Wallenberg arbetade under ständigt dödshot
Nazister (bland annat Eichmann) och pilkorsare hotade att döda Wallenberg. Vid ett tillfälle körde en tysk lastbil rakt in i dennes bil. Wallenberg befann sig dock på annat håll.
Ungrare engagerades som medhjälpare och hans medarbetarstab uppgick, inklusive familjer, som mest till 300 personer. Judarna i organisationen befriades från tvånget att bära den gula judestjärnan.
Schweiz, Vatikanen och Internationella Röda korset bedrev ett liknande arbete. Sammanlagt räddades cirka 50 000 judar, hälften genom svenska insatser varav de flesta tack vare Wallenbergs arbete.
Under hösten 1944 närmade sig Röda armén snabbt Budapest. Kvarvarande judar tvingades ut på en marsch mot den österrikiska gränsen, en marsch där otaliga omkom eller sköts när de inte orkade gå längre. Wallenberg och Anger följde dock med för att rädda så många som möjligt. Pilkorsarna hade nu blivit alltmer aggressiva. Länge hade regimen trott att den skulle kunna erkännas av Sverige, något som från svensk sida aldrig var aktuellt. När detta stod klart för pilkorsarna försvann deras sista hämningar rörande våld mot såväl de judar som svenskarna beskyddade som svenskarna själva. Delegationen inhandlade nu vapen inför de risker som slutstriden om staden skulle föra med sig.
På julaftonen stormades beskickningen av pilkorsarna. En samtidig sovjetisk offensiv - hela staden var nu inringad av Röda armén - gjorde dock att personalen kunde rädda sig över till hemliga lokaler vid Uri utca i kullarna upp mot Borgen. Röda korsets Asta Nilsson och Margareta Bauer greps emellertid. På en kaserngård ställdes de upp mot en vägg för att avrättas. Exekutionen ställdes dock in och kvinnorna fördes istället till ghettot varifrån de senare kunde räddas.
Wallenberg förs bort av ryssarna
Wallenberg följde inte med till Buda utan fortsatte arbetet på Pestsidan där de flesta judar bodde. Han ville snabbt komma i kontakt med Röda armén som också den 13 januari 1945 nådde fram till Benczúrgatan 16. Huset (tillhörande Röda korset) sattes under bevakning. Fyra dagar senare hämtades han av en sovjetisk major med eskort. Wallenberg tog farväl av sina medarbetare och hämtade sina tillhörigheter. Han var vid gott mod men sa en aning skämtsamt att han inte visste om han var ryssarnas gäst eller fånge.
Mystiken kring Raoul Wallenbergs senare öde ska inte beröras här. Istället diskuteras frågan om sovjetledningens motiv för att fängsla, föra bort den svenske diplomaten till det fruktade Lubjankafängelset i Moskva samt slutligen (sannolikt) avrätta honom. Lika intressant är dock varför tyskarna, bortsett från Eichmann och en del andra, lät Wallenberg och hans medarbetare hållas. Man skyddade vid något tillfälle till och med den svenska beskickningen mot pilkorsare och lät bli att utplåna det judiska ghettot. Wallenbergs försvinnande är fortfarande en gåta, liksom det faktum att tyskarna lät honom hållas.
Sovjetledningens bakomliggande motiv till Wallenbergs försvinnande
Det sistnämnda problemet har med tyskarnas successiva försvagande att göra. I takt med motgångarna på östfronten och på andra håll blev alltfler nazister angelägna att finna en räddningsplanka. En del hoppades på mildare behandling om de kunde hävda att de bidragit till att rädda judar; andra försökte likt Himmler att köpslå om judars liv (till exempel i samband med Folke Bernadottes hjälpaktion, vita bussarna) för att stärka sin egen ställning; ytterligare andra såg lika krasst möjligheten att byta judar mot utrustning som Tyskland behövde. Även en sådan person som Eichmann var inblandad i förhandlingar som skulle ge Tyskland lastbilar mot ett visst antal judar enligt proportionen 1 till 100. Förhandlingarna strandade dock på bestämt sovjetiskt motstånd mot all köpslagan, oavsett om judar kunde räddas.
För den extremt misstänksamme Stalin och de andra ledarna i Moskva var varje försök till förhandling med Nazityskland från de allierades sida liktydigt med försök till en separatfred mellan Tyskland och väst för att rikta vapnen mot Sovjetunionen. Även neutrala staters agerande kunde ses i det ljuset. Det misslyckade attentatet den 20 juli 1944 mot Hitler av oppositionella officerare stämplades i Sovjet som reaktionärt. En av dem som avrättades efter attentatsförsöket var förre borgmästaren i Leipzig Carl Goerdeler som hade goda kontakter med Jacob Wallenberg, kusin till Raouls far.
I realpolitiska sovjetiska ögon föreföll den oegennyttiga svenska räddningsaktionen för judarna ytterst märklig. Den måste dölja något annat, rimligen arbete i linje med USA:s strävan att låta tyskarna rikta vapnen mot Sovjet. Som experten på fallet Raoul Wallenberg historikern Bernt Schiller framhåller:
”Ryssarna hade tagit Raoul Wallenberg till fånga därför att de trodde att hans räddningsaktion ingick i en storpolitisk sammansvärjning mellan nazisterna och de kapitalistiska makterna riktad mot Sovjetunionen och syftande till ensidig kapitulation i väst.”
Raoul Wallenbergs verksamhet kunde bedrivas under en absurt säregen tid när hans egen djärvhet och påhittighet indirekt kunde få stöd av att Nazityskland befann sig i gungning. När en ny brutal regim tog över i Östeuropa blev hans idealism ett offer för den misstänksamhet gentemot de allierade i väst som ledarna i Kreml närde. Inte blev det bättre av att Wallenberg också drog upp planer för ett fortsatt arbete för Ungerns judar efter kriget. Landet var tänkt att ingå i den sovjetiska intressesfären utan inblandning från väst. Utifrån ett sovjetiskt perspektiv måste därför Wallenbergs aktion vara ett led i en konspiration mot Sovjet, inte något så obegripligt som en oegennyttig handling av en neutral stat utförd av en medlem av finansfamiljen Wallenberg.
LÄS MER: Raoul Wallenberg
LÄS MER: Förintelsen
LÄS MER: Andra världskriget
LÄS MER: Sverige under andra världskriget
LÄS MER: Vita bussarna
LÄS MER: Ungerns historia
