Universitetet i Dorpat och försvenskningen av Baltikum under 1600-talet

Universitetet i estniska Tartu har genom historien varit ett verktyg för politiskt och kulturellt inflytande. På 1600-talet, när stora delar av Baltikum ingick i det svenska stormaktsväldet, grundades universitetet i Dorpat (dagens Tartu) som ett led i försvenskningen av Baltikum. Stadens styresmän har skiftat, gamla universitetsbyggnader har ersatts av nya men hela tiden har universitetet haft en central roll inom kultur och politik.

Bild: Tartu Art Museum

Universitetets nuvarande huvudbyggnad, uppförd 1803-1809 under det ryska styre som ersatte stormaktstidens svenska herravälde.

En stad som haft många namn och ägare

Dagens Tartu (Dorpat är det äldre tyska namnet) är Estlands andra stad med sina drygt 100 000 invånare. Förutom universitetet finns verkstads-, textil- och livsmedelsindustri.

Styresmännen har skiftat i staden, liksom namnet. Från 1200-talet och in i modern tid användes det tyska namnet Dorpat. Staden har emellertid äldre rötter. Den ryske storfursten Jaroslav I förvandlade år 1030 den spridda, äldre bebyggelsen till en stad som fick namnet Jurev (namnet återkom 1893–1918 under det ryska tsardömet).

Staden erövrades av 1224 Tyska orden som gav den status av biskopssäte under namnet Dorpat. Land utdelades till tyska riddare som förläningar. Balterna förvandlades från självägande bönder till arrendatorer. Adelsmännen hade egen domsrätt och bönderna var i realiteten livegna. Som Hansastad var den under senare delen av medeltiden särskilt inriktad på handel på Ryssland.

Svensk expansion i Baltikum

Den svenska expansionen i Baltikum tog fart med erövrandet av Estland 1561. Dorpat införlivades dock först 1625. Staden ingick vid denna tid i Livland, som omfattade dagens södra Estland och norra Lettland, inklusive Riga. Söder om Livland låg hertigdömet Kurland, under 1600-talet en adelsrepublik. Riga hade erövrats några år tidigare, 1621.

För det svenska väldet hade Riga rollen som handelsstad. Köpmän från Polen, Litauen och Ryssland hade sedan medeltiden trafikerat floden Daugava (Düna) som mynnade ut i Rigabukten. Även holländskt och brittiskt kapital var indraget i den handel som under svensktiden gav riket goda tullinkomster.

Dorpats roll var däremot en helt annan: utbildning, förvaltning och rättsväsen. Trots sin belägenhet långt inne i landet ansågs Dorpat lämpligt genom de goda flodförbindelserna, den bördiga jordbruksmarken och traditionen av religiöst-kulturellt centrum.

Dorpat 1553 — Vy över Dorpat år 1553. Senare under svensktiden på 1600-talet fick staden modernare befästningar.

Målet var att dominera Östersjön

Utvidgningen av det svenska inflytandet var ytterst medvetet. Ekonomhistorikern Artur Attman menar att Estland inte räckte till som bas för svensk dominans i Östersjön. Den ekonomisk-politiska enheten Narva – Reval (dagens Tallinn) – Riga skars rakt igenom av gränsen mellan Sverige och Polen. Först när rysk handel och produktionen från Estland och Livland var hänvisade till svenskkontrollerade hamnar kunde den svenska politiken fullföljas. Därför riktade redan Karl IX sitt intresse mot Livland.

Försvenskningen av Baltikum inleds

En kommission tillsattes 1627 för omvandlingen av området. Johannes Rudbeckius (1581–1646) fick i uppdrag att inspektera kyrk- och skolväsendet. Rudbeckius var sedan 1619 biskop och betraktades som teologiskt konservativ. Samtidigt fanns hos honom ett socialt patos som riktades mot den baltiska adelns herravälde. Inspektionen resulterade i en lång lista över missförhållanden.

Sedan Livland formellt övergått till Sverige genom stilleståndet i Altmark 1629 utnämndes riksrådet Johan Skytte till generalguvernör. Liksom Rudbeckius ville han minska adelns makt och skapa en stark centralmakt, till och med införliva hela Baltikum förvaltningsmässigt och politiskt i det egentliga Sverige. När hovrätter inrättades i Sverige fick också Baltikum en 1630, förlagd i Dorpat.

