Visby - Nordens enda medeltida storstad

Visby under 1300-talet

Omkring år 1300 hade stadens befolkning fyrdubblats på hundra år och var tillsammans med Lübeck den största staden i Östersjöområdet.

1342 var det en stor intern strid i Visby, då medlemmar i rådet betalat krigsskatt till kung Magnus Eriksson i hans krig mot bl a Visbys vänner, med Lübeck i spetsen. För att slippa straffas av städerna avrättade man dem som beslutat om skatten.

Under våren 1350 anlände digerdöden till Visby. I franciskanernas begravningslista kan vi se att det under året begravdes ca 180 borgare i deras kyrka och kyrkogård, mot normalt ca 8-10. 

Under senare delen av 1300-talet återvände pesten vid flera tillfällen, så t.ex. 1377, 1385, 1389 och 1397.

När Hansan (Hanseförbundet) formellt bildades 1356 var Visby den självklara ledaren för dess norra medlemsstäder.

1361 landsteg den danske kungen Valdemar Atterdag på ön varefter Visby fick betala ”stor skatt” medan danskarna härjande och plundrade på den gotländska landsbygden. Men för stadens del var detta av mindre betydelse. Fortfarande år 1385 var Visby den Östersjöstad som, näst Lübeck, bedrev mest handel på Västerhavet (Nordsjön) med Flandern och England. Och fortfarande 1399 seglade lika många gotländska skepp till Lübeck som trettio år tidigare.

Mellan 1394 och 1398 höll de s.k. vitalianerna - sjörövare från Mecklenburg som ville återinsätta Albrekt av Mecklenburg på den svenska tronen - ön i sitt grepp. De fördrevs av Tyska orden 1398, vilket uppskattades av både stadsbor och bönder. Men Tyska orden hade svårt att behålla sina styrkor på Gotland eftersom de även var i konflikt med Kalmarunionen. 1408 sålde därför ordensherrarna ön till kung Erik av Pommern.

Visby under 1400- och 1500-talen

Erik av Pommerns styre över ön blev slutet för Visbys storhetstid. En avgörande negativ händelse för visbyborna var det kostsamma bygget av Visborg slott som påbörjades 1411. Kung Erik lovade stadens borgare att hövitsmannen på slottet inte skulle blanda sig i Visbys angelägenheter, och till en början verkade han hålla sitt löfte. Men i och med Erik av Pommerns krig mot Hansan från 1426 så bröts Visbys handelsförbindelser på många håll och folk började flytta från staden. Än värre blev det då kungen slog sig ner på Visborg elva år senare och använde det som bas för sin kaparverksamhet (en slags sjöröveri). 1441 skrev en av Visbys borgare till staden Göttingen att han inte kunde hämta sitt arv på grund av ”nödsaker, anfall, krig, örlog och vinterdagar”.

1448 försökte svenskarna att återta ön, stormade och intog Visby (men inte slottet) och borgerskapet svor Karl Knutsson trohetsed. Det fanns en längtan tillbaka till de goda svenska tiderna och många inflytelserika borgare hade sina sympatier hos svenskarna. Men genom förräderi från en svensk befälhavare kom ön åter i dansk besittning och nu tog bröderna Tott över.

Bröderna Tott - eller Axelssönerna som de också kallas - var formellt danska länsherrar och styrde Gotland närmast som ett eget rike. Kaperier och konflikter blev en del av visbybornas vardag. Den siste brodern - Ivar Axelsson - tycks dock ha varit omtyckt av visbyborna.

Efter Axelssönerna tillträdde en ny dansk adelsman, Jens Holgersen, som länsherre på Gotland. Han blev snabbt avskydd av befolkningen på grund av betungande skatter och avgifter. Gotlänningarna blev till slut så desperata att de sände bud till Sten Sture d.ä. i Sverige och lovade att resa upprorsfanan om han landsteg för att befria dem. Men ingenting hände.

Inte heller blev det bättre under den senare danske amiralen och länsherren Sören Norrby vilken - efter att Kristian II blivit avsatt under 1520-talet - bekämpade både Danmark och Sverige. Han angrep skepp från allt och alla och till slut landsteg lübeckarna 1525, erövrade staden och plundrade. En franciskanerbroder skrev: ”gatorna är fulla av lik”.

Efter nordiska sjuårskriget gick ön slutligen över till Danmark och i freden i Stettin 1570 bekräftade Sverige Danmarks rätt till Gotland ”för evig tid”.

