Himmler blir lite illa till mods
År 1941
Reichsführer Heinrich Himmler kommer på besök, då gäller det att visa sig från den bästa sidan.
Sommaren 1941 är han den näst mäktigaste mannen i det tyska riket, och Adolf Hitlers förtrogne. Tyska trupper har anfallit Sovjetunionen och segrarna tycks aldrig ta slut. I triumf tågar soldaterna allt längre österut. I deras spår har massdödandet redan inletts.
Nazisterna vill göra om Europa och skapa ett tyskt imperium. Tyskar ska härska, andra folk ska tjäna, alla fiender ska kuvas. Denna dag, den 15 augusti, har Himmler kommit till Minsk, i de områden som är tänkta att bli det nya rikets kolonier och kornbodar. Han har åkt runt i en öppen bil, tagits emot av jublande åskådare, hälsat på befälhavare och soldater samt inspekterat ett läger för ryska krigsfångar. Nu vill han se hur det går till rent praktiskt när den tyska krigsmakten genomför dödandet av statens fiender.
Himmler körs med bil ut för att se på när en styrka kallad Einsatsgruppe B ska avrätta 100 personer (98 män och 2 kvinnor) beskrivna som ”judar och partisaner”. Enligt en av de tyska officerare som är närvarande går Himmler precis innan skjutandet börjar fram till en av de dömda männen.
”Är du jude?” frågar Heinrich Himmler.
”Ja.”
”Är båda dina föräldrar judar?”
”Ja.”
”Har du några förfäder som inte har varit judar?”
”Nej.”
”Då kan jag inte hjälpa dig.”
Sedan öppnar soldaterna eld.
En djup, öppen grav har grävts, där de som ska dö tvingas kliva ner och lägga sig med ansiktet neråt. Sedan skjuts de, i tur och ordning.
Många gånger behövs flera skott. Trängsel uppstår vid kanten. Vid ett tillfälle ställer sig Himmler av nyfikenhet vid kanten av graven och kikar ner. Just då avlossas ett skott mot en man nära honom och den dödes hjärnsubstans stänker upp på reichführerns vapenrock. Enligt vittnet blir Himmler då mycket blek och grön i ansiktet. Inte så att han kräks, men nästan.
Patriotisk plikt att döda statens fiender
När dagens dödande är över håller Himmler ett tal till de samlade soldaterna. Han förklarar sig vara tagen av det han sett. Han förstår att det måste vara svårt för dem att utföra denna uppgift, så svårt som det varit för honom att bara se på. Men han vill inskärpa i dem hur nödvändigt detta är. Dödandet genomförs på Hitlers order, förklarar Himmler, och han kan inte befria dem från tvånget att utföra den. Det är helt enkelt deras patriotiska plikt.
Men efteråt talar han med sina underlydande. Borde det inte gå att hitta ett smidigare sätt att döda, som inte är så påfrestande för de som måste utföra det? På ett mentalsjukhus, som Himmler besöker omedelbart efter avrättningen, föreslår en tysk officer att man kan prova att döda de patienter som inte anses livsdugliga med hjälp av dynamit. Himmler ger sitt tillstånd, men det är uppenbart att det inte är den enkla, mer humana metod som man letar efter.
Upptakten till den slutgiltiga lösningen
Denna dag, den 15 augusti, innebar också på ett annat sätt en brytpunkt i de nazistiska övergreppens vid det laget redan så långa historia. För första gången började man även på allvar döda judiska barn i samband med massavrättningarna. Det skedde i Litauen, av en styrka kallad Einsatskommando 3.
Därmed var det inte längre möjligt att upprätthålla illusionen av att det man gjorde enbart innebar ett dödande av partisaner eller andra uppenbara fiender till krigsmakten. Steget var således på allvar taget mot det som skulle komma att beskrivas som ”den slutgiltiga lösningen” på det så kallade judiska problemet – det fysiska utrotandet av alla judar i Europa.
Gaskamrar tas i bruk
Under hösten 1941 började man experimentera med gas, som tidigare hade provats i liten skala. Framåt vintern installerades de första gaskamrarna i det lilla lägret Belzec. Efter en del inkörningsproblem visade sig tekniken fungera utmärkt. Tusentals människor kunde dödas varje dag, och det mesta av den riktigt vidriga hanteringen kunde delegeras till andra, icke-tyskar eller judar, som på så vis fick leva ytterligare en tid.
