Merkantilism är ett samlingsnamn på ekonomiska idéer och politiska åtgärder som dominerade i Europa, framförallt under 1600- och 1700-talen. Den merkantilistiska läran kan sammanfattas med tron på att handel mellan länder var en tävling där den ena statens vinst kunde bli den andras förlust.
Merkantilismen byggde på export, tullar och importbegränsningar
Enligt detta synsätt gällde det att sälja dyrt och köpa billigt. Staten skulle därför ta vara på landets egna resurser, gynna den inhemska produktionen och försöka importera så lite som möjligt. Statskassan skulle fyllas på genom export. Därför försökte staten sälja så mycket som möjligt till andra länder och samtidigt begränsa importen. På så sätt skulle pengar, framförallt i form av guld och silver, strömma in i landet.
En följd av merkantilismen blev i allmänhet att staten inrättade skyddstullar (tullar som gjorde utländska varor dyrare), importförbud och andra regler för att gynna den egna produktionen och skapa ett överskott i handeln med andra länder.
Manufakturer stärkte den inhemska produktionen
Samtidigt förlades en stor del av det egna landets produktion till s.k. manufakturer – en tidig form av tillverkningsindustri som stod utanför skråordningens regelverk. Där kunde många människor arbeta med olika delar av tillverkningen, men det mesta av arbetet utfördes fortfarande för hand.
Manufakturerna blev därmed en viktig del av den merkantilistiska politiken. De drevs ibland av staten, men kunde också vara privatägda och få ekonomiskt stöd. På så vis kunde staten genom bidrag, billiga lån och skydd mot utländsk konkurrens stärka den inhemska tillverkningen och minska beroendet av importerade varor.
Mynten som vägde nästan 20 kgUnder 1600-talet var Sverige Europas viktigaste producent av koppar. Särskilt betydelsefull var Falu koppargruva, som under första hälften av seklet stod för omkring två tredjedelar av Europas kopparförsörjning. Kopparen var därför en av Sveriges viktigaste tillgångar, och staten försökte använda den på det sätt som gav störst ekonomisk nytta. Från 1624 började Sverige också prägla mynt av koppar, och efterhand användes stora mängder av metallen till mynttillverkning. Det kan ur ett merkantilistiskt perspektiv verka märkligt att staten använde stora mängder koppar till mynt istället för att exportera allt. Men merkantilismens mål var inte att sälja största möjliga mängd, utan att få så stora inkomster som möjligt. Genom att hålla tillbaka en del av kopparen från den europeiska marknaden hoppades Sverige kunna hålla uppe priset och få bättre betalt för den koppar som exporterades. Denna politik har kallats ”kopparmerkantilism”. Kopparmynten hade också en annan fördel. Sverige hade begränsad tillgång till silver och kunde genom att använda den egna kopparen som pengar minska beroendet av silver till mynt. Silvermynt fortsatte dock att användas vid sidan av kopparmynten. Men koppar var betydligt mindre värdefullt än silver. Eftersom ett mynts värde vid den här tiden i hög grad skulle motsvara värdet på metallen i myntet blev kopparmynten enorma. År 1644 tillverkades ett svenskt plåtmynt värt 10 daler silvermynt som vägde omkring 19,7 kilo. Det räknas som världens största mynt efter vikt. Myntet var en stor, rektangulär kopparplåt med stämplar i hörnen och mitten. Sådana jättemynt var knappast något man stoppade i fickan. För att transportera de tunga plåtmynten kunde särskilda slädar användas. De största valörerna användes inte heller på samma sätt som vanliga småmynt i vardagen. Plåtmynten visar på ett ovanligt tydligt sätt hur nära pengar, naturresurser och statens ekonomiska politik kunde hänga ihop under den merkantilistiska eran.
|
S LÄS MER: Nationalekonomiska teorier
M LÄS MER: Ekonomi och handel 1500-1776
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Sten Carlsson & Jerker Rosén, Svensk historia, del 2, Bonniers, 1961
Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Tiden Athena, 1996
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och fördjupningen är skriven av Torbjörn Nilsson, professor i historia
Fördjupningen är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