Men den eviga tiden blev inte längre än 75 år och minnet av de goda tiderna under den svenske kungen levde då ännu kvar. När den blivande biskopen, Hans Strelow, höll sitt välkomsttal till svenskarna sa han: ”äntligen har lammet kommit tillbaka till sin rätte herde”.
 

Livet i Visby under medeltiden Det finns två saker som understryker att Visby under medeltiden egentligen inte var som andra nordiska städer, utan mer som en kontinental stad. Den ena är vad man åt för mat. I andra nordiska städer var får och get huvudföda i köttväg, men i Visby var det gris – precis som nere på kontinenten. Den andra är att det i Visby utvecklades ärftliga familjenamn (som t ex Puke, Kabbe, Bagge, Lundeberge) redan på 1100-talet, trehundra år före resten av Sverige. I landet i övrigt var det ”patronymika” som gällde (heter pappa Anders blir barnen Andersson/Andersdotter). Det understryker också vilken stor befolkning staden hade redan då. Det kan vara lätt att tro, särskilt om man besökt medeltidsveckan på Gotland, att Visby vimlade av rika köpmän. Visserligen fanns det många sådana i staden, men de utgjorde med sina familjer knappast mer än kanske 10-15 procent av invånartalet. De absolut största grupperna var daglönare, bärare och annat tjänstefolk. På en befolkning av 12 000 invånare utgjorde pigorna drygt ett tusental, daglönare och bärare nästan lika många. I de medeltida städerna uppstod också en ”snabbmatsindustri”. Där fanns för många inte tid eller möjlighet att laga mat hemma, så bagare, köttmånglare, fiskare, krögare och kockar försåg de arbetande med mat, ofta intagen på alla krogar och tavernor som fanns. Det fanns gott om ogifta män i Visby - alla prästerliga, lärlingar och gesäller, plus många som på grund av arv eller religiösa skäl valde att förbli ogifta. Den viktigaste drycken var öl, för dricksvattnet var i många städer dåligt. En genomsnittlig dygnskonsumtion var flera liter. Även barnen drack öl. I Visby hade man dock några källor som gav färskt vatten. Man bodde trångt, även de rika – särskilt under vinterhalvåret – och samsov alltid 2-4 personer i sängarna. Det gav värme och sparade på bränsle. I fattigare hem kunde man hyra ut sängplats till andra fattiga. Även på tavernorna, för resande och andra, fick man dela säng – men då med främlingar. I de centrala delarna av staden låg stenhusen, där köpmän, grosshandlare och rikare hantverkare hade sina verksamheter. Norr och söder därom var det träbebyggelse för olika hantverkare och fattigfolk. På klinten (del av fattigkvarteren) låg verksamheter som luktade illa, som slakterierna och köttmånglarna, men också verksamheter som krävde större plats, som reparebanan. Den genomsnittliga levnadsåldern var mycket lägre än idag, vilket delvis berodde på att drygt hälften av alla födda barn dog innan tjugo års ålder - de flesta redan under sitt första levnadsår. Men det var stor skillnad mellan de rika och de fattiga. I rika familjer uppnådde fler barn vuxen ålder än i fattiga familjer i förhållande till antalet födda. De rika levde också längre än de fattiga. Sjukdomar var huvudorsaken till dödligheten, men även allmänt förekommande våld orsakade ibland för tidig död. Våldet var överhuvudtaget vanligt och på skelettmaterial kan man se att upp till åtta av tio män hade skador av någon form av våld som utövats mot dem, vilket bl.a.visat sig på en redan under medeltiden övergiven kyrkogård vid Västerhus i Jämtland. Bestraffningar och avrättningar på Galgberget skedde nästan varje vecka. Det var t.ex. dödsstraff på att stjäla mer än en summa som idag kanske kan översättas till ca 15 000 kronor. Stal man mindre fick man "bara" handen avhuggen. Nu ska vi inte tro att människor då var olyckligare än vad vi är idag. Lika lite som vi idag vet hur det är att leva om hundra år gjorde människorna det på den tiden. De utgick från de glädjeämnen och sorger de hade då, precis som vi gör nu. De var heller inte dummare än vad vi är, men hade mindre kunskap. De var emellertid lika övertygade som du som läser detta är, att de visste vad som var rätt och fel. Men det som var rätt för dem är inte alltid detsamma som är rätt för oss, och det som är fel för oss var inte alltid fel för dem.