Så kom en varghona förbi. Hon upptäckte de två pojkarna, tog hand om dem och gav dem di så att de överlevde.
Vi vet inte om varghonan fortsatte att vara mamma för tvillingarna eller om en herde hittade dem. Pojkarna växte i alla fall upp till stora och starka män. De kom till de sju kullarna och valde var sin kulle att bygga en stad på. När Romulus var färdig ritade han ett streck i marken runt sin kulle. Där skulle han bygga en stadsmur.
Då kom Remus förbi, men i stället för att beundra bygget sa han något spydigt och hoppade hånfullt över strecket. Då blev Romulus arg och slog ihjäl Remus, samtidigt som han ropade att så skulle det gå för var och en som i framtiden tog sig över hans murar. Staden blev därefter uppkallad efter Romulus.
Sagan hörde till det som barnen i Rom fick lära sig om sin stad. De fick också lära sig att romarnas tideräkning började med stadens grundande. Enligt vår tideräkning skulle det ha varit år 753 f.Kr.
Roms grundläggning
Forskarna beskriver början på Roms historia helt annorlunda. De talar i stället om bönder som gick och plöjde med oxar i dalen mellan kullarna. På sluttningarna betade fåren. När skymningen kom vandrade bönder och herdar upp på kullarna till sina hyddor av flätade grenar och vass. Alla talade latin, för det gjorde man i deras landskap.
Många människor inifrån landet red eller vandrade längs Tibern på väg till havet, kanske för att byta till sig salt.
Vid kullarna var floden ganska grund och där fanns ett vadställe. Så småningom uppstod här en marknadsplats. Flera byar på kullarna växte efter hand samman till en stad – Rom – och marknadsplatsen blev till stadens berömda torg, Forum Romanum.
Detta var början till ett välde som flera hundra år senare skulle omfatta alla länderna runt Medelhavet och dessutom stora områden åt norr och öster i Europa och Asien.
Legenden om Eneas
För romarna var Grekland som en storebror, som de beundrade och efterliknade. De ville gärna ha rötter även i Grekland. Så här berättades det.
När Troja brann flydde en trojan som hette Eneas som var son till självaste gudinnan Afrodite. Efter långa irrfärder – som Odyssevs – kom han till Kartago. Drottningen där, Dido, tog väl emot honom. De blev kära i varandra och levde lyckliga i många år.
En dag kom Jupiter, romarnas högste gud och motsvarigheten till Zeus. Han påminde Eneas om hans bestämmelse, att bege sig till Italien med sina gudar och där bli stamfar för romarna, ett folk som förenade grekiskt och latinskt.
Gudarna hade bestämt en ärorik framtid för detta folk och Eneas fick inte svika. Han lydde. Statens och folkets väl skulle alltid gå före den enskildes lycka i Roms historia. Han svek Dido. Förtvivlad tog hon sitt liv, och detta blev upphovet till fiendskapen mellan Rom och Kartago – som skulle leda till tre krig.
Eneas seglade till Italien. Där han landsteg, såg han en vit sugga som diades av trettio kultingar. Det var ett varsel om fruktsam framtid, så där byggde han en stad. Kungen där hette Latinus. Eneas gav honom både en dotter och riket och Latinus och hans ättlingar regerade länge där. Efter många mansåldrar inträffade det som sagan om Romulus och Remus berättar.
Kungen avsattes av sin elake bror och hans dotter sattes i Vestas tempel som vestal.
Text: Hans Thorbjörnsson, läromedelsförfattare