Universitetet blev en hörnsten i försvenskningsarbetet

Två år senare, den 15 oktober 1632, var det dags för den högtidliga invigningen av Sveriges för den tiden andra universitet (Uppsala universitet grundades 1477, Åbo fick ett universitet 1640 och Lund 1666, sedan staden blivit svensk). Klockan 8 på morgonen ringde stadens alla klockor. Från slottet på Domberget till universitetet gick en procession med samhällets ledande män, både från Baltikum och Sverige. Här fanns hovrättspresidenten Per Sparre, det livländska ridderskapets lantmarskalk (talman) Fabian Plater, ombudet för det estniska Riddarhuset Bernhard Taube samt ombud från baltiska städer, hovrätten, ridderskapet i trakten och akademikerna.

Vid ett hus i närheten av Johanneskyrkan höll generalguvernör Johan Skytte ett tal på latin som angav riktlinjerna för den svenska universitetspolitiken. Gentemot den livländska adelns krav på exklusivitet klargjorde han att universitetet skulle vara öppet såväl för fattiga bönder som för ridderskapets söner. I själva verket kom ingen av dessa grupper att vara särskilt välrepresenterad bland studenterna. Böndernas undertryckta ställning i Baltikum var fortfarande ett hinder och de fattiga bönderna från Sverige var sällsynta. Bondsöner går dock att hitta bland de akademiserade studentnamnen. Johannes Nicolai Sudermannus var identisk med bondsonen Johan Nilsson från Södermanland. Livlands adel ogillade universitetet som de helt riktigt såg som ett verktyg för att stärka den svenska centralmakten.

Universitetet skulle utbilda trogna statstjänare

Skytte underströk också att den praktiska nyttan skulle sitta i högsätet. Meningen var att utbilda präster, jurister, läkare samt de fria konsternas män. Några metafysiska och teoretiska spekulationer fanns det inte plats för. Universitetet fick egen jurisdiktion (rättsligt självstyre på vissa områden) samt skattefrihet. Gudstjänstordningar och ämbetseder skulle tillämpas. På så sätt inskärptes på ett närmast övertydligt sätt statsmaktens bestämda mål med Dorpats universitet: att utbilda trogna statstjänare enligt svensk modell som i framtiden skulle utgöra Baltikums ledande akademiska och administrativa skikt.

Drygt hälften av de totalt 1 000 inskrivna studenterna de första årtiondena var svenskar (främst från Småland) och finländare, huvudsakligen borgar- och prästsöner. Den baltiska adeln sökte sig hellre utomlands, men mer borgerliga gruppers intresse gjorde att den estniska och livländska andelen uppgick till en tredjedel. Dessutom kom tyska studenter till Dorpat. De flesta lärarna var inledningsvis tyskar och föreläsningarna hölls på latin.

Politiska spänningar bidrog till att störa den akademiska verksamheten ganska rejält. Ryska trupper belägrade både Riga och Dorpat 1656. Riga höll stånd men Dorpat intogs varvid staden och dess omgivningar härjades innan ryssarna drog sig tillbaka. Undervisningen kunde återupptas först 1690.

Provins eller del av Sverige?

Nu sattes svenska professorer i ledningen, ett förhållande som markerar en ny fas av försvenskningspolitikens skiftande konjunkturer.
Frågan var om Livland helt skulle införlivas med Sverige eller bestå som provins. Det första alternativet krävde att svenska lagar tillämpades helt och att livländarna representerades i riksdagen.

Både den baltiska och den svenska adeln föredrog istället provinsalternativet eftersom en långtgående försvenskning hotade deras ställning i Livland. De ville bevara livegenskapen som fortfarande höll nere bönderna, jämfört med den mer självständiga ställning som de svenska bönderna hade. Svenska adelsmän hade successivt köpt gods med privilegier som de inte kunde få i Sverige vilket närmade dem till sina livländska ståndsbröder.

Johan Skytte, liksom sonen Jakob som var universitetets förste rektor, verkade för ett införlivande med Sverige för att stävja adelns makt. Rektorn anklagade adeln för att hålla bönderna okunniga.

