Tanken på att döda människor som nazisterna kallade ”livsodugliga” väckte starkt motstånd, bland annat från katolska präster. Men projektet tog fart i skuggan av andra världskriget, då den tyska befolkningen fick annat att tänka på. Personer med funktionsnedsättningar sågs som en belastning för både anstaltsvården och krigsekonomin. Som en av läkarna bakom eutanasiprogrammet uttryckte det behövde samhällets resurser istället gå till de ”rasmässigt högst värdefulla tyska män” som offrade sina liv vid fronten.
Så gick morden till
Dödslokalerna bestod vanligen av två delar. Först fördes patienterna till en mottagningsbarack med plats för omkring 100 personer. Där gjorde läkarna korta skenundersökningar för att lugna dem och dölja vad som skulle hända.
Därefter fördes grupper på omkring 50 personer till en kraftig byggnad med ett hemtrevligt inrett väntrum. Intill låg en lufttät gaskammare med plats för lika många människor. I väntrummet, som blev deras sista anhalt före döden, hängde ett porträtt av Hitler, som på så vis hälsade de aningslösa patienterna farväl.
Bredvid gaskammaren, som såg ut som ett duschrum, fanns ett så kallat läkarrum, varifrån man blåste in koloxidgas genom en ventil. Skeendet i dödskammaren kunde iakttas genom ett glasfönster. Direkt bredvid gaskammaren låg krematoriet.
Morden doldes för de anhöriga
Någon särskild lag om eutanasi infördes aldrig i Nazityskland. Trots det mördades både barn och vuxna genom gasning, överdosering av läkemedel, dödliga sprutor, indragen behandling och avsiktlig svält.
Föräldrarna fick inte veta vad som egentligen pågick. De övertalades att skicka sina barn till särskilda anstalter, eftersom de trodde att barnen skulle få vård. Några veckor senare fick de ett beklagande brev där det stod att barnet hade dött av en påhittad sjukdom. Vissa föräldrar med medicinska kunskaper förstod dock att uppgifterna inte stämde.
Många läkare undkom ansvar efter kriget
Många av de läkare som hade deltagit i morden ställdes aldrig till svars och kunde efter kriget fortsätta sina yrkeskarriärer i Västtyskland.
Några av de ansvariga dömdes dock. Vid den så kallade läkarrättegången i Nürnberg 1946-1947 åtalades 23 läkare och andra högt uppsatta personer för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Sexton dömdes och sju avrättades. Men detta var bara en liten del av alla läkare och andra inom sjukvården som hade medverkat till nazisternas mordpolitik. Många åtalades aldrig, medan andra frikändes eller fick milda straff. På så sätt kunde personer som deltagit i förföljelser och dödande återgå till arbeten inom bland annat sjukvård och forskning efter kriget.
T4 blev en förövning inför FörintelsenAktion T4 var inte bara ett fruktansvärt mordprogram mot människor med funktionsnedsättningar. Det blev också en förövning inför nazisternas senare massmord under Förintelsen. I T4-programmet utvecklades metoder för att transportera människor till särskilda dödsanstalter, lura offren och deras familjer, mörda med koloxid i gaskammare och sedan bränna kropparna i krematorier. När nazisterna senare byggde förintelselägren Bełżec, Sobibór och Treblinka fördes både personal och erfarenheter från T4-programmet dit. Flera personer som hade arbetat med gasningarna av människor med funktionsnedsättningar fick ledande roller i dessa läger. Där mördades bland annat omkring 1,5 miljoner judar i gaskammare under åren 1942-1943.
|
S LÄS MER: Synen på funktionshinder i ett historiskt perspektiv
M LÄS MER: Förintelsen
S LÄS MER: Nazityskland
S LÄS MER: Dödshjälp och eutanasi
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet!
FÖRFATTARE
Text: Folke Schimanski, författare och journalist med inriktning på historia
Webbplats: https://leopardforlag.se/folke-schimanski
