Britterna förbereder sig
Tyska Wehrmacht behärskade Europa från Nordkap till Spanien. Frankrike var besegrat. Den tyska krigsmakten syntes oövervinnerligt. Adolf Hitler erbjöd britterna en sista möjlighet till fred innan han skulle förinta dem. Hitlers budskap till britterna löd: "Jag är inte den besegrade som söker förmåner utan segraren som talar i förnuftets namn." Hitler krävde att Storbritannien erkände att Europa tillhörde honom och att Winston Churchill skulle avgå som premiärminister. Britterna svarade honom inte, utan förberedde sig för slutstriden.
Winston Churchill höll tal till nationen: "På denna strid beror civilisationens överlevnad. På den beror vårt brittiska liv och den långa kontinuiteten av våra institutioner och vårt välde. Fiendens hela raseri och makt måste mycket snart komma att vändas mot oss. Hitler vet, att han måste bryta ner oss på denna ö eller förlora kriget. Om vi kan hålla stånd mot honom, kan hela Europa bli fritt och världens liv fortsätta framåt till vida solbelysta högland. Men om vi misslyckas, då kommer hela världen, även Förenta staterna, även allt vi har känt för och hållit av, att sjunka i en ny mörk tidsålders avgrund som blir mer ondskefull och kanske mer långvarig genom en förvrängd vetenskaps förvillande belysning. Låt oss därför hålla fast vid våra plikter och sköta oss så, att, om det brittiska imperiet och dess samvälde kommer att vara i tusen år, människorna ändå säga: 'Det där var deras stoltaste stund'."
Hitler gjorde ett uppehåll på en dryg månad efter Frankrikes fall innan angreppen på Storbritannien sattes in. Hitler sade: "Britterna har förlorat kriget men de vet inte om det - man får ge dem tid. Då återfår de förnuftet". Under denna tid arbetade britterna febrilt med att förstärka försvaret av sin ö. Alla medborgare engagerades i invasionsförsvaret. Varje person i Storbritannien måste ställa sig själv och sin egendom till landets förfogande. Krigsindustrin arbetade numera dag och natt.
Civilförsvaret med brandkårer och röjningsavdelningar byggdes ut. Spärrballonger skulle fånga in lågt gående glidplan. Vägskyltar avlägsnades så att invasionsstyrkor inte skulle kunna orientera sig. Skyttegravar grävdes. Vattenledningar, gasverk och telefonlinjer skyddades speciellt. Många som lämnat yrkeslivet bakom sig blev nu delaktiga i krigsansträngningarna. De hade tidigare gjort insatser i första världskriget. Churchill kallade dem i en radioutsändning för "Home Guard".
Storbritannien hade också en aldrig besegrad flotta. Som Churchill sade "när allt kommer omkring har vi ju en flotta". Hur var rädslan för invasionen? Frågan ställdes till en gammal veteran från första världskriget: " A fellow from London was down here last week and he asked me if we weren't afraid of being invaded. I said that's an insult to the the British navy". Men försvaret kretsade i huvudsak kring Royal Air Force, det brittiska flyget.
Slaget om Storbritannien
Herman Göring gav den 6 augusti order till Luftwaffe att de första massiva flyganfallen skulle sättas in mot Storbritannien. Messerschmittplan, Fockerplan och skrikande störtbombare - Stukaplan - anföll i våg på våg. RAF flygarna mötte angreppen i sina Spitfire- och Hurricaneplan.
BBC rapporterade ibland från luftstriderna som om de varit sportreferat: "There's one comming down in flames - there somebody's hit a German - and he's coming down ... Oh boy, I've never seen anything so good as this - R.A.F. fighters have really got these boys taped."
Den 20 augusti sade Churchill i underhuset: "Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few." Markpersonalen, mekanikerna, kvinnorna i WAAF och inte minst de som arbetade i flygindustrin såg till att allt fungerade. Historier gick om att piloterna åt morötter för att förbättra sitt mörkerseende. Radarn hade nu också kommit i bruk och blev till stor hjälp för det brittiska luftförsvaret.
Blitzen
"The wole bloody world's on fire", sade en brandman som tjänstgjorde vid dockorna i Surrey. Brandmän och frivilliga kämpade heroiskt men hade helt enkelt inte tillräckliga resurser. Brandsoldaterna var trötta, rödögda och chockade. Ibland blev de offer för lågorna och brända till döds. The Times skrev om invånarna i East End att de hade haft fruktansvärda upplevelser.
