Vita bussarna

Det hände nämligen att tysk militär använde sina egna röda-kors-bilar för militära transporter. De smet rentav emellan de nordiska fordonen. ”Vi såg tyska bilar som var ommålade”, intygar Martin Martinsson, som var fordonsreparatör. De allierade piloterna gjorde skickliga manövrar mot ”gökungarna” genom att attackera dem mitt i den nordiska konvojen. Martin var med en konvoj till koncentrationslägret Dachau i närheten av München. ”Vi fick gömma oss i skogarna på nätterna”, berättar han. Men det hjälpte inte: ”En natt stod vi stilla och en chaufför blev dödad, löjtnant Hallquist blev skadad.” De allierade hade sina ljusbomber att ty sig till och såg inte tydligt att det rörde sig om svenska fordon. Tragiskt nog blev de ”äkta” fordonen ändå angripna flera gånger, med många döda som följd. Så därför beslöt man att måla en svart ring kring de röda korsen för tydlighetens skull.

Från svensk sida ställde vår försvarsmakt upp med bussar och personal. Utrustningen kom från försvarets förråd och svenska staten betalade. I siffror betydde det 308 personal, däribland 20 läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, 30 sjuktransportbussar, 19 lastbilar, 7 personbilar, 7 motorcyklar, bärgningsbil, verkstadsbil och fältkök. Mat, drivmedel och reservdelar måste tas med, de kunde inte skaffas i Tyskland.  Bussarna gick på motyl, en blandning av bensin och alkohol. Det upprättades ett högkvarter i slottet Friedrichsruh i närheten av lägret Neuengamme.

Det var mycket hysch-hysch över aktionen. En statlig myndighet skickade så kallade grå lappar till redaktionerna och bad dem att hålla tyst om expeditionen. Hitler och vissa andra höga nazipotentater skulle inte få veta. Faktiskt blev Führern, som sedan den 4 februari residerade i sin Berlinbunker, aldrig informerad om operationen.

Den 15 mars transporterades 2 200 danskar och norrmän från det stora koncentrationslägret Sachsenhausen (norr om Berlin) till uppsamlingslägret Neuengamme utanför Hamburg. De första norska fångarna hade transporterats dit 1941. De var nedbrutna av den dåliga kosten och det hårda arbetet, och många var sjuka. Men jämfört med många andra fångar var de i ganska god kondition.

En annan grupp av Vita bussar tog sig ner till det första koncentrationslägret Dachau och Schönberg i Bayern samt Mauthausen, som ligger i nuvarande Österrike. Den transporten skedde den 19 till den 24 mars. Dessa fångar var i ett sämre skick. En svensk sjuksköterska berättar att hon aldrig sett så mycket elände på en gång, så var ”ben, ryggar, och nackar fulla av karbunklar”. Karbunklar är infektionshärdar, som uppstår genom att varbakterier kommer in i talgkörtlarna i huden. De var vanliga hos koncentrationslägerfångar, de var smärtsamma och de gav upphov till blodförgiftning. ”Jag räknade till omkring tjugo på en enda fånge – och han klagade ändå inte”, säger sjuksköterskan. Vid denna transport hämtades 559 fångar, men 67 svårt sjuka fick lämnas kvar. Ett stort problem i busstransporterna var fångarnas kroniska diarré.

En annan transport gick till några läger i trakten av Leipzig. Mellan den 30 mars och den 2 april hämtades där dansk polis och andra skandinaver, totalt 1 200 fångar. De danska poliserna befordrades vidare till ett läger i Danmark. Cirka 1 000 av dessa fördes den 23 april vidare till Sverige, flertalet till Ramlösa brunn.

Den 2 april åkte en svensk konvoj mot södra Tyskland, där de sista fångarna från Mauthausen och Dachau skulle hämtas. Man letade efter 30 fångar och hittade bara 16 av dem i lägret Vaihingen. Bland de överlevande som var allvarligt sjuka fanns den kommande statsministern Trygve Bratteli och Kristian Ottosen, som båda har beskrivit sin tid i helveteslägren i memoarform. De transporterades till Neuengamme. Och en dag var det dags för avfärd. Trygve Bratteli berättar:

”Vi väntade bara på SS och klarsignal. De, som kunde gå, ställdes upp. Vi andra bars ut. Den här gången var jag bland dem. Hundra man, svenska och danska ambulanser.

Här måste jag berätta en liten historia som beskriver mitt tillstånd i Neuengamme. Då jag hade börjat bli lite bättre, steg jag upp och gick in i badet för att tvätta av mig ordentligt om överkroppen. Handduk hade jag med mig och stod där naken och funderade på vad jag skulle göra av den. Jag såg att den som stod bredvid mig hade placerat handduken i skrevet och höll den mellan låren, och det tyckte jag var praktiskt. Jag gjorde likadant, stoppade den mellan benen. Det var bara det att så magra som mina ben var, föll den rätt ner på golvet.”