Men i nationalistiska och konservativa kretsar levde de gamla kvinnoidealen kvar. Frikåristerna (militära styrkor i Tyskland som inte lydde under armén) var inte anhängare av någon kvinnofrigörelse. För dem var den frigjorda kvinnan hora och revolutionär. Hon kunde bara betvingas med våld. Sedan kom nazisterna, som krävde att kvinnan skulle "hållas på plats".
Kinder, Küche, Kirche
Nazistledarna gjorde ingen hemlighet av sin uppfattning att kvinnans plikt framförallt var att sköta hemmet. I Nazityskland talade man om de tre "k:na": "Kinder, Küche, Kirche" (barn, kök, kyrka). Hitler själv sades vara författare till följande verser:
När sopkvast och kastrull du väl hantera kan,
så ska du säkert också hitta dig en man.
Låt tanken på butiken och kontoret fara,
din sanna uppgift är att hemma vara.
När nazisterna kom till makten 1933 utestängdes kvinnorna från arbetsplatserna. Gifta kvinnor fick inte ha statliga tjänster. Kvinnans biologiska natur gjorde henne i första hand lämplig för hem och familj, hävdade man. Kvinnornas möjligheter att studera vid universiteten reducerades kraftigt. Man ansåg att kvinnorna inte kunde tänka logiskt eller resonera objektivt. De styrdes i första hand av sina känslor.
Anslag sattes upp där det stod "Den tyska kvinnan röker inte". Stormtrupperna som patrullerade på gatorna, kunde ryckte cigaretten ur en rökande kvinnas mun. Hon upplystes samtidigt om att Führern ogillade kvinnor som rökte.
"Att donera ett barn till Führern"
Kvinnorna reducerades till kroppar. Först och främst skulle de tjäna nazisternas rasbiologiska mål. Behovet av att öka befolkningen ingick i propagandan och kvinnorna betraktades som fruktbarhetsmaskiner. Det gällde "att donera ett barn till Führern".
Hitlers budskap till den tyska kvinnan löd: "Ni måste föda fler barn som ska bli lika goda soldater som sina fäder". Han ville hålla kvinnan borta från utbildning och karriär och tvinga henne att bli duktig mor och husmor. Männen skulle tjäna fosterlandet på slagfältet och kvinnan skulle göra sin fosterländska plikt i barnsängen.
Även om familjen som institution hyllades, ledde strävan efter att öka på barnafödandet till en viss lössläppthet. Man var inte så fördömande till föräktenskapliga sexuella förbindelser och "illegitima" födslar. Nazistpartiet inrättade hem för sina medlemmars gifta och ogifta kvinnor. Och vid partidagarna fanns alla möjligheter för ogifta kvinnor att få "donera ett barn till Führern". Under partidagarna i Nürnberg 1936 sägs 900 flickor mellan 15 och 18 år ha blivit gravida.
Kvinnan och kriget
Nazisterna förtryckte alltså kvinnan. Men de nazistiska organisationerna ledde till stora förändringar i kvinnornas liv. De tvingades bryta upp från hemmiljön och möta kvinnor från andra socialgrupper. Kriget innebar också att kvinnorna blev nödvändiga ute i arbetslivet, trots allt vad som sades i den nazistiska propagandan. Kvinnornas antal i industrin och jordbruket kom att öka. Nazisterna började efter hand, i samband med den arbetskraftsbrist kriget medförde, argumentera för att vissa jobb var lämpliga för kvinnor. Kvinnornas psyke, sade man, gjorde att de var lämpliga för monotona arbetsuppgifter.
Den tyska kvinnan skulle nu kombinera lättare arbete med barnafödande. Till tyngre arbeten tog man tvångsarbetare från de ockuperade länderna samt kvinnor av "mindervärdig ras". Dessa tvingades ofta att arbeta sig till döds.
Utländska tvångsarbetare
Det var tvångsarbetarna som gjorde att Nazityskland kunde hålla ut ända till 1945. Den egna arbetskraften skulle inte ha räckt till. Under andra världskriget tvingades ungefär 2,5 miljoner kvinnor att arbeta i den tyska industrin och jordbruket. De kvinnliga tvångsarbetarna kom huvudsakligen från Östeuropa.
Kvinnorna tillmättes olika "rasvärden". Desto lägre deras rasvärde var desto högre var deras andel bland arbetarna och desto tyngre var deras arbete. De var sexuellt utlämnade åt såväl sina tyska överordnade som de manliga tvångsarbetarna.
