+ Visa hela artikelserien
S

Europas judar mellan 1920-1945

På 1920- och 1930-talen var judarna alltjämt accepterade i det demokratiska och ännu ganska välmående Västeuropa, även i det fascistiska Italien. Någon vilja att ta itu med judefrågan som ett internationellt problem fanns inte. Ännu långt fram på 1930-talet hade de tyska judarna kunnat räddas.
Bild:

Judar från Ungern som deporterats till förintelselägret Auschwitz i Polen 1944.

Ett judefientligt Tyskland

Åren efter första världskriget tog agitationen mot judarna fart i Tyskland. Till detta bidrog den starka invandringen av östjudar under och efter kriget samt judarnas betydande politiska roll under Weimarförfattningen, vilken för övrigt var utarbetad av en jude. Många judar kom nu att inta ledande platser i tysk politik och förvaltning, något som tidigare hade varit otänkbart.

Under dessa förhållanden hade antisemiterna inte svårt att spåra judiska ränker (intriger). Tyskarna 1919 kände sig fattiga, utblottade och föraktade. Genom att skylla hela eländet på judarna kunde de upprätta sin självkänsla. Allt var den judiska parasitens fel: världskriget och nederlaget, Versaillesfreden och de ekonomiska följderna som ledde till den tyska medelklassens ruin genom hyperinflationen. Judarna hade gett Tyskland en dolkstöt i ryggen. Därför hade den tyska nationen stupat obesegrad. Sions vises protokoll (en antisemitisk propagandaskrift) fick enorm spridning vid den här tiden i Weimarrepublikens Tyskland.

Det var Nazitysklands ledare Adolf Hitler och hans NSDAP, grundat 1919, som drev den fanatiska nationalismen och den förbittrade antisemitismen till dess höjdpunkt. Tyskarna blev Guds utvalda folk. Juden blev djävulen.

Redan innan Hitler kom till makten var dock nästan alla tyska partier utom de marxistiska arbetarpartierna mer eller mindre judefientliga. De i riksdagsvalet 1933 segrande nazisterna behövde bara fullborda verket.

I Tyskland fanns vid den här tiden inte mer än en halv miljon judar och 250 000 halvjudar.

Judarna hade ingenstans att ta vägen

Hitler var länge villig att låta judarna emigrera till andra länder, eftersom han trodde att de skulle skapa "judeproblem" där. Och just detta fruktade regeringar överallt, för inget land ville ta emot dem. Sådan var till exempel stämningen i Sverige, delvis även bland de svenska judarna.

Av de tyska judarna kom 100 000 undan (av ca 750 000 judar och halvjudar), men berättelsen om dödsskeppen som från 1938 och framåt korsade haven för att överallt finna stängda gränser är en historisk gastkramning. De fria staterna ändrade sin inställning först efter krigets slut. Då tog man emot de överlevande från Förintelsen. Dessförinnan hade man inte riktigt velat veta om judarnas lidande och dödsfara.

Det största ansvaret för detta får väl bäras av USA och Storbritannien. Från 1921 beskar USA invandringen från Östeuropa, kvoterna sänktes sedan vartefter. Betecknande för den amerikanska hållningen är kanske att en man som Henry Ford (industrimagnat och bilmärket Fords skapare) kunde låta sig vilseledas av Sions vises protokoll, så att han satsade sitt inflytande till stöd för antisemitismen. Men efter kriget lät han sig övertygas om sitt misstag och erkände det öppet samtidigt som han sökte gottgöra det.

I Storbritannien har det aldrig, lika lite som i USA, funnits någon betydande antisemitisk rörelse, men kanske ett slags kylig likgiltighet. Som Palestinas mandatärmakt (förvaltare) ställde sig Storbritannien likgiltigt till judarnas strävanden, ja, snarast fientligt, och detta mitt under judeförföljelserna i Nazityskland. Den brittiska vitboken 1939 (som starkt begränsade den judiska invandringen till Palestina) liksom de amerikanska immigrantkvoterna hindrade judarnas räddning.

