Vita bussarna

Under andra världskrigets sista månader räddades mirakulöst nog cirka 15 000 fångar från nazisternas koncentrationsläger. Det skedde med de så kallade Vita bussarna, som var en samnordisk aktion under svensk ledning. Omkring hälften av de som befriades var danska och norska fångar. De övriga bestod av en rad olika nationaliteter, en grupp danska judar samt svensk-tyska kvinnor och deras barn.

Bild: Svenska röda korset

Vita bussarna var en samnordisk aktion.

En djärv plan

När andra världskriget led mot sitt slut hade naziregimen försvagats, och SS-chefen Heinrich Himmler började tänka på en annan framtid. Han trodde i sin enfald, att han kunde sluta någon sorts separatfred bakom Hitlers rygg med de västallierade och slippa lindrigt undan.

Det utnyttjade den svenske greven Folke Bernadotte. Från och med mitten av februari 1945 började han träffa Himmler i hans högkvarter. Hans ärende: att rädda skandinaviska fångar i koncentrationslägren genom att spela på SS-chefens fåfänga förhoppningar. Han företrädde inte svenska regeringen, det var givetvis olämpligt. Utan han agerade i sin egenskap som vice chef för Svenska röda korset.

Idén till de Vita bussarna var inte svensk utan norsk. Det var Nils Christian Ditleff vid den norska exilregeringens beskickning i Stockholm, som lade upp strategin. Listor sattes samman på de norrmän som fanns utspridda på tyska fängelser, koncentrationslägren samt deras ”filialer”. Det var resultatet av ett skickligt arbete av de norska familjerna Hjorth och Seip som hade internerats under milda villkor i Gross-Kreuz utanför Berlin. Man visste till slut i vilket läger varenda norrman befann sig.

Även på dansk sida gjorde man upp planer på att försöka ta hem danska och norska fångar. 1944 bedrev danskarna ett omfattande planeringsarbete, där de registrerade fångar i koncentrationslägren och undersökte resurser som transport, mat, logi och möjlighet till karantän vid ankomsten till Danmark.

En första aktion

De var också danskarna som svarade för genombrottet. Den 5 december 1944 kunde de börja ta hem några av sina nästan 2 000 poliser. Dessa hade tyskarna arresterat efter 29 augusti 1943. De fruktade att de vid en eventuell allierad invasion av Danmark skulle vända vapnen mot dem. Fram till slutet av februari 1945 hämtade danskarna hem 341 fångar, varav de flesta var sjuka. Detta blev ett betydelsefullt test case för de fortsatta räddningsaktionerna.

På uppmaning av Ditleff flög Folke Bernadotte till Berlin. Den 16 februari mötte han en hel rad naziledare, bland dem Himmler. Det låg honom i fatet att Sverige i hemlighet utbildade danska och norska polistrupper. Himmler trodde att det var vad som skulle kunna ske med fångarna. Bernadotte gick då med på en kompromiss: fångarna skulle samlas i ett enda läger, så att Röda korset skulle kunna bistå dem där. Det blev koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. Och det var det första steget.

Expedition Vita bussarna

Så satte Vita buss-aktionen igång. Den har fått sitt namn efter att svenska och senare danska bussar målats vita och försetts med röda kors och svenska respektive danska flaggor. På så vis skulle brittiska och amerikanska stridsplan klart kunna se att det inte var tyska fordon.

Bild: Jonn Leffmann

Under krigets sista månader i Europa 1945 började de Vita bussarna köra koncentrationslägerfångar från Tyskland. Som ung värnpliktig var Stig Svensson frivillig chaufför på en av de Vita bussarna. "Jag kommer aldrig att glömma det jag varit med om", berättade han i en intervju 1992.