Från och med februari 1942 var gaskamrarna i Belzec i permanent drift. Snart spreds metoden till allt fler läger runt om i Europa. Tiotusentals, hundratusentals, miljontals människor transporterades med järnväg till dessa dödsfabriker, där de avrättades i industriell skala.
Tidigare metoder att lösa "judeproblemet" hade inte varit så effektiva
Utvecklingen fram till denna punkt är numera väl utforskad. Adolf Hitler hade flera gånger pekat ut judendomen som sin huvudfiende. Innan andra världskriget bröt ut hade han förklarat att ett nytt storkrig skulle leda till ”den judiska rasens undergång”.
Metoderna för att nå detta mål hade dock varierat över tid. Först, innan krigsutbrottet, försökte nazisterna genom diskriminerande politik och förtryck få judarna att självmant flytta från Tyskland. Senare planerades en tvångsförflyttning av alla judar i Europa till något avlägset land – Madagaskar lyftes fram som en kandidat.
Men så, när kriget mot Sovjetunionen år 1941 tycktes vara nära att vinnas, beslöt sig den tyska ledningen för att passa på att utnyttja vad som uppfattades som ett historiskt tillfälle. Som historikern Christopher R. Browning har uttryckt det var det då som man tog steget från tanken om att ”någon gång, på något sätt” göra sig av med alla judar, till ”massmord, genast”.
Förintelsens ideologiska rötter
Folkmord är i sig inget nytt i mänsklighetens historia. Genom tiderna har starkare folkgrupper i olika epoker och under olika omständigheter dödat sina fiender i stor skala. Inte minst gjordes detta av just tyskar i södra Afrika, i början av 1900-talet, då folkgrupperna Hereros och Namakwa utsattes för angrepp som på vissa sätt kan jämföras med förintelsen av judar och romer i Europa. Den erfarenheten, och liknande av andra kolonialmakter, kan sägas ha öppnat dörren för vad som sedan hände i Europa.
Ändå kan man hävda att det finns något unikt över nazisternas försök att utrota det judiska folket, som skiljer det från de flesta folk mord i historien. Det handlade inte om att en gång för alla besegra en reell, fysisk fiende, som kunde tänkas hota ens eget maktmonopol (även om nazisterna gärna vill motivera saken på det sättet; de ansåg sig vara ansatta av fiender från alla håll). Deras agerande mot judar, och mot andra folk som ansågs underlägsna, var på ett sätt en konsekvens av och en kulmen på de rasistiska tankar som fått allt större spridning under 1800-talet, och det inte bara i Tyskland. Redan 1913 hade en författare i USA lagt fram ett förslag på vad som bokstavligen kallades ”en slutlig lösning”, som innebar att landets svarta befolkning skulle antingen deporteras, steriliseras eller – fysiskt utrotas. Detta var alltså tankar som låg i luften. Indianer, svarta, judar: alla kunde beskrivas som ”utdöende raser”, som måste förintas.
Tyska nationen skulle renas från sin judiska historia
Men när det gäller just nazisternas behandling av judarna fanns dessutom ytterligare ett annat inslag. Som Alon Confino beskriver det i boken A World Without Jews, The Nazi Imagination from Persecution to Genocide, handlade förintelsen av judarna inte bara om att man ville utrota ett visst antal fysiska människor. Det handlade också om att nazisterna ville göra slut på en hel kultur, med tusenåriga rötter, dessutom en kultur som på många sätt var djupt förbunden med ”tyskheten”. Det var ett slags kulturell revolution – den tyska nationen skulle befrias från sin judiska historia och på det sättet kunna stiga in i en ny och bättre värld, fri från det förflutnas mörka skuggor.
När andra världskriget till sist tog slut visade det sig hur långt dessa vanvettiga fantasier hade lett den nazistiska staten. Närmare sex miljoner judar hade dödats, varav nästan hälften i olika förintelseläger. Eller som Heinrich Himmler uttryckte det i ett tal 1944: ”Uppdraget har blivit utfört, det finns inte längre någon judisk fråga.”
VILL DU VETA MER? Läs The Origins of the Final Solution av Christopher R. Browning (2004).
Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats
