Skatter och tionde i medeltidens Sverige
Bönderna fick betala en del av sina inkomster från jordbruket både till kungen och kyrkan.
Skatter till kungamakten
Birger jarl införde ett nytt skattesystem
En bit in på 1200-talet hade skatter blivit en permanent inkomstkälla för kronan. Tidigare vid medeltidens början hade kungamakten - med undantag för intäkterna från Uppsala öd (se faktaruta) - saknat egentliga fasta inkomster. Kungen kunde dock fordra gästning och ledung (se faktaruta) av sina underlydande. Det var dessa skyldigheter som från mitten av 1200-talet, under Birger jarl och hans söner, kom att förvandlas till stående avgifter. Avgifterna utkrävdes i varor och pengar, vare sig man drog ut i krig eller inte, vare sig kungens följe färdades genom trakten eller inte.
ANNONS
ANNONS
Bördighet: Jordens kvalitet - dess fruktbarhet och produktivitet.
Gästning: Underhållsplikt till kungen och hans resesällskap (läs mer i faktarutan längre ner).
Kronan: Kungamakten/staten
Ledung: Krigstjänst till sjöss (läs mer i faktarutan längre ner).
Taxering: Beräkning av skatt och vad den grundas på (skatteberäkning).
Uppsala öd: Ett stort antal gods som tillhörde kungen (läs mer i faktarutan längre ner).
De gamla systemet med ledung och gästning var omodernt
Bakgrunden till förändringen var att kungen inte längre behövde de militära tjänster som den gamla ledungsorganisationen erbjöd. Kungamakten krävde nu andra och större resurser i sina ansträngningar att bygga upp ett system med fasta slott och borgar runt om i riket.
Också gästningen och den kringflackande hovtillvaro som den förde med sig hade genom slottsbyggen, hövisk riddarkultur och begynnande penninghushållning blivit otidsenlig.
Olika skatt beroende på jordens bördighet
Till grund för taxeringssystemet låg den brukade jordens bördighet (det s.k. marklandsystemet). Olika jordområdens bördighet bestämdes - möjligen med utgångspunkt i de ledungsprestationer som tidigare avkrävts ägarna - till ett värde som svarade mot valörerna inom penningsystemet. Ägare skulle sedan betala motsvarande summa i skatt. Detta system med skatter som var kopplade till jordens värde, s.k. grundskatter, skulle leva vidare i Sverige ända till 1900-talet.
När det bepansrade rytteriet gjorde sitt intåg i Sverige under Magnus Ladulås tid började kronan dessutom ta upp extraskatter. Detta reglerades dock senare genom det s.k. frihetsbrevet 1319 där det slogs fast att extraskatter endast fick ske med undersåtarnas samtycke (s.k. bevillning).
Skatter till kyrkan
Tionde
Tiondet var en skatt - en tiondel av inkomsterna - som skulle betalas till kyrkan, både i form av jordbruksprodukter (sädestionde) och djur (kvicktionde).
- En tredjedel skulle gå till prästen.
- En tredjedel till biskopen och de fattiga (se faktaruta nedan).
- En tredjedel till sockenkyrkans underhåll.
Prästen hämtade i regel sin andel direkt på åkern, medan de övriga andelarna levererades färdigtröskade, senast i början av året. De fattigas andel av tiondet kunde biskopen ibland använda till andra saker, t.ex. underhåll av stiftets katedralskola.
ANNONS
ANNONS
Peterspenning
Peterspenningen var en avgift som alla kristna skulle betala till påven i Rom - egentligen till hans föregångare den helige Petrus.
Enligt goda gissningar infördes avgiften i Sverige 1152 då för första gången ett påvligt sändebud, engelsmannen Nicolaus Breakspear, besökte landet. Han mottogs av kung Sverker d.ä. och rikets biskopar och stormän på ett möte i Linköping. Breakspear blev senare påve under namnet Hadrianus IV och är så vitt man vet den ende påve som varit i Sverige före Johannes Paulus II 1989.
Peterspenningen utgick med en penning per hushåll i södra och mellersta Sverige men var lägre i Västerås och Strängnäs stift på grund av att befolkningen där redan betalade extra avgifter till lokala helgon som S:t Eskil. I Norrland och Finland betalades ingen peterspenning.
Från hela Sverige har påvestolens intäkter på 1350-talet beräknats till omkring 200 mark. För påvestolen var detta alltså inte någon viktig inkomstkälla, men självklart hade den symbolisk betydelse som en sorts "medlemsavgift" till kyrkan.
