Vatten och avlopp i medeltidens städer

Under medeltiden var Europas städer små och trånga. Tiderna var oroliga och för att få skydd bodde de flesta bakom stadsmuren. De offentliga toaletter med vattenspolning som romarna använt var borta. I medeltidens Europa måste de flesta tömma innehållet i toaletter och nattkärl rakt ut på gatan. De flesta gator saknade beläggning och liknade stigar av lera. I mitten av de trånga gatorna flöt alltså en ström av mänskligt avfall sakta framåt. Stanken var naturligtvis fruktansvärd.

Döden i dricksvattnet

Än värre var att dricksvattnet förgiftades när avloppsvattnet till sist rann ut i sjöar och floder. Även alla industrier, exempelvis garverierna som beredde djurhudar till skinn och läder, släppte sitt giftiga avloppsvatten rakt ut. I Antwerpen sades kanalvattnet vara så giftigt att de hästar som drack av det dog.

På flera håll försökte man finna på lösningar. En var att samla in regnvatten, en annan att anställa vattenbärare som tog in vatten utifrån. Ytterligare en lösning var att använda samma teknik som romarna - att leda in vatten i ledningar. Men av flera anledningar passade det inte medeltidens stadsbor. Tiderna var ju krigiska och en fiende som belägrade staden kunde lätt skära av en vattenledning. Dessutom krävde en vattenledning en stor arbetsinsats. Det hade krävts det romerska imperiets styrka för att bygga vattenledningar. Sådana resurser kunde de medeltida städerna sällan uppbringa.

Men det fanns undantag. London fick sin första vattenledning 1236. Det var en början, men långtifrån tillräckligt.

Den stinkande floden

En annan förbättring var att stenbelägga gatorna. Då skulle de i alla fall bli lättare att hålla rena och avloppsvatten skulle kunna ledas i rännor. 1185 började Paris stensätta sina gator. 1339 kunde det rika Florens rapportera att alla gator i staden fått stenbeläggning. Men detta var undantag. De flesta städer nöjde sig med att stenlägga de viktigaste gatorna. I de flesta fall förblev de sidogator och gränder där de flesta invånarna bodde obelagda. Inte minst därför att det ofta var invånarna vid en gata som själva skulle betala för beläggningen.

På 1500-talet skrev författaren Ben Jonson att varje årtag på floden Fleet i London åtföljdes av en stank "lika kraftig som alla stadens nattkärl tillsammans".