande män breddade Gustav Eriksson underlaget för sina anhängare. Alla samhällsklasser rycktes nu med, och i augusti 1521 hyllades han i Vadstena som Sveriges riksföreståndare. Han var då bara 25 år.

Samtidigt höll kung Kristians trupper fortfarande Stockholm och de andra viktigaste städerna som upprorsmännen inte kunde erövra utan professionell militär hjälp.