Det hände nämligen att tysk militär använde sina egna röda-kors-bilar för militära transporter. De smet rentav emellan de nordiska fordonen. ”Vi såg tyska bilar som var ommålade”, intygar Martin Martinsson, som var fordonsreparatör. De allierade piloterna gjorde skickliga manövrar mot ”gökungarna” genom att attackera dem mitt i den nordiska konvojen. Martin var med en konvoj till koncentrationslägret Dachau i närheten av München. ”Vi fick gömma oss i skogarna på nätterna”, berättar han. Men det hjälpte inte: ”En natt stod vi stilla och en chaufför blev dödad, löjtnant Hallquist blev skadad.” De allierade hade sina ljusbomber att ty sig till och såg inte tydligt att det rörde sig om svenska fordon. Tragiskt nog blev de ”äkta” fordonen ändå angripna flera gånger, med många döda som följd. Så därför beslöt man att måla en svart ring kring de röda korsen för tydlighetens skull.

Från svensk sida ställde vår försvarsmakt upp med bussar och personal. Utrustningen kom från försvarets förråd och svenska staten betalade. I siffror betydde det 308 personal, däribland 20 läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, 30 sjuktransportbussar, 19 lastbilar, 7 personbilar, 7 motorcyklar, bärgningsbil, verkstadsbil och fältkök. Mat, drivmedel och reservdelar måste tas med, de kunde inte skaffas i Tyskland. Bussarna gick på motyl, en blandning av bensin och alkohol. Det upprättades ett högkvarter i slottet Friedrichsruh i närheten av lägret Neuengamme.

Det var mycket hysch-hysch över aktionen. En statlig myndighet skickade så kallade grå lappar till redaktionerna och bad dem att hålla tyst om expeditionen. Hitler och vissa andra höga nazipotentater skulle inte få veta. Faktiskt blev Führern, som sedan den 4 februari residerade i sin Berlinbunker, aldrig informerad om operationen.

Den 15 mars transporterades 2 200 danskar och norrmän från det stora koncentrationslägret Sachsenhausen (norr om Berlin) till uppsamlingslägret Neuengamme utanför Hamburg. De första norska fångarna hade transporterats dit 1941. De var nedbrutna av den dåliga kosten och det hårda arbetet, och många var sjuka. Men jämfört med många andra fångar var de i ganska god kondition.

En annan grupp av Vita bussar tog sig ner till det första koncentrationslägret Dachau och Schönberg i Bayern samt Mauthausen, som ligger i nuvarande Österrike. Den transporten skedde den 19 till den 24 mars. Dessa fångar var i ett sämre skick. En svensk sjuksköterska berättar att hon aldrig sett så mycket elände på en gång, så var ”ben, ryggar, och nackar fulla av karbunklar”. Karbunklar är infektionshärdar, som uppstår genom att varbakterier kommer in i talgkörtlarna i huden. De var vanliga hos koncentrationslägerfångar, de var smärtsamma och de gav upphov till blodförgiftning. ”Jag räknade till omkring tjugo på en enda fånge – och han klagade ändå inte”, säger sjuksköterskan. Vid denna transport hämtades 559 fångar, men 67 svårt sjuka fick lämnas kvar. Ett stort problem i busstransporterna var fångarnas kroniska diarré.

En annan transport gick till några läger i trakten av Leipzig. Mellan den 30 mars och den 2 april hämtades där dansk polis och andra skandinaver, totalt 1 200 fångar. De danska poliserna befordrades vidare till ett läger i Danmark. Cirka 1 000 av dessa fördes den 23 april vidare till Sverige, flertalet till Ramlösa brunn.

Bild: Håkan Dahlström
De Vita bussarna var vitmålade med röda kors på taket, sidan, fram och bak, för att bussarna inte skulle bli angripna som militära mål.

Den 2 april åkte en svensk konvoj mot södra Tyskland, där de sista fångarna från Mauthausen och Dachau skulle hämtas. Man letade efter 30 fångar och hittade bara 16 av dem i lägret Vaihingen. Bland de överlevande som var allvarligt sjuka fanns den kommande statsministern Trygve Bratteli och Kristian Ottosen, som båda har beskrivit sin tid i helveteslägren i memoarform. De transporterades till Neuengamme. Och en dag var det dags för avfärd. Trygve Bratteli berättar:

”Vi väntade bara på SS och klarsignal. De, som kunde gå, ställdes upp. Vi andra bars ut. Den här gången var jag bland dem. Hundra man, svenska och danska ambulanser.

