Matilda av Toscana - härförare i påvens tjänst

Matildas äktenskap blev en katastrof, men när hon lämnat maken var hon den enda arvtagaren till det mäktiga italienska huset Canossa och axlade samtidigt rollen som påve Gregorius VII:s allierade i kampen mot kejsaren under den s.k. investiturstriden. Påven som försökte skapa en stark kyrka utan världslig inblandning hade kommit på kollisionskurs med den tysk-romerske kejsaren Henrik IV. Matilda lyckades i ett tidigt skede förhandla fram en uppgörelse mellan dem när de träffades vid hennes huvudfäste Canossa. Kort därefter när konflikten återigen trappades upp och diplomatin misslyckades, gick Matilda av Toscana i krig mot kejsaren.
S

Matilda av Toscana eller Matilda av Conossa (1046-1115) som medlare mellan påvens utsända och kejsare Henrik IV. Matildas familj var en av de mäktigaste i Europa, och påven Gregorius VII var beroende av hennes stöd i kampen mot den tysk-romerske kejsaren Henrik IV.

År 1067 följde en 21-årig norditaliensk adelskvinna vid namn Matilda med sin styvfar ut på härtåg. Målet var att försvara familjens allierade, påven, mot en framfusig normandisk greve, och det var långt ifrån sista gången som Matilda av Toscana skulle gå i krig för att försvara påvedömet. Hon är ett av de få exempel vi har på en medeltida kvinna som styr i eget namn, utan att vara stand-in för en frånvarande make eller minderårig son, och hon hamnade mitt i en av medeltidens mest berömda konflikter.

Misslyckat äktenskap, men ljus framtid

Någon gång efter härtåget 1067 giftes Matilda bort med sin styvbror Gottfrid, som var hertig av nedre Lorraine. Äktenskapet tycks ha blivit en fullständig katastrof. Matilda födde en dotter som dock avled en kort tid senare, och i slutet av 1071 lämnade hon helt sonika Gottfrid och återvände till familjens ägor.

ANNONS

ANNONS

Gottfrid vände sig både till påven och Matildas mor för att få henne att komma tillbaka, men utan framgång. Påven var helt beroende av stödet från Matildas familj, det mäktiga huset Canossa, och när Matilda meddelade att hon tänkte gå i kloster övertalade han henne att låta bli - han behövde familjens stöd även i nästa generation. Modern Beatrice, som för övrigt själv agerat härförare under en konflikt mellan två påvekandidater i början av 1060-talet, verkar mest ha varit inriktad på att förbereda sin dotter på att ta över som Canossas överhuvud.

Det fanns nämligen ingen annan arvinge. Vid det här laget hade Matildas far, styvfar och samtliga syskon avlidit, och det kunde därför varken bli fråga om en manlig arvinge eller den situation vi som sagt ofta ser när en kvinna utövar makt under medeltiden, att hon agerar regent för en minderårig son. Matilda var den sista av sin ätt, och nu när hon lämnat maken fanns det inga utsikter att någon son skulle födas inom den närmaste framtiden. Hon var den enda som kunde ta över. Beatrice, som blivit familjens överhuvud både efter sin förste makes död och nu än en gång efter att den andre avlidit, involverade därför alltmer sin dotter i arbetet.

Påve och kejsare på kollisionskurs

Fem år efter att Matilda lämnat sin make avled till sist Beatrice. Samtidigt tog storpolitiken i Europa en dramatisk vändning. Det drog ihop sig till en kraftmätning mellan påven och den tysk-romerske kejsaren. Efter att båda posterna tagits över av nya kampvilliga innehavare - påven Gregorius VII och Matildas kusin, kejsaren Henrik IV - började vapenskramlet.

Den komplicerade konflikten gällde förhållandet mellan kyrka och kejsare och hur stort inflytande den senare skulle ha över den förra. Historiker har länge kallat sammanstötningen för investiturstriden, ett namn som syftar på tvisten om huruvida påven eller kejsaren skulle utse biskopar och andra kyrkliga ämbetsinnehavare. Men den tvisten anses nu vara mer av ett symptom på än en orsak till konflikten. Eftersom biskopar fått ekonomiska och militära nyckelroller i det tysk-italienska kejsardömet är det dock ett viktigt symptom. Både kejsarens politiska makt och påvens anspråk på att leda kyrkan tycktes hänga på att de själva fick utse biskoparna.

