Del 4 av 12 i en artikelserie om nazismen i Tredje riket. Här kan du läsa om nazisternas effektiva propagandaapparat vars viktigaste delar utgjordes av tidningar, radio, film, musik och konst.
"Det spelar ingen roll om propagandan är rå och vulgär eller om det som sägs är sant. Det viktiga är att den har avsedd effekt". Orden kommer från propagandaminister Goebbels. Hans uppgift var att se till att endast de "rätta åsikterna" framfördes i tidningar, radio, film, musik, konst m.m.
Pressen
Från propagandaministeriet utgick dagligen direktiv till de tyska tidningsredaktionerna om hur aktuella och kontroversiella ämnen skulle behandlas. Tidningarna fick veta vad som skulle skrivas och inte skrivas. När exempelvis utländsk press skrev att judar i Tyskland deporterades, kunde Propagandaministeriet ge order till de tyska tidningarna att inte alls beröra vad som skrevs i utlandet.
Som propagandaminister kontrollerade Goebbels alltså pressen. Tidningarna fick bara skriva det propagandaministeriet godkänt. Eftersom pressen så ofta berättade osanningar slutade många tyskar helt att läsa tidningar.
Man berättade anekdoter om detta: En arbetare sa till sin fru: "Skulle jag dö sätt inte ut det i tidningen. Ingen skulle tro det".
Radion
Radion, som var en del i den nya tekniken, blev det viktigaste propagandamediet i Nazityskland. Man satsade på att producera billiga "folkmottagare" (radioapparater). Parollen löd: "Hela Tyskland kan höra Führern".
Själva idén var alltså att Hitler skulle kunna tala till hela tyska folket samtidigt. De billiga radiomottagarna hade därför ett begränsat våglängdsområde, bara tillräckligt för att täcka in Tyskland. Att lyssna på utländsk radio var förbjudet.
Film
I Tredje riket producerades över tusen spelfilmer. Filmens sagovärld bjöd en möjlighet att få försvinna från den hårda verkligheten. Återkommande teman var antisemitism, krigspropaganda och yttre fiender som England.
Primadonnor som Marika Rökk, Ilse Werner och svenskorna Zarah Leander och den blonda "ariska drömflickan" Kristina Söderbaum hyllades som stjärnor.
Judiska skådespelare och regissörer som Fritz Lang med flera tvingades däremot lämna scenen. Även skådespelare som var kritiska mot nazistregimen måste lämna scenen. Många av dem, däribland Marlene Dietrich, lämnade då Tyskland.
Antisemitismen i filmen
De antisemitiska filmerna framställde till en början juden som en komisk figur. Sedan kom filmer som Familjen Rothschild och Jud Süss där judarna beskrevs som ohederliga, slipade bedragare. Där fanns den oärlige och girige köpmannen eller den elegante, men sluge finansrådgivaren vid hovet.
Den evige juden hette en film från 1941. Regissören Fritz Hippler arrangerade förödmjukande scener i judiska ghetton. Bilder av krypande råttor och krälande löss klipptes in tillsammans med människor. Hippler ville visa sin publik att judarna levde som djur i sin egen smuts och därför borde utrotas som ohyra.
Krigspropagandan i filmen
En viktig målgrupp för krigspropagandan inom filmen var den tyska ungdomen, framtidens soldater. Krigsskildringarna fylldes av offervilja och dödsförakt. Kriget framställdes som en romantisk upplevelse och hjältedöden som högsta tänkbara lycka.
I filmer som Kadetterna, Upp med hakan, Johannes och Unga örnar kämpade tyska ungdomar för sitt fosterland och offrade sig för Führern. Den tyska krigsmakten förhärligades i exempelvis Seger i väster.
Fienden England i filmen
Tysklands yttre fiender - speciellt England - attackerades i en lång rad filmer. I Ohm Krüger angreps den brittiska imperialismen. Med filmen Mein Leben für Irland försökte man underblåsa den irländska frihetskampen.
Propagandaapparaten bryts sönder
Kriget medförde att Goebbels till slut inte längre kunde hålla samma fasta grepp över propagandaapparaten. De allierade lyckades med hjälp av radiosändningar bryta nyhetsmonopolet också inne i Tyskland.
I mars 1943 pratade Goebbels i radio till tyska folket och proklamerade "det totala kriget". För första gången ställdes det tyska folket på allvar inför hotet om nederlag. Nu gällde det att slåss för livet.
Filmen Kolberg och tyska folket
I filmen Kolberg, inspelad under Nazitysklands sista två år (1943-1945), har ledaren mist sin centrala roll. Här är det folket självt som spelar huvudrollen och som genom sin beslutsamma kamp och offervilja lyckas hålla stånd mot en övermäktig armé. Filmen utspelas under Napoleonkrigen (i början av 1800-talet) och staden Kolbergs medborgare rycker mangrant ut för att gräva skyttegravar.
Litteratur:
Norbert Frei, National Socialist Rule in Germany, Oxford, 1993
David F. Crew (red), Nazism and German Society, 1933-1945, London, 1994
Harold James, A German Identity, London, 1989
Horst von Maltitz, The Evolution of Hitler's Germany, New York, 1973
Den inre kretsen, (ingår i bokserien Tredje riket ), 1992
Mot makten, (ingår i bokserien Tredje riket ), 1991
En ödesdiger vision, (ingår i bokserien Tredje riket ),1994
Albert Speer, Inside the Third Reich, London, 1971
Bo Svensson och Brutus Östling (red), Terror och förhoppningar: vardag under nazismen och i dagens Västtyskland, del 1-2, Stockholm, 1984
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