Här måste jag berätta en liten historia som beskriver mitt tillstånd i Neuengamme. Då jag hade börjat bli lite bättre, steg jag upp och gick in i badet för att tvätta av mig ordentligt om överkroppen. Handduk hade jag med mig och stod där naken och funderade på vad jag skulle göra av den. Jag såg att den som stod bredvid mig hade placerat handduken i skrevet och höll den mellan låren, och det tyckte jag var praktiskt. Jag gjorde likadant, stoppade den mellan benen. Det var bara det att så magra som mina ben var, föll den rätt ner på golvet.”

Bild: Janwikifoto

Inredningen i en av de kvarvarande ursprungliga Vita bussarna.

Ett nordiskt samarbete

Den 5 april åkte cirka hälften av den svenska personalen hem och ersattes av danskar, som ställde upp med 33 bussar, 14 ambulanser, 7 lastbilar och 4 personbilar. Den danska styrkan samordnades med den svenska, och från den 8 april var de Vita bussarna en svensk-dansk Rödakors-aktion under svenskt kommando. Det är viktigt att lägga märke till, eftersom det förr om åren varit en tendens att framställa Vita buss-aktionen som enbart svensk under ledning av greve Bernadotte. I själva verket var det en samnordisk aktion om man räknar in norrmännens initiativ.

Dittills hade ingen systematisk hämtning av judar genomförts i Vita buss-aktionen. Den första omfattande transporten av judar var den från Theresienstadt (tjeckiska Terezín) den 15 april. Det var en svensk konvoj som hämtade dem. Två dagar senare kom dessa danska judar fram till Malmö. Av de 476 som i oktober 1943 transporterats till Theresienstadt räddades 413. Att så många överlevde berodde på att Theresienstadt var ett uppvisningsläger för internationella besökare och ett genomgångsläger till förintelselägren i öst, dit de danska judarna slapp att bli skickade.

Från den 9 april började också Neuengamme att tömmas på skandinaviska fångar. Först hämtades de allvarligt sjuka i en svensk-dansk aktion. Fram till den 18 april hade 1 216 sjuklingar sänts till Sverige, och två dagar senare var den aktionen slut. Totalt evakuerades 4 255 danska och norska fångar av 120 bussar, varav 100 danska och 20 svenska.

Kvinnliga fångar

Den 8 april hämtade man även kvinnliga fångar från det beryktade kvinnolägret Ravensbrück norr om Berlin. De kvinnliga vakterna stod inte sina manliga SS-kollegor efter i grymhet, många fångar mördades, av de 102 norskorna dog 9.

Den 22 april tog sig en dansk konvoj med 15 danska ambulanser dit för att hämta sjuka kvinnliga fångar. Kaos uppstod vid lägret när konvojen kom, även icke-skandinaviska fångar ville förstås bort därifrån. Den svenske kaptenen beslöt sig då för att ta med även en stor mängd franska, belgiska, nederländska och polska kvinnor. Så den 23 april hämtades hundratals kvinnor, mestadels fransyskor. Sammanlagt räddades närmare 4 500 icke-skandinaver, varav en tredjedel judinnor.

Dessvärre blev vid detta tillfälle konvojen angripen av allierat flyg med 25 dödsoffer till följd. Samma hände med den sista bilkonvojen från Ravensbrück, och då fanns paradoxalt nog amerikanska och engelska kvinnor med. En som däremot mördades i själva lägret var Elisabeth, huvudpersonen i bästsäljaren Guernseys litteratur- och potatisskalsällskap, som handlar om tyskarnas ockupation av de brittiska Kanalöarna. I krigets slutskede ordnade svenskarna ett tåg bestående av 50 godsvagnar som avgick den 25 april. De sista kvinnorna räddades över till Sverige den 4 maj.