Gregorius inledde striden med att skicka ut 27 kyrkopolitiska grundsatser. Där hävdade han bland annat att han som påve hade den enda  universella makten i världen och inte bara ensamrätt att utnämna och avsätta biskopar, utan även rätt att avsätta kejsaren.

Henrik svarade med att kalla Gregorius för en falsk munk och kräva nytt påveval, och med att utnämna en egen biskop av Milano trots att påven redan gjort det samma.

Gregorius nästa drag blev att exkommunicera kejsaren. En exkommunicering eller bannlysning som det också kallas innebar att Henrik uteslöts ur den kristna gemenskapen. Men på ett politiskt plan innebar det också att hans undersåtar löstes från plikten att lyda honom. Detta var goda nyheter för den upproriska tyska adeln som nu satte sig i besittning av kejserlig mark och överhuvud taget ignorerade Henriks påbud.

ANNONS

ANNONS

Matilda vid Canossa

Det dröjde inte länge förrän situationen blev ohållbar för Henrik, och därmed är vi framme vid den mest berömda delen av investiturstriden: hur kejsaren i början av 1077 vandrade till den italienska borgen Canossa där påven befann sig. I tre dagar stod Henrik som ångerfull botgörare i snön utanför portarna, varpå påven förlät honom. Vad som är mindre känt är den roll Matilda spelade.

Den ursprungliga planen var ett möte mellan påven och kejsaren i Augsburg, men de flesta av Gregorius rådgivare menade att resan skulle vara för riskabel. Henriks plan kunde ju vara att tillfångata påven på vägen. Matilda lovade dock att garantera Gregorius säkert fram till Alperna, där tyska påvetrogna skulle möta upp och föra honom vidare.

När Matilda och Gregorius nådde den avtalade mötesplatsen fanns inte ett spår av det tyska sällskapet. Samtidigt kom bud om att kejsaren själv korsat Alperna i hemlighet. Vad var det som pågick? Canossa var Matildas huvudsäte och högkvarter, och hon övertalade nu Gregorius att ställa sig under hennes beskydd i borgen. När Henrik kom fram - hans mål var att träffa påven själv, utan några upproriska adelsmän - var det Matilda som efter tre dagars dödläge förhandlade fram en uppgörelse mellan de två makthavarna.

Även efter Canossa försökte Matilda bidra till att lösa konflikten med diplomatiska medel, men det blev inte lättare av att Gregorius nu retade upp inte bara kejsar Henrik utan även ett antal tyska furstar som gjort uppror mot honom. Till sist bestämde påven sig dock för att stödja upproret.

Henrik  anklagade honom då för en lång lista av brott och utnämnde en viss Wibert av Ravenna till ny påve. Därmed var allt hopp om en diplomatisk lösning ute. Matilda och Gregorius skickade trupper mot Wibert.

Kvinnlig härförare i kris

Matilda framträder nu som befälhavare, och vi ska då komma ihåg att det medeltida system där barn lärde sig familjens yrke gällde även adeln. Hon hade vuxit upp i en konfliktfylld miljö där hon knappast kunde undgå att lära sig om strategi och fälttåg - hennes familj hade varit inblandad i varenda större militär sammandrabbning i Italien under de föregående femtio åren. Hon hade dock inte särskilt mycket egen erfarenhet, och när kriget tog sin början verkar hon ha begått en rejäl strategisk miss. I oktober 1080 utmanövrerade Henriks allierade i Italien henne, isolerade en del av hennes här och krossade den nära borgen Volta.

I och med förlusten förlorade Matilda initiativet i kriget. Hennes anhängare började gå över till kejsarens sida, och hon fick fullt upp med att försvara sina kärnterritorier. Hon kunde inte hindra Henrik från att tåga ner till Rom, erövra större delen av staden och installera Wibert som påve.

Som ledare för det väpnade motståndet mot kejsaren var hon samtidigt det logiska målet för hans propaganda. Hans lärda män släppte loss en storm av agitation mot henne, använde hela medeltidens kvinnofientliga tradition och anklagade henne bland annat för att ha störtat kejsardömet i krig genom en kvinnas bristande självbehärskning och för att ha en affär med Gregorius.

