Valutaaffärer
Ett av de stora problemen under medeltiden var mynten och valutorna. Det fanns ett mycket stort antal valutor, eftersom det inte bara var kungar som präglade mynt, utan också många lokala furstar och godsherrar i varje land.
Om det så bara var handelsmän, hantverkare och bönder som träffades för att köpa och sälja sina produkter på en liten, lokal marknad, kunde det vara ett stort antal myntslag som cirkulerade på marknaden. Det var omöjligt för var och en av dessa personer att själva hålla reda på värdet av varje enskild valuta. Därför fanns det på varje marknad penningväxlare som köpte och sålde de olika mynten till deras rätta värde. Men de lokala penningväxlarna var inte till stor hjälp om en köpman skulle köpa varor på en avlägsen ort eller i ett annat land. Visserligen hade köpmannen av penningväxlarna kanske kunnat köpa den valuta som varorna skulle betalas med, men det hade varit riskfyllt att skicka en stor penningsumma landvägen eller till sjöss. Risken för överfall, sjöröveri eller skeppsbrott var stor.
Växelbetalning
För att kunna komma förbi detta problem blev växeln ett vanligt sätt att betala med under medeltiden. Så här kunde det gå till:
Anta att köpman A i Florens var skyldig B i Rom 50 floriner (ett guldmynt från Florens) för kryddor som A köpt av B. Anta också att köpman C i Florens skulle få 50 floriner av köpman D i Rom, kanske för textilier som C sålt till D. Istället för att A skickade floriner till B i Rom, och D skickade samma belopp till C i Florens, kunde man komma överens om att D gick över gatan i Rom till B och betalade 50 floriner. Samtidigt gick
A över gatan i Florens och betalade 50 floriner till C. Då hade både B och C fått sina pengar, men man hade sluppit två riskabla och dyra penningtransporter.
För att denna transaktion skulle kunna göras på ett smidigt sätt användes en växel, dvs en sorts skuldförbindelse. Den kunde lyda så här:
"Jag, köpman A i Florens, har tagit emot av dig, köpman B i Rom, varor till ett värde av 50 floriner, och jag lovar att betala till dig 50 floriner före [datum]."
Denna växel sändes sedan till B i Rom. Denne sålde växeln till C i Rom som var skyldig D i Florens 50 floriner. C skickade växeln till D, som visade den för A och fick 50 floriner av honom.
Låneverksamhet
Från och med 1200-talet spreds detta betalningssystem från Italien till resten av Europa. Formerna för att utfärda växlar och ge kredit blev alltmer komplicerade. Till exempel kunde en penningväxlare, såsom Cosimo de Medici, träda in och förmedla penningtransaktionen, så att köpmännen själva inte behövde sköta det.
Av Cosimo de Medici fick då A köpa en "check" som t.ex. kunde lösas in hos Medicis avdelningskontor i Rom. A sände checken till B i Rom, som visade den på Medicis kontor i Rom och fick sina pengar. Därmed hade betalningen förenklats ytterligare. Köpmännen C och D behövdes inte för transaktionen.
På detta och andra sätt såg man till att betalning över långa avstånd - även i olika valutor - skedde genom att man skickade skriftliga order eller löften att betala. Därmed slapp man att transportera stora penningsummor kors och tvärs genom Europa.
I Italien utvecklade penningväxlarna en låneverksamhet som alltmer började likna de affärer som sker i dagens banker. Redan på ett tidigt stadium hade det blivit naturligt för köpmän och andra som behövde pengar att söka sig till penningväxlarna. Efter hand började penningväxlarna också låna ut pengar i större skala.
Det dröjde inte länge förrän köpmännen lät penningväxlarna ta hand om och förvalta vinster och penningkapital. Därmed hade växlarnas verksamhet börjat likna modern bankverksamhet. Mot slutet av medeltiden spred sig denna typ av bankaffärer från Italien till andra länder.
|