Aktionens facit och efterspel

Alla fångarna kunde inte räddas, inte heller de skandinaviska. Totalt dog 1 433 norrmän och 601 danskar i tyska fängelser och koncentrationsläger. Vad operationen betydde för de skandinaver som räddades, blev tydligt när man efter kriget kunde se vad som väntade fångarna i Sachsenhausen. 33 000 av dem skulle sättas ombord på pråmar som skulle sänkas ute på öppna havet och försvinna spårlöst.
Utöver de skandinaviska fångarna fördes omkring 1 500 svenska fruar till tyskar och deras barn till Sverige. Till dessa hör undertecknad.

Till slutet av kriget räddades sammantaget drygt 15 000 flyktingar från de krigshärjade områdena till Skandinavien. Cirka hälften var danskar och norrmän, den övriga hälften ett stort antal andra nationaliteter.

Också efter kriget, då Vita buss-aktionen alltså var avslutad, fortsatte transporterna till Sverige. Under sommaren tog den internationella hjälporganisationen UNRRA vid, som de allierade upprättat redan under kriget. Därmed steg siffran till omkring 30 000. Då rörde det sig om icke-skandinaver.

Moralisk kompromiss

Dessvärre ledde Bernadottes kompromiss med Himmler till ett ohyggligt etiskt dilemma, som blivit mycket omdebatterat. När de skandinaviska fångarna skulle inkvarteras i Neuengamme, bestämde den omedgörlige lägerchefen, att cirka 2 000 andra fångar, däribland polacker och fransmän, skulle fraktas söderut till andra så kallade förläggningar. Bara på så sätt skulle skandinaverna få plats i lägret.

Då lägerchefen inte hade fordon till förfogande, gick svenskarna med på att låta det ske med deras egna bussar. Besvikelsen bland de fångar som skulle avhysas blev stor, när de förstod att färden inte gick åt norr utan åt söder. De var i ett betydligt sämre skick än skandinaverna, och transporten åt så att säga fel håll ledde till ytterligare katastrof. Bitterheten mot svenska Röda korset var påtaglig hos dem som lyckade överleva.
Greve Bernadottes pakt med djävulen krävde sitt pris!

LÄS MER: Förintelsen

LÄS MER: Sverige och andra världskriget (artikelserie)

LÄS MER: Sveriges delaktighet i Förintelsen av judar och romer

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vilka nordiska länder var inblandade i expeditionen med de Vita bussarna?
Vad var syftet med expeditionen?
Varför var bussarna vitmålade med röda kors?
Hur många lyckades man rädda med hjälp av de Vita bussarna?
Vilket moraliskt dilemma ställdes räddningsstyrkan (personalen) på de Vita bussarna inför när de skandinaviska fångarna skulle inkvarteras i Neuengamme? Och vad hände?

LÄS VIDARE:
Vi åker till Sverige av Sune Persson, 2005
Bind fläck av Ingrid Lomfors, 2005
De vita bussarna av Åke Svensson, 2007
Tillbaka till livet. Ramlösa hälsobrunn – en räddningsstation av Folke Schimanski, 2010

Text: Folke Schimanski, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.leopardforlag.se/forfattare/folke-schimanski/

Folke Schimanski är fil.mag. i historia, ekonomisk historia, statsvetenskap, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Han är född i Berlin 1936. Han har gett ut ett flertal böcker, däribland antologin Kvinnan och revolutionen, handboken Media för alla, Dröm och verklighet i DDR, Historien om Weimar, Berlin - en stads historia, De bortglömda (om andra världskriget i tredje världen) och nyligen Mat – en krigisk historia.

Han har arbetat som producent vid Sveriges Radio och skapade där bland annat demokratiprojektet Bandverkstan och ledde programmet Historia att minnas. Han har varit kulturredaktör på Computer Sweden. Hans stora intresse är nu hållbarhetsfrågor.

Senast uppdaterad: 8 september 2020

Publicerad: 27 oktober 2019

Spara som favorit

Liknande filmer och poddradio