Judeförföljelserna och Förintelsen

1215 infördes en lag av påven Innocentius III som tvingade judarna att bära judemärket på kläderna, på bröstet eller på ryggen. Judemärket var en rund lapp som symboliserade Judas silverpenningar.

1347 kom digerdöden till Europa och judarna beskylldes nu för att vara orsaken till sjukdomen. Under tortyr tvingades judarna bekänna att de hade förgiftat brunnar och källor och på så sätt spridit pesten. Tusentals judar brändes på bål.

Den 12 juli 1555 utfärdade påven Paulus IV en bulla, där det framkom att judarna skulle bo avskilda från de kristnas kvarter isolerade från staden genom en mur. Påven bestämde också att judarna skulle bära judetecknet. Dessutom skulle männen ha en gul hatt och kvinnorna bära slöja.

1543 kom Martin Luther ut med boken Judarna och deras lögner. I boken anklagade Luther judarna för ritualmord, svartkonst och spioneri. Han ansåg att judarnas hus skulle brännas och att alla pengar borde tas ifrån dem.

Under 1830-talet fick judarna mänskliga och juridiska rättigheter i de flesta västeuropeiska länder. Samtidigt växte en antisemitism fram som vände sig mot judarna som ”ras”, den var inte inriktad på deras tro. Det blev grunden för nazismens planer på total utrotning av judarna.

Antisemitismen i Hitlertyskland

Redan i april 1933 inleddes en organiserad bojkott av judiska affärer och de som bröt mot bojkotten trakasserades av SA. När nazisterna blev riktig starka i Tyskland ökade förtrycket mot judarna.1935 uteslöts alla icke-arier från statsförvaltningen. Samma år blev judarna fråntagna sitt medborgarskap genom de beryktade Nürnberglagarna. Nya äktenskap mellan judar och ”arier” förbjöds. Många judiska vetenskapspersoner förbjöds att arbeta på universitet vilket bland annat innebar att många framstående forskare, däribland  Albert Einstein, drevs i landsflykt. När nazisterna kom till makten 1933 fanns det 500 000 judar i Tyskland och när andra världskriget bröt ut 1939 hade hälften av alla judar i Tyskland emigrerat utomlands.

Nazisterna tyckte att världshistorien var en kamp mellan raser som borde sluta i en seger för den ”överlägsna ariska rasen”. Därför ansåg nazisterna att det var deras plikt att eliminera judarna, som ansågs som en underlägsen ras. Nazisterna kände sig hotade eftersom de trodde att judarnas mål var att härska över världen. Det fanns även andra faktorer som bidrog till nazisternas hat mot judarna, en faktor var den stereotypa bilden av juden som Kristi mördare. Ytterligare en faktor som spelade in var 1800-talets allmänna antisemitism.

Kristallnatten - judeförföljelserna intensifieras

I november 1938 mördades en tysk tjänsteman på tyska ambassaden i Paris. Mördaren, Herschel Grynszpan, var son till en polsk jude som hade utvisats ur Tyskland. Två dagar senare uppmanade Hitlers propagandachef Joseph Goebbels till en samlad hämndaktion mot judarna. Hitler lär också ha sagt: ”För en gångs skull ska judarna få känna av folkets vrede. Låt partimedlemmarna slå sig lösa.”

Kristallnatten (natten av krossat glas) inträffade natten mellan den 9 och 10 november då över 200 synagogor sattes i brand. Tusentals judar misshandlades och cirka 90 dödades. Stormtrupperna plundrade judiska butiker och hem och 30 000 judar transporterades till koncentrationsläger. Judarna tvingades betala ett stort skadestånd som ”kompensation” för ambassadmordet. Dessutom fick judarna själva betala för att få bort glasskärvorna på gatorna. De enda nazister som dömdes var de som hade våldtagit judiska kvinnor. Genom våldtäkterna hade de nämligen brutit mot landets raslagar.

Angreppen under kristallnatten medförde en storm av protester från utlandet och även en del tyskar protesterade. Men nu var judarna isolerade i det tyska samhället. De var nu portförbjudna på badhus, biografer och i de tyska skolorna.

Var Förintelsen planerad i förväg?

Hitler varnade i ett tal den 30 januari 1939 för vad som kunde hända om det blev världskrig. Han sa att det skulle innebära ett utplånande av den judiska rasen i Europa. Många historiker tror dock inte att nazisterna vid denna tidpunkt hade planer på att döda alla europeiska judar. Istället var nazisterna nöjda med att så många judar emigrerade från Tyskland, men de fick dock inte ta med sig några ägodelar när de lämnade landet.

Visserligen talade Hitler vid flera tillfällen om att döda judar under 1930-talet, men förmodligen hade nazisterna inte någon konkret plan före 1941 att systematiskt förinta judarna. Planen om utrotningen kom upp under ett möte med högt uppsatta nazister den 12 december 1941. Förutom Hitler var propagandaministern Joseph Goebbels och SS-chefen Heinrich Himmler med på mötet. Det finns inget officiellt dokument från mötet men privata anteckningar avslöjar Hitlers planer på att utrota judarna.

Hur utrotningen skulle genomföras diskuterades en månad senare vid en konferens i Wannsee utanför Berlin. Direkt ansvarig under Hitler för utrotningslägren var SS-chefen Himmler. I juni 1942 kallades SS-officeren Höss till Berlin för att möta Himmler som berättade: ”Führern har gett order om den slutliga lösningen på judefrågan.” Himmler berättade för Höss att han hade valt Auschwitz för ändamålet eftersom det kamouflerade för omgivningen. Med dessa ord inleddes den systematiska utrotningen av Europas judar.