De gamla systemet med ledung och gästning var omodernt
Bakgrunden till förändringen var att kungen inte längre behövde de militära tjänster som den gamla ledungsorganisationen erbjöd. Kungamakten krävde nu andra och större resurser i sina ansträngningar att bygga upp ett system med fasta slott och borgar runt om i riket.
Också gästningen och den kringflackande hovtillvaro som den förde med sig hade genom slottsbyggen, hövisk riddarkultur och begynnande penninghushållning blivit otidsenlig.
Olika skatt beroende på jordens bördighet
Till grund för taxeringssystemet låg den brukade jordens bördighet (det s.k. marklandsystemet). Olika jordområdens bördighet bestämdes - möjligen med utgångspunkt i de ledungsprestationer som tidigare avkrävts ägarna - till ett värde som svarade mot valörerna inom penningsystemet. Ägare skulle sedan betala motsvarande summa i skatt. Detta system med skatter som var kopplade till jordens värde, s.k. grundskatter, skulle leva vidare i Sverige ända till 1900-talet.
När det bepansrade rytteriet gjorde sitt intåg i Sverige under Magnus Ladulås tid började kronan dessutom ta upp extraskatter. Detta reglerades dock senare genom det s.k. frihetsbrevet 1319 där det slogs fast att extraskatter endast fick ske med undersåtarnas samtycke (s.k. bevillning).
Skatter till kyrkan
Tionde
Tiondet var en skatt - en tiondel av inkomsterna - som skulle betalas till kyrkan, både i form av jordbruksprodukter (sädestionde) och djur (kvicktionde).
- En tredjedel skulle gå till prästen.
- En tredjedel till biskopen och de fattiga (se grå faktaruta nedan).
- En tredjedel till sockenkyrkans underhåll.
Prästen hämtade i regel sin andel direkt på åkern, medan de övriga andelarna levererades färdigtröskade, senast i början av året. De fattigas andel av tiondet kunde biskopen ibland använda till andra saker, t.ex. underhåll av stiftets katedralskola.
Peterspenning
Peterspenningen var en avgift som alla kristna skulle betala till påven i Rom - egentligen till hans föregångare den helige Petrus.
Enligt goda gissningar infördes avgiften i Sverige 1152 då för första gången ett påvligt sändebud, engelsmannen Nicolaus Breakspear, besökte landet. Han mottogs av kung Sverker d.ä. och rikets biskopar och stormän på ett möte i Linköping. Breakspear blev senare påve under namnet Hadrianus IV och är så vitt man vet den ende påve som varit i Sverige före Johannes Paulus II 1989.
Peterspenningen utgick med en penning per hushåll i södra och mellersta Sverige men var lägre i Västerås och Strängnäs stift på grund av att befolkningen där redan betalade extra avgifter till lokala helgon som S:t Eskil. I Norrland och Finland betalades ingen peterspenning.
Från hela Sverige har påvestolens intäkter på 1350-talet beräknats till omkring 200 mark. För påvestolen var detta alltså inte någon viktig inkomstkälla, men självklart hade den symbolisk betydelse som en sorts "medlemsavgift" till kyrkan.
Det äldre skattesystemet
Här nedan förklaras tre viktiga begrepp som hade central betydelse i det äldre skattesystemet som gällde från 1000-talet till mitten av 1200-talet.
Uppsala öd var ett stort antal jordegendomar som låg spridda framför allt över Svealand. Dessa skulle svara för kungens underhåll när han färdades genom landet med sitt följe (vilket var brukligt under tidig medeltid i Sverige). Enligt den isländske skalden Snorre Sturlassons Ynglingasaga ska dessa gods från början, under hednatiden, ha donerats av den s.k. Ynglingaättens mytiske stamfar Yngve Frej som underhåll för asatemplet i Uppsala.
Hur Uppsala öd uppstått är dock okänt. Kärnan i godskomplexet utgjordes av de s.k. husabyarna, gårdar som hade möjlighet att inhysa kungen och hans följe. Dessa skulle vara utplacerade runt om i hela landet där folk bodde (en kungsgård i varje "hundare"). Hit levererades också de naturaskatter bönderna var skyldiga att betala i gästningsskatt (se nedan).
När kungamakten började bli mer etablerad under 1200-talet och en viss penninghushållning vunnit insteg i den naturaekonomi som en gång gjort Uppsala öd nödvändigt, började systemet förlora sin betydelse. Gästningen ersattes av stående skatter, och kungarna började donera bort husabyarna till kyrkan.
Gästning var böndernas skyldighet att underhålla kung, biskopar och stormän med följe under deras resor. Gästning övergick med tiden till en stående skatt. Under Magnus Ladulås och Magnus Eriksson begränsades biskopars och stormäns rätt att kräva gästning.
Ledung var den tjänstgörings- och utrustningsskyldighet som krävdes av alla fria män för att underhålla flottan. Ledungsskyldigheten tycks jämte gästningen ha varit den enda pålaga (skatt) som kungen kunde kräva av undersåtarna vid medeltidens början. Samtidigt är det troligt att ledungen kunde ge viss återbäring när krigstågen erbjöd möjligheter till plundring.
Till grund för ledungsorganisationen låg indelning av riket i hundaren (Svealand), skeppslag (Roslagen) och härader (Götaland). Den som uteblev från ledungen kunde straffas med en avgift. Senast under 1200-talet övergick på detta sättet ledungsskyldigheten i stående skatter.
|