Ryska och polska kvinnor måste arbeta trots graviditet. Deras barn togs ifrån dem eller också tvingades de till abort för att därefter steriliseras. De stora tyska förlusterna under kriget gjorde det extra nödvändigt att ta tillvara barn som åtminstone hade något tyskt blod i ådrorna. Om barnen var av "bra blod" blev de placerade i speciella hem. Övriga barn avlivades eller behölls för att växa upp till framtida slavarbetare.
Den "rasgodkända" kvinnan
Naziregimen eftersträvade, som de sade, "en sund befolkning efter rashygieniska principer". Den tyska kvinnas främsta plikt förklarades alltså vara att utöka rasen. Men endast biologiskt godkända personer skulle tillåtas avla barn. Nazisterna försökte "rena" den så kallade "ariska rasen" genom tvångssteriliseringar och tvångsaborter. Individer med ärftliga sjukdomar måste sterilisera sig. De kunde till och med avlivas.
Även många tyska kvinnor klassades som mindervärdiga och tvingades till sterilisering. Den rasgodkända kvinnan däremot, hotades av hårda straff om hon gjorde abort. En arisk kvinna fick inte heller använda preventivmedel.
Den "underlägsna" kvinnan
Enligt nazisterna hade alltså inte alla tyska kvinnor de genetiska förutsättningarna att producera önskvärda barn. Det gällde att hindra födslar av "underlägsna" eller "värdelösa" barn. Nazisterna uppskattade att ungefär 20 procent av den tyska befolkningen, eller 11 miljoner, inte borde bli föräldrar.
För att förbättra rasen, som de sade, gällde det att effektivt förhindra de olämpliga från att föröka sig. En lag om tvångssterilisering genomfördes under 1933. Många kvinnor försökte bli gravida innan steriliseringen genomfördes. Motståndet mot tvångssteriliseringarna var så stort att myndigheterna gav det ett speciellt namn: "Trotzschwangerschaften" "protestgraviditeter".
Tvångssteriliseringar
Framförallt var det judiska kvinnor som drabbades av sterilisering. Brutala experiment utfördes av naziläkare på judiska kvinnor för att komma på billiga och effektiva sätt att snabbt sterilisera de så kallade "underlägsna kvinnorna".
Mellan 1933 och 1945 blev två miljoner kvinnor, det vill säga en procent av dem i fruktbar ålder, steriliserade. Under kriget fanns det över två miljoner icke-tyska kvinnor som utförde tvångsarbeten i Tyskland och på dem utfördes hundratusentals aborter och steriliseringar. Dessa kvinnor kom huvudsakligen från Östeuropa.
Risken för att "underlägsna " kvinnor skulle bli våldtagna ansågs så hög att de också därför steriliserades. Detta ledde i sin tur till att steriliserade kvinnor blev våldtagna, just för att de blivit steriliserade. Män, som sökte tillfälliga sexuella förbindelser, frågade varandra på måndagsmorgonen om de "fått tag på någon steriliserad kvinna över veckoslutet".
Steriliseringen skulle komma att följas av Förintelsen. För att, som nazisterna uttryckte sig, "höja rasens kvalitet" infördes alltså först födelsekontroll, massteriliseringar, tvångsaborter och efter 1939 massmord och förintelse.
Steriliseringsexperiment och massmord på kvinnor
Steriliseringsexperiment utfördes på judar och zigenare i koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbrück. Efter flera misslyckade experiment med kemikalier och röntgenstrålning började ett forskarteam med injektioner i livmodern. Detta team kunde sterilisera upp till tusen kvinnor om dagen. Steriliseringen blev ett alternativ till avlivning.
Mellan 1933 och 1945 blev 2.000.000 kvinnor, det vill säga en procent av dem i fruktbar ålder, steriliserade. Omkring 1.000.000 tyskjudiska kvinnor och flera miljoner icke-tyska judiska kvinnor blev mördade. Förmodligen blev 80.000 kvinnor på psykiatriska institutioner också mördade. Till de mördades antal kommer också ett okänt antal icke-judiska icke-tyska kvinnor.
Litteratur:
Norbert Frei, National Socialist Rule in Germany, Oxford, 1993
David F. Crew (red), Nazism and German Society, 1933-1945, London, 1994
Harold James, A German Identity, London, 1989
Horst von Maltitz, The Evolution of Hitler's Germany, New York, 1973
En ödesdiger vision, (ingår i bokserien Tredje riket ),1994
Ockupation och förtryck, (ingår i bokserien Tredje riket ),1993
Albert Speer, Inside the Third Reich, London, 1971
Hans-Ulrich Thamer, Verführung und Gewald: Deutschland 1933-1945, Berlin, 1994 (Band 5 av Die Deutschen und ihre Nation)
Bo Svensson och Brutus Östling (red), Terror och förhoppningar: vardag under nazismen och i dagens Västtyskland, del 1-2, , Stockholm, 1984
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