Det äldre skattesystemetHär nedan förklaras tre viktiga begrepp som hade central betydelse i det äldre skattesystemet som gällde från 1000-talet till mitten av 1200-talet. Uppsala öd var ett stort antal jordegendomar som låg spridda framför allt över Svealand. Dessa skulle svara för kungens underhåll när han färdades genom landet med sitt följe (vilket var brukligt under tidig medeltid i Sverige). Enligt den isländske skalden Snorre Sturlassons Ynglingasaga ska dessa gods från början, under hednatiden, ha donerats av den s.k. Ynglingaättens mytiske stamfar Yngve Frej som underhåll för asatemplet i Uppsala. Hur Uppsala öd uppstått är dock okänt. Kärnan i godskomplexet utgjordes av de s.k. husabyarna, gårdar som hade möjlighet att inhysa kungen och hans följe. Dessa skulle vara utplacerade runt om i hela landet där folk bodde (en kungsgård i varje "hundare"). Hit levererades också de naturaskatter bönderna var skyldiga att betala i gästningsskatt (se nedan). När kungamakten började bli mer etablerad under 1200-talet och en viss penninghushållning vunnit insteg i den naturaekonomi som en gång gjort Uppsala öd nödvändigt, började systemet förlora sin betydelse. Gästningen ersattes av stående skatter, och kungarna började donera bort husabyarna till kyrkan. Gästning var böndernas skyldighet att underhålla kung, biskopar och stormän med följe under deras resor. Gästning övergick med tiden till en stående skatt. Under Magnus Ladulås och Magnus Eriksson begränsades biskopars och stormäns rätt att kräva gästning. Ledung var den tjänstgörings- och utrustningsskyldighet som krävdes av alla fria män för att underhålla flottan. Ledungsskyldigheten tycks jämte gästningen ha varit den enda pålaga (skatt) som kungen kunde kräva av undersåtarna vid medeltidens början. Samtidigt är det troligt att ledungen kunde ge viss återbäring när krigstågen erbjöd möjligheter till plundring. Till grund för ledungsorganisationen låg indelning av riket i hundaren (Svealand), skeppslag (Roslagen) och härader (Götaland). Den som uteblev från ledungen kunde straffas med en avgift. Senast under 1200-talet övergick på detta sättet ledungsskyldigheten i stående skatter. |
Medeltida jordeböckerJordeböcker var översikter över ägandeförhållanden och över vad som borde utgå i avgifter från olika gårdar. Eftersom dessa uppgifter hela tiden justerades fanns ingen anledning att spara jordeböcker. Någon central jordebok för hela Sverige fanns inte heller eftersom kronan inte hade direkt beskattningsrätt till all jord. Erik av Pommern gjorde visserligen 1413 upp en jordebok för delar av riket, men den har försvunnit och innehållet är bara känt genom senare utdrag. Det var istället enskilda jordägare, framför allt inom kyrkan, som höll sig med jordeböcker. Genom att vissa jordeböcker, exempelvis Sko klosters (inte slottet Skokloster), ändå finns bevarade från tiden före agrarkrisen, är det trots allt möjligt att få en uppfattning om huvuddragen i den ekonomiska utvecklingen genom dem. Den äldsta jordeboken är från Vårfruberga kloster i Södermanland. Den har nedskrivits på 1300-talet men går tillbaka till 1200-talets mitt, enligt vissa forskare delvis ända till 1100-talet. Andra viktiga jordeböcker är Sko klosters, som börjar 1302, Uppsala domkyrkas från 1344 och Vadstena klosters från 1447. Dessutom upprättade kung Valdemar II av Danmark en jordebok över kungliga egendomar, tullar och skatter redan 1240, och härigenom kan vi få kunskap om ägoförhållandena i områden som senare blivit svenska, t. ex. Halland. |
LÄS MER: Den medeltida kyrkans organisation i Sverige
LÄS MER: Jordbruk och bönder i medeltidens Sverige
LÄS MER: Frälset i medeltidens Sverige
LÄS MER: Sveriges medeltid
LÄS MER: Byarnas och städernas uppkomst i medeltidens Sverige
LÄS MER: Den medeltida staden
ANNONS
ANNONS
FattigvårdFattigvård bedrevs under medeltiden framför allt genom kyrkan och klostren, som framhöll den som en kristen plikt. En andel av tiondet skulle användas till detta ändamål (se ovan). Dessutom var legohjonsstadgan tänkt att garantera försörjningen av de arbetsföra fattiga. Dessa var tvungna att ta tjänst hos andra - i regel bönder - och anställdes för ett halvår i taget, stod under husbondens förmyndarskap och kunde agas av denne. Hjonen fick sin lön i varor (ofta kläder) och pengar. Kvinnor fick ungefär halva lönen mot männen och allas löner halverades under vinterhalvåret. Systemet tycks ha haft till huvuduppgift att säkra böndernas behov av billig arbetskraft. Den husbonde som gav mer än den i lagen reglerade lönen kunde dömas till böter. Men det fanns också många fattiga gamla och sjuka som inte kunde ta tjänst som hjon. I städerna skulle de s.k. helgeandshusen ansvara för dessa. Helgeandshusen var barmhärtighetsinrättningar avsedda för fattiga, gamla och sjuka. De finansierades genom donationer och de intagna betalade eller arbetade också i mån av förmåga för sitt uppehälle. På landsbygden fanns även en sorts roteringssystem. I Upplandslagen heter det: "Nu föras fattiga eller vanföra mellan byar och bönder; då är var bonde skyldig att hålla dem kost under ett dygn... Gud må ej glömma den, som gärna vill giva den fattige hus och hem." |
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vem var Birger jarl och vilken betydelse hade han för skattesystemet i medeltidens Sverige?
- Vad var marklandsystemet och hur fungerade det?
- Vad var tionde och hur var det uppdelat? Vem fick vilken del?
- Vad är Peterspenning och när tror man att den infördes i Sverige?
- Vad var Uppsala öd och hur användes det?
- Vad var ledung och gästning, och hur utvecklades dessa över tid?
Fundera på:
- Varför tror du att skattesystemet ändrades över tid i medeltidens Sverige?
- Hur tror du att folk reagerade på de olika skatterna och avgifterna, både till kungamakten och till kyrkan?
Ta reda på:
- Beskriv hur skattesystemet i medeltidens Sverige skiljer sig från dagens skattesystem i Sverige. Hur går skatteindrivning till i modern tid jämfört med medeltiden?
- Vad var frihetsbrevet från 1319 och vilken betydelse hade det för skattesystemet?
- Vilka var de viktigaste inkomstkällorna för påvestolen under medeltiden?
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
