De gamla systemet med ledung och gästning var omodernt
Bakgrunden till förändringen var att kungen inte längre behövde de militära tjänster som den gamla ledungsorganisationen erbjöd. Kungamakten krävde nu andra och större resurser i sina ansträngningar att bygga upp ett system med fasta slott och borgar runt om i riket.
Också gästningen och den kringflackande hovtillvaro som den förde med sig hade genom slottsbyggen, hövisk riddarkultur och begynnande penninghushållning blivit otidsenlig.
Olika skatt beroende på jordens bördighet
Till grund för taxeringssystemet låg den brukade jordens bördighet (det s.k. marklandsystemet). Olika jordområdens bördighet bestämdes - möjligen med utgångspunkt i de ledungsprestationer som tidigare avkrävts ägarna - till ett värde som svarade mot valörerna inom penningsystemet. Ägare skulle sedan betala motsvarande summa i skatt. Detta system med skatter som var kopplade till jordens värde, s.k. grundskatter, skulle leva vidare i Sverige ända till 1900-talet.
När det bepansrade rytteriet gjorde sitt intåg i Sverige under Magnus Ladulås tid började kronan dessutom ta upp extraskatter. Detta reglerades dock senare genom det s.k. frihetsbrevet 1319 där det slogs fast att extraskatter endast fick ske med undersåtarnas samtycke (s.k. bevillning).
Skatter till kyrkan
Tionde
Tiondet var en skatt - en tiondel av inkomsterna - som skulle betalas till kyrkan, både i form av jordbruksprodukter (sädestionde) och djur (kvicktionde).
- En tredjedel skulle gå till prästen.
- En tredjedel till biskopen och de fattiga (se grå faktaruta nedan).
- En tredjedel till sockenkyrkans underhåll.
Prästen hämtade i regel sin andel direkt på åkern, medan de övriga andelarna levererades färdigtröskade, senast i början av året. De fattigas andel av tiondet kunde biskopen ibland använda till andra saker, t.ex. underhåll av stiftets katedralskola.
Peterspenning
Peterspenningen var en avgift som alla kristna skulle betala till påven i Rom - egentligen till hans föregångare den helige Petrus.
Enligt goda gissningar infördes avgiften i Sverige 1152 då för första gången ett påvligt sändebud, engelsmannen Nicolaus Breakspear, besökte landet. Han mottogs av kung Sverker d.ä. och rikets biskopar och stormän på ett möte i Linköping. Breakspear blev senare påve under namnet Hadrianus IV och är så vitt man vet den ende påve som varit i Sverige före Johannes Paulus II 1989.
Peterspenningen utgick med en penning per hushåll i södra och mellersta Sverige men var lägre i Västerås och Strängnäs stift på grund av att befolkningen där redan betalade extra avgifter till lokala helgon som S:t Eskil. I Norrland och Finland betalades ingen peterspenning.
Från hela Sverige har påvestolens intäkter på 1350-talet beräknats till omkring 200 mark. För påvestolen var detta alltså inte någon viktig inkomstkälla, men självklart hade den symbolisk betydelse som en sorts "medlemsavgift" till kyrkan.
Fattigvård
Fattigvård bedrevs under medeltiden framför allt genom kyrkan och klostren, som framhöll den som en kristen plikt. En andel av tiondet skulle användas till detta ändamål (se ovan). Dessutom var legohjonsstadgan tänkt att garantera försörjningen av de arbetsföra fattiga. Dessa var tvungna att ta tjänst hos andra - i regel bönder - och anställdes för ett halvår i taget, stod under husbondens förmyndarskap och kunde agas av denne. Hjonen fick sin lön i varor (ofta kläder) och pengar. Kvinnor fick ungefär halva lönen mot männen och allas löner halverades under vinterhalvåret. Systemet tycks ha haft till huvuduppgift att säkra böndernas behov av billig arbetskraft. Den husbonde som gav mer än den i lagen reglerade lönen kunde dömas till böter.
Men det fanns också många fattiga gamla och sjuka som inte kunde ta tjänst som hjon. I städerna skulle de s.k. helgeandshusen ansvara för dessa. Helgeandshusen var barmhärtighetsinrättningar avsedda för fattiga, gamla och sjuka. De finansierades genom donationer och de intagna betalade eller arbetade också i mån av förmåga för sitt uppehälle.
På landsbygden fanns även en sorts roteringssystem. I Upplandslagen heter det: "Nu föras fattiga eller vanföra mellan byar och bönder; då är var bonde skyldig att hålla dem kost under ett dygn... Gud må ej glömma den, som gärna vill giva den fattige hus och hem."