De utbombade och hemlösa blev bara fler och fler. Efter arbetet hade de ingenstans att ta vägen. Därför tvingades de tillbringade kvällarna efter arbetet på bussar, Green Line coaches. Från East End fanns det över 27 000 evakuerade som bara vandrade omkring på gatorna. Även West End och förstäderna blev bombade. En söndagsnatt fick ett skyddsrum i Beaufort Street en fullträff. Inga överlevande gick att hitta. Så snart det ljusnat på måndagsmorgonen hjälpte ambulansflickorna till att avlägsna människodelar. Huvuden, ben och armar samlades i blå säckar.
Kilometer av fyravåningshus i arbetarkvarteren vid Crown Avenue och vid First och Second Avenues hade blivit fullständigt förstörda. De utbombade männen, kvinnorna och barnen bildade långa köer i väntan på bussar som skulle föra dem vidare. Drumry Road var full av män, kvinnor och barn som väntade utanför kyrkan där mat skulle delas ut.
Men varje morgon när londonborna gick genom glasskärvorna på väg till arbetet upptäckte de att London ändå stod kvar. Ibland uppenbarade sig en välkänd man med hatt och stor havannacigarr för att titta på förödelsen. De ropade till honom "Winnie låt dem få igen det!"
Stridsmoralen var hög. Som en busschaufför skrev: "Although the past week has been very trying with bombs and sleepless nights we are still not downhearted for as it has been said. We are all in the front Line." Ett brev från East End talade samma språk: "Wait till the boys of the bulldog breed go to work in a real way. They'll be biting chunks out of them nazies till there's nothing left of'em. Yes we're gonna pulverize'em not criticse'em".
Trots kriget måste det vardagliga löpa. Kontorsflickor som tillfälligt tvingades lämna sina kontor fortsatte jobbet på gatan iförda skyddshjälmar. Under tre månader dödades 12 696 londonbor. Men britterna gav aldrig upp.
Rika och fattiga
Alla britter stod bakom "Winston" såväl lorden med oxfordengelskan och East Endbon med cocney som ladyn och husan. (Många historiker säger att det var först efter "slaget om Storbritannien" som britterna stod eniga bakom Churchill. Efter Frankrikes fall 1940 fanns det en hel del britter som var beredda att förhandla med Hitler). Tyskarna försökte genom att bomba arbetarkvarteren East End skapa revolutionsstämning mot de besuttna i West End. Detta misslyckades naturligtvis men Blitzen belyste dock klasskillnaderna.
Det har skrivits mycket om arbetarbefolkningens heroism och ståndaktighet under Blitzen. Tunnelbanan, som användes som skyddsrum, var packad med folk. I skyddsrummen växte en speciell kultur fram med egna förhållningsregler och rutiner. Medelklassen skrämdes av de sanitära förhållandena i tunnelbanan. En busschaufför sade att när husen i East End förstördes brydde sig ingen ansvarig om det. Men drabbades West End kom åtgärder genast igång.
Blitzen skapade inte bara nya sociala problem utan visade också på sådana som fanns redan tidigare. Nu fick man till exempel se konsekvenserna av att vattenledningar saknades i arbetarkvarteren vid Elephant and Castle.
Evakueringarna
Women's Volunteer Service sörjde för att många barn evakuerades ut på landet. Man kunde se hela grupper med barn försedda med adresslappar om halsen som skulle skickas iväg. Nyhetsmedia presenterade bilder på glada barn för vilka evakueringen var ett spännande äventyr. Och många njöt också av lantlivet även om de saknade sina riktiga hem. Men för andra barn blev det traumatiskt att plötsligt ryckas hemifrån. Som vuxna mindes de fortfarande gummilukten från gasmaskerna.
Litteratur:
Winston Churchill, Steg för steg, Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag, 1939
Winston Churchill, Historia 4, De stora demokratierna, Skoglunds Bokförlag, 1959
Winston Churchill, Andra världskriget Minnen: Stormmolnen hopas, Skoglunds Bokförlag, 1950
Len Deighton, Battle of Britain, London, 1980
Len Deighton, Jaktpiloterna: slaget om Storbritannien, Stockholm, 1980
Eric Taylor, Women who went to war 1938-46, London, 1988
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