ANNONS

ANNONS

Över genusgränsen

Nu hade Matilda förstås egna kyrkomän och författare. De skrev hyllningar om hur hon red ut stormen, jämförde henne med bibliska hjältinnor som Debora, Jael och Judit och kallade henne för både dux och virago. Dux betyder "hertig", alltså en manlig titel, och virago är vid den här tiden benämningen på en kvinna som agerar som en man, något som ansågs mycket positivt (åtminstone av de som drog fördelar av kvinnans agerande).

Vad gäller härtågen under den här perioden verkar Matilda själv ha stått för strategi och militära förberedelser men lämnat kommandot på plats till underbefälhavare, sannolikt ett klokt drag med tanke på att det inte fanns någon som kunde ersätta henne om hon dödades eller togs till fånga.

Genom beslutsamhet, karisma och en talang för att se krigets politiska dimensioner lyckades Matilda i slutänden undvika en total kollaps för huset Canossa. Hennes levnadstecknare David Hay ser dock även en annan sida av hennes personlighet. Både Matildas få bevarade brev och den  litteratur som skrevs för hennes räkning tyder på att hon hade ett etiskt tänkande och en oro för följderna av sina handlingar, inte minst beslutet att föra krig mot andra kristna.

Seger i bergen - förlust i Rom

Kejsaren intog alltså Rom, men Gregorius undsattes av Robert Guiscard och hans maka Sikelgaita av Salerno. Robert Guiscard genomförde en egen invasion av den eviga staden, och med tanke på att Sikelgaita brukade följa maken på hans härtåg är det inte omöjligt att hon var med. Guiscard ville dock fortsätta sina försök att erövra det bysantinska imperiet, så han lämnade Rom och satte Gregorius i säkerhet i Sikelgaitas hemstad Salerno.

Påve Gregorius hade drivits bort från Rom, och Matilda hade drivits tillbaka till sin familjs gamla kärnområden uppe i norra Apenninerna. När den nöjde kejsar Henrik lämnade Italien gav han sina allierade på halvön ett uppdrag: att ge sig upp i bergen för att ge Matilda nådastöten.

Gregorius fall lämnade Matilda som Henriks enda egentliga motståndare söder om Alperna, och hon var fortfarande svag efter sitt tidigare nederlag. När kejsaren återvände till Tyskland överlät han till sina allierade i Italien att ge hertiginnan nådastöten, och de dröjde inte med att tränga in i Matildas kärnområden uppe i den norra delen av bergskedjan Apenninerna. Där belägrade de en av hennes borgar, Sorbara. Men nu var Matilda på hemmaplan, och hennes fiender hade underskattat hennes talang för överraskning och snabba förflyttningar. I gryningen dök hennes riddare upp som från ingenstans och utförde en blixtattack mot belägrarna, som led ett förkrossande nederlag.

Med Henriks allierade på flykt hade Matilda återtagit initiativet. Hon kunde nu gå på offensiven både militärt och propagandamässigt, och sommaren 1087 ledde hon en militärexpedition till Rom för att med vapenmakt installera den nyvalde påven Viktor III. Motståndet från Henriks påve och stadens kejsartrogna blev dock hårt. Efter långvariga strider på Roms gator fick Matilda dra sig tillbaka norrut igen, plågsamt medveten om att den nya påven inte alls hade samma kamplust som den gamla.

ANNONS

ANNONS

Slutgiltigt nederlag för kejsaren

Viktor III avled dock snart. Ännu en påve valdes, och den här gången fanns ingen som helst brist på kamplust - den nyvalde Urban II skulle inom några år utlysa det första korståget.

Misslyckandet att installera Viktor III späddes dock på av att kejsaren firat stora triumfer mot sina motståndare i Tyskland. I syfte att förena de antikejserliga krafterna gifte sig nu den 43 år gamla Matilda med den artonårige sonen till det bayerska huset Welf. Äktenskapet blev dock aldrig något mer än en politisk allians. Efter sex år skulle Matilda lämna sin andra make lika lätt som hon lämnat sin första.