Förintelsen

Att redogöra för de olika stadierna i nazisternas judeförföljelser är kanske onödigt. Här följer endast några data:

  • 1 april 1933 proklamerades bojkott som svar på en påstådd judisk ”hetspropaganda”.
  • 1935 utfärdades Nürnberglagarna som förbjöd äktenskap och sexuella förbindelser mellan tyskar och judar.
  • Natten 9-10 november 1938 inträffade den så kallade kristallnatten eller novemberpogromen då synagogor, judiska hem och affärslokaler brändes över hela Stortyskland. Därtill dödades och misshandlades tusentals judar. Nu dömdes även judarna att betala ett väldigt kollektivt skadestånd. Därefter kom en ström av förordningar, som berövade dem utkomstmöjligheter och statens skydd. Deportationerna började omedelbart efter Polens delning 1939.
  • År 1941 blev judar tvungna att bära Davidsstjärnan synligt på kläder när de vistades i offentliga miljöer.
  • År 1942 startade på Hitlers order den slutgiltiga lösningen - den systematiska utrotningen av alla judar i det naziockuperade Europa.

Hur många judar som dog - genom avrättning, gasning, eld, svält, misshandel, utmattning eller så kallade ”medicinska experiment” och självmord - kan vara svårt att säga, men antalet brukar sättas till närmare 6 miljoner. En schweizisk historiker skriver: ”Bakom de nakna talen döljer sig ett sådant övermått av lidande, ångest och förtvivlan, att alla ord blir tomma, om man skulle försöka uttrycka det oföreställbara i ord.”

Många av de nazistiska ledarna var vilseledda av sin egen propaganda och trodde faktiskt att det fanns en judisk världserövringsplan. Andra visste att judarna var maktlösa och utan risk kunde förföljas.

Vad Hitler själv än trodde, eftersträvade han utan tvivel att använda antisemitismen som ett vapen i den nazistiska erövringens tjänst. Han ville krossa det kristna humana idealet och ersätta det med den hårda maktmänniskan, det vill säga att avhumanisera tyskarna och bibringa dem en herrefolksmentalitet, som inte visade svaghet som t.ex. mänsklig hänsyn. 

I de ockuperade länderna i västra och norra Europa försökte folken genomgående rädda sina judiska samhällsmedlemmar undan nazisternas förföljelser, även om det också fanns många som gick nazisternas ärenden, Vichyregimen i Frankrike är ett välkänt exempel på det sistnämnda.

Antisemitism i Östeuropa och Sovjetunionen

I Central- och Östeuropa fanns däremot på förhand en utbredd antisemitism, och judarna kunde där i allmänhet inte räkna med något stöd av befolkningen mot tyskarnas grymheter.

De polska judarna hade under 1930-talet blivit utstötta ur yrkeslivet och förde redan innan tyskarna anföll, en eländig existens. De var hotade, hetsade och utsatta för ständiga överfall. Många begick självmord. Liknande förhållanden rådde i Litauen, Lettland och andra länder.

Rumänerna förde till och med ett utrotningskrig mot sina 800 000 judar. De ungerska judarna hade inte hunnit så långt i utförsbacken, men även de var underkastade särskild lagstiftning.

Den kommunistiska revolutionen i Ryssland 1917 hade förvandlat de ryska judarna, som genomgående var borgare, till arbetslösa parias (utstötta). Ännu på 1930-talet stod en tredjedel av judarna utanför det sovjetiska samhället. Deras kulturinstitutioner hade raserats. Att många av Lenins närmaste män var judar, berodde på judarnas genomsnittligt höga bildning och duglighet samt därpå att tsarerna med sina förföljelser hade drivit judarna åt vänster.

I mitten av 1930-talet gjorde sig emellertid Josef Stalin av med de judiska kommissarierna (politiska officerare i Röda armén), diplomaterna och ämbetsmännen.

Åren 1936-1938 genomförde Stalin de stora utrensningarna. Lenins gamla garde likviderades. Bolsjevismen (kommunismen) antog sin rysk-nationalistiska totalitära form (kommunistisk diktatur). Antisemitismen var en integrerad del av det nya systemet. Kommunistledare av judisk börd stämplades som kapitalister, spioner och förrädare. En skugga föll över alla de ryska judarna.

Efter det tysk-ryska förbundets ingående 1939 (Molotov–Ribbentrop-pakten ) sades ingenting om nazismens judeförföljelser. De ryska judarna anade inte i vilken fara de svävade.

Fem miljoner ryska judar kan ha funnits i Sovjetunionen efter Polens fjärde delning 1939. Av dem lär hälften ha mördats, dels av nazisterna, dels av deras ryska sympatisörer. Antisemitismen spred sig sedan som en löpeld från de tyskockuperade områdena österut.

 

Text: Per G Andreen, f.d. docent i historia vid Stockholms universitet och lektor vid Djursholms Samskola

Uppdaterad: 26 februari 2018
Publicerad: 21 februari 2018