Frågan om löntagarfonder aktualiserades första gången på en LO-kongress 1971 och de var avsedda att öka arbetarrörelsens inflytande över näringslivet. Under ett par decennier var löntagarfonderna en av de dominerande inrikespolitiska frågorna. Efter ett utredningsarbete lett av LO-ekonomen Rudolf Meidner föreslog LO-kongressen 1975 en modell som innebar att en del av företagens vinster automatiskt skulle gå till speciella branschfonder. Dessa skulle förvaltas av löntagarna som genom fonderna skulle bli delägare i företagen.
Socialdemokratiska partiet var något avvaktande i förhållande till löntagarfonderna. Men LO-förslaget betraktades av de borgerliga partierna som i princip accepterat av socialdemokraterna och gavs därför en huvudroll i valrörelsen 1976. Det utgjorde en enande fråga för borgerligheten som förklarade att med löntagarfonderna skulle en ny form av socialism introduceras. Löntagarna skulle gradvis ta makten över företagen.
Vid LO:s och det socialdemokratiska partiets kongresser 1981 antogs likartade beslut om inrättande av löntagarfonder. Man försökte göra fonderna mindre "farliga" och de motiverades nu med att de skulle bli ett medel att lösa den ekonomiska krisen och bidra med riskvilligt kapital. I mindre grad talades det om att de skulle hjälpa till att omfördela den ekonomiska makten.
Näringslivets organisationer och enskilda företagare engagerade sig starkt i kampen mot löntagarfonder. De förklarade att dessa var oförenliga med en fri marknad och försäkrade att man aldrig skulle sätta sig ned och delta i några förhandlingar om fonderna. Fondfrågan blev en belastning för socialdemokraterna. De befann sig hela tiden i försvarsställning och hade också svårt att övertyga de egna sympatisörerna om nödvändigheten av fonder.
Trots motståndet infördes löntagarfonder av den socialdemokratiska regeringen 1983 med stöd av vpk (vänsterpartiet). Fonderna skulle byggas upp genom avgifter från företagen och genom vinstdelningsskatt. Fem regionala fondstyrelser skulle inrättas och i dessa skulle löntagarorganisationerna ha en dominerande ställning.
Kampen mot fonderna kom inte bara från de borgerliga partierna utan också från den s.k. Fjärde oktober-kommittén (se faktaruta nedan), som bars upp av stora och små företagare.
Arbetet med att avskaffa fonderna påbörjades efter den borgerliga valsegern hösten 1991 då riksdagen beslutade att löntagarfondsstyrelserna skulle avvecklas. Under våren 1992 återkom regeringen med förslag om att fondmedlen skulle användas till att bl.a. främja forskning och stödja utvecklingen av små och medelstora företag.
LÄS MER: Landsorganisationen (LO)
LÄS MER: Arbetarrörelsen
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