Henrik kunde nu inte längre ignorera det hot som Matilda utgjorde, och år 1090 korsade han åter Alperna med sin här för att börja erövra hennes landområden. Det hela utvecklades till en kris av samma slag som Matilda upplevt tio år tidigare, och till sist återstod än en gång bara hennes kärnområden uppe i Apenninerna. På hemmaplan var hertiginnan dock fortfarande synnerligen svårslagen. Hon tycks ha haft ett nätverk av spioner som rapporterade Henriks minsta rörelse, och två kejserliga belägringar, den sista riktad mot själva Canossa, slutade i kejserligt nederlag.

Henrik lämnade bergen, och Matildas armé tillfogade hans trupper stora förluster under återtåget. Efter segern lät hertiginnan isolera kejsaren både militärt och politiskt. Henrik stängdes in i nordöstra Italien, oförmögen att ens ta sig tillbaka till Tyskland.

Där blev han sittande under tre år medan Matilda bland annat övertalade hans äldste son och hans drottning att gå över till den påvliga sidan. Drottning Euphraxia befann sig i Verona, och när Canossas spioner fick veta att hon var beredd att lämna sin make skickade Matilda in en hemlig styrka som hämtade ut henne i ett slags medeltida "Mission: Impossible". Väl avhoppad intygade Euphraxia flera (förmodligen påhittade) berättelser om kejsarens perversioner, vilket slutligen också resulterade i en stor propagandaseger för den påvliga sidan.


Litteratur:
David Hay, The Military Leadership of Matilda of Canossa, 1046-1115, Gender in History, Manchester University Press, 2008
Kimberly A LoPrete, “Gendering Viragos: Medieval Perceptions of Powerful Women”, i Victims or Viragos?, Four Courts Press, 2005
Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, 4, Four Courts Press, 2005
 

Text: Stefan Högberg, författare
Författarens webbplats: Historieporten
Stefan Högberg har i många år studerat historiens gränsöverskridande kvinnor. Resultatet har blivit ett antal böcker, podcasten Kvinnliga krigare, föreläsningar runt om i Sverige och uppdykanden i bland annat tidskriften Historiskan och radioprogrammen P3 Historia och Vetenskapsradion Historia.
 

Senast uppdaterad: 2 maj 2022
Publicerad: 2 maj 2022

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

Liknande artiklar

SO-rummet bok
L

Hästens historia i människans tjänst

När isen drog sig tillbaka mot polerna efter den senaste istiden, och gräs började växa i Europa,...

S

Den senmedeltida kyrkans förfall, reformationen och splittringen

Under senmedeltiden förföll den katolska kyrkan. Flera av påvarna levde på ett sätt som stod i...

S

Christine de Pizan - den första feministen

Christine de Pizan fick en bättre utbildning än de flesta flickor på 1300-talet. När hennes make...

S

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna - svensk regent i en mörk tid

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna levde i gränslandet mellan medeltiden och den tidigmoderna tiden...

M

Robin Hood - myt eller verklighet?

Förmodligen är Robin Hood en av de mest kända gestalterna från medeltiden. Idealiserad på 1400-...

L

Jeanne d'Arc - bondflickan som sadlade om till krigare

Jeanne d'Arc är troligtvis Frankrikes mest kända kvinna genom tiderna. Idag är hon sedan länge...

ANNONS

ANNONS

Ämneskategorier

Kyrkan och klostren på medeltiden

Kristendomens, kyrkans och klostrens roll i medeltidens Europa. Under medeltiden dominerade kyrkan och kristendomen...

Medeltida krig och försvar

Vapen, krigföring, uppror och krig under medeltiden (500-1500).

Kända personer på medeltiden

Historia om några av medeltidens mest kända personer och deras levnadsöden (500-1500).

Italiens historia

Fördjupa dig i Italiens historia. Här finns material som behandlar landets historia i små och stora drag.

Relaterade taggar

Adel och aristokrati

Adel och aristokrati är benämningar som syftar på det översta och mäktigaste sociala...

Fältherrar

Genom historien har de stora fältherrarna varit mycket olika sinsemellan. Samma kan sägas om deras...

Berömda kvinnor

Vår historia är full av kvinnors och mäns levnadsöden. Men männen har i alla tider givits förtur...

Liknande Podcasts

SO-rummet podcast icon
M

Den stora schismen år 1054 - kyrkans delning

av: Julia, Kristoffer och Mattias
2017-03-01

Mattias, Julia och Kristoffer pratar om splittringen av den kristna kyrkan i en katolsk och en ortodox gren 1054.

+ Lyssna