Axel Oxenstierna var dock mer skeptisk till ett direkt införlivande. Av taktiska skäl kunde det vara farligt att skapa konflikter med baltadeln mitt under det trettioåriga kriget. Johan Skytte ersattes 1634 som generalguvernör av den högadlige Bengt Oxenstierna, kusin till Axel Oxenstierna, och en första offensiv för införlivande var över.

Försvenskningen av Baltikum får ny kraft

Först under 1690-talet blev frågan aktuell på nytt. Reduktionen, indragningen av adelns gods till kronan, under Karl XI:s envälde, stödd av ämbetsmannaadel, hade brutit godsägaradelns makt vilket nu också fick konsekvenser för provinserna i öst. De allt mer långtgående kraven på indragningar - även av gods som avsöndrats före svensktiden - genomfördes 1688 med maktspråk, under livliga protester från adeln. Hälften av adelsjorden återgick till kronan som därmed blev alltmer intresserad av Livlands närmande till riket.

Den svenska kyrkolagen började gälla från 1690, undervisningen vid universitetet återupptogs, de livländska lantråden (adelsorgan) avskaffades, all officiell korrespondens skulle ske på svenska och i generalguvernör Hastfer fick man en ny nitisk förespråkare för provinsens försvenskning.

Den livländska adelns motstånd stannade inte vid försiktiga invändningar. En protestskrivelse överlämnades 1692, vilket stämplades som uppror. Ledaren, Johan Reinhold Patkul, flydde med en dödsdom efter sig. Han deltog aktivt i kampen mot svenskarna, både på polsk och rysk sida, men utlämnades 1707. På order av den mera sällan hämndlystne Karl XII halshöggs Patkul efter att ha blivit rådbråkad (armar och ben krossades) och kroppen hängdes upp på en stegel vid landsvägen.

Stora nordiska kriget satte punkt för svensktiden i Baltikum

Några mer genomgripande förändringar hann dock inte genomföras innan kriget på nytt störde ritningarna för försvenskningen. Det svenska riket angreps under det stora nordiska kriget 1700–1721 av fiender från alla håll: Ryssland, Polen, Danmark, Preussen och Hannover. Livland var också försvagat av en svår pest under de första åren av 1700-talet.

Dorpat kapitulerade för en stark rysk armé på 34 000 man 1704. Samma år föll Narva, medan Riga höll ut till 1709. För att förhindra att svenska trupper skulle kunna använda området skövlades Livland 1708. Dorpat jämnades praktiskt taget med marken. Genom freden i Nystad 1721 bekräftades att det svenska baltiska väldet hade upphört. De nya makthavarna garanterade i en kanske nödvändig charmoffensiv lutherdomens ställning, återlämnade jord som reduktionen indragit samt bekräftade ständernas rätt till självstyre.

Under ryskt styre

Ett ryskt universitet inrättades 1802 och inhystes efter några år i den nuvarande universitetsbyggnaden. Under första världskrigets tumult flyttades det ryska universitetet till Voronesj. I stället verkade ett tyskt i Dorpat innan Estland blev självständigt 1920. Det mesta av universitetets egendom återsändes från Ryssland.

När Estland ingick i Sovjetunionen 1940-1991 utövades en sträng kontroll av den akademiska utbildningen. Angivare såg till att oppositionella avslöjades.

Efter Estlands frigörelse 1991 har akademin en viktig roll i stärkandet av den unga statens identitet.

LÄS MER: Riga - svensk storstad under stormaktstiden

LÄS MER: Sveriges tyska provinser under stormaktstiden

LÄS MER: Stormaktstidens Sverige

LÄS MER: Estlands historia

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Varför var det viktigt för Sverige att erövra Baltikum under 1500-talet och 1600-talet?
Vad var det främsta skälet till att den svenska statsmakten grundade ett universitet i Estland?
När och varför förlorade Sverige sina besittningar i Baltikum?
Vad hände med universitetet efter att svenskarna lämnat Baltikum?

Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola

Senast uppdaterad: 14 maj 2020

Publicerad: 3 juli 2019

Spara som favorit

Liknande filmer och poddradio