Vita bussarna

Det hände nämligen att tysk militär använde sina egna röda-kors-bilar för militära transporter. De smet rentav emellan de nordiska fordonen. ”Vi såg tyska bilar som var ommålade”, intygar Martin Martinsson, som var fordonsreparatör. De allierade piloterna gjorde skickliga manövrar mot ”gökungarna” genom att attackera dem mitt i den nordiska konvojen. Martin var med en konvoj till koncentrationslägret Dachau i närheten av München. ”Vi fick gömma oss i skogarna på nätterna”, berättar han. Men det hjälpte inte: ”En natt stod vi stilla och en chaufför blev dödad, löjtnant Hallquist blev skadad.” De allierade hade sina ljusbomber att ty sig till och såg inte tydligt att det rörde sig om svenska fordon. Tragiskt nog blev de ”äkta” fordonen ändå angripna flera gånger, med många döda som följd. Så därför beslöt man att måla en svart ring kring de röda korsen för tydlighetens skull.

Från svensk sida ställde vår försvarsmakt upp med bussar och personal. Utrustningen kom från försvarets förråd och svenska staten betalade. I siffror betydde det 308 personal, däribland 20 läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, 30 sjuktransportbussar, 19 lastbilar, 7 personbilar, 7 motorcyklar, bärgningsbil, verkstadsbil och fältkök. Mat, drivmedel och reservdelar måste tas med, de kunde inte skaffas i Tyskland.  Bussarna gick på motyl, en blandning av bensin och alkohol. Det upprättades ett högkvarter i slottet Friedrichsruh i närheten av lägret Neuengamme.

Det var mycket hysch-hysch över aktionen. En statlig myndighet skickade så kallade grå lappar till redaktionerna och bad dem att hålla tyst om expeditionen. Hitler och vissa andra höga nazipotentater skulle inte få veta. Faktiskt blev Führern, som sedan den 4 februari residerade i sin Berlinbunker, aldrig informerad om operationen.

Ett nordiskt samarbete

Den 5 april åkte cirka hälften av den svenska personalen hem och ersattes av danskar, som ställde upp med 33 bussar, 14 ambulanser, 7 lastbilar och 4 personbilar. Den danska styrkan samordnades med den svenska, och från den 8 april var de Vita bussarna en svensk-dansk Rödakors-aktion under svenskt kommando. Det är viktigt att lägga märke till, eftersom det förr om åren varit en tendens att framställa Vita buss-aktionen som enbart svensk under ledning av greve Bernadotte. I själva verket var det en samnordisk aktion om man räknar in norrmännens initiativ.

Dittills hade ingen systematisk hämtning av judar genomförts i Vita buss-aktionen. Den första omfattande transporten av judar var den från Theresienstadt (tjeckiska Terezín) den 15 april. Det var en svensk konvoj som hämtade dem. Två dagar senare kom dessa danska judar fram till Malmö. Av de 476 som i oktober 1943 transporterats till Theresienstadt räddades 413. Att så många överlevde berodde på att Theresienstadt var ett uppvisningsläger för internationella besökare och ett genomgångsläger till förintelselägren i öst, dit de danska judarna slapp att bli skickade.

Från den 9 april började också Neuengamme att tömmas på skandinaviska fångar. Först hämtades de allvarligt sjuka i en svensk-dansk aktion. Fram till den 18 april hade 1 216 sjuklingar sänts till Sverige, och två dagar senare var den aktionen slut. Totalt evakuerades 4 255 danska och norska fångar av 120 bussar, varav 100 danska och 20 svenska.