Ingår i en artikelserie

Vatten och avlopp i medeltidens städer

År 476 e.Kr stormade goterna Västrom och den siste romerske kejsaren avsattes. Livet i Rom och andra romerska städer föll inte samman omedelbart. Städerna stod ju kvar även om de fått nya härskare. Men de olika folk som angripit romarriket hade ingen möjlighet att sköta ett sådant rike. Nu förföll de romerska vattenledningarna precis som mycket annat. I akvedukterna slog buskar och annan växtlighet rot. De vattenledningar som romarna varit så stolta över växte igen eller förstördes av folk som behövde stenarna för att bygga hus.

Bild: Slowking4

Stadsbor hämtar vatten i floden. Del från en målning av Pieter Bruegel d.ä.

Källa och avlopp i samma flod

Romarna hade varit stolta över sitt system med akvedukter och avloppsledningar. Men sådana system var och förblev undantag i Europa efter Västroms fall.

De flesta större städer fick förlita sig på flodvatten. Därför låg nästan alla någorlunda stora städer under medeltiden intill en flod eller en sjö. Floden var både källa och avlopp.

Under medeltiden var dåligt dricksvatten något många stadsbor tog för givet, precis som stanken som steg upp från floden på sommaren.

ANNONS

Under medeltiden var Europas städer små och trånga. Tiderna var oroliga och för att få skydd bodde de flesta bakom stadsmuren. De offentliga toaletter med vattenspolning som romarna använt var borta. I medeltidens Europa måste de flesta tömma innehållet i toaletter och nattkärl rakt ut på gatan. De flesta gator saknade beläggning och liknade stigar av lera. I mitten av de trånga gatorna flöt alltså en ström av mänskligt avfall sakta framåt. Stanken var naturligtvis fruktansvärd.

Döden i dricksvattnet

Än värre var att dricksvattnet förgiftades när avloppsvattnet till sist rann ut i sjöar och floder. Även alla industrier, exempelvis garverierna som beredde djurhudar till skinn och läder, släppte sitt giftiga avloppsvatten rakt ut. I Antwerpen sades kanalvattnet vara så giftigt att de hästar som drack av det dog.

På flera håll försökte man finna på lösningar. En var att samla in regnvatten, en annan att anställa vattenbärare som tog in vatten utifrån. Ytterligare en lösning var att använda samma teknik som romarna - att leda in vatten i ledningar. Men av flera anledningar passade det inte medeltidens stadsbor. Tiderna var ju krigiska och en fiende som belägrade staden kunde lätt skära av en vattenledning. Dessutom krävde en vattenledning en stor arbetsinsats. Det hade krävts det romerska imperiets styrka för att bygga vattenledningar. Sådana resurser kunde de medeltida städerna sällan uppbringa.

Men det fanns undantag. London fick sin första vattenledning 1236. Det var en början, men långtifrån tillräckligt.

Den stinkande floden

En annan förbättring var att stenbelägga gatorna. Då skulle de i alla fall bli lättare att hålla rena och avloppsvatten skulle kunna ledas i rännor. 1185 började Paris stensätta sina gator. 1339 kunde det rika Florens rapportera att alla gator i staden fått stenbeläggning. Men detta var undantag. De flesta städer nöjde sig med att stenlägga de viktigaste gatorna. I de flesta fall förblev de sidogator och gränder där de flesta invånarna bodde obelagda. Inte minst därför att det ofta var invånarna vid en gata som själva skulle betala för beläggningen.

På 1500-talet skrev författaren Ben Jonson att varje årtag på floden Fleet i London åtföljdes av en stank "lika kraftig som alla stadens nattkärl tillsammans".

ANNONS

Vattnet renar inför bönen

Det blev araberna som tog över stora delar av romarnas välde runt Medelhavet. Från Spanien ända bort till Centralasien styrde efterhand muslimska härskare, och från tusentals moskéer hördes utroparen kalla till bön fem gånger om dygnet. Vattnets renande kraft var och är en del av den muslimska böneritualen. Utanför nästan varje moské byggdes därför en fontän och en bassäng där de troende kunde tvätta sig. Ofta låg det också ett badhus (på arabiska hammam) i närheten.

Arabiska hus har och hade ofta inga fönster mot omvärlden. Istället finns det mitt i huset en gård som öppnar sig mot himlen. Mitt på den gården tyckte araberna om att låta en fontän strila. Flera muslimska städer och palats blev berömda för sina fontäner och dammar. I Samarkand i Centralasien hade alla hus rinnande vatten som fördes till husen i blyrör stöttade av trästörar. I andra änden av det arabiska väldet, i Spanien, beundrade besökare vattenkonsterna i Genaralife, sommarpalats för sultanen av Grenada.

LÄS MER: Romerska akvedukter, vattenledningar och badhus

LÄS MER: Historia om mode, utseende och hygien

LÄS MER: Medeltidens muslimska värld

LÄS MER: Personlig hygien förr - en smutsig historia

LÄS MER: Livet på landet och i staden under medeltiden

LÄS MER: Medeltida vetenskap, teknik och kommunikationer

LÄS MER: Vattenkvarnar och vattenhjul

ANNONS

Tänker vi på det?

Idag löper ett nät av olika vattenledningar under våra fötter när vi går på stadens gator. I regel tänker vi inte på hur komplicerat det egentligen är. En del ledningar leder vatten till alla hushåll. I andra ledningar samlas avloppsvatten upp för sig. Andra ledningar tar hand om och leder bort regnvattnet. Det tänker vi sällan på när vi skruvar duschkranen i badrummet.

Inte heller tänker vi på att miljarder människor på jorden fortfarande saknar vad vi tar för givet - rent dricksvatten.

Visste du att:

På 1830-talet kom en ny sjukdom, koleran, till Europa från Asien. Den spreds snabbt i nedsmutsat vatten och var oerhört fruktad. En person kunde vakna frisk på morgonen och vara ett uttorkat lik på kvällen. Att koleran orsakades av bakterier visste ingen, bakterierna var ännu okända. Många läkare föreställde sig att folk dog av att andas in "skämd luft". Men alla kunde se att koleran skördade flest offer i de fattigas överfulla slumkvarter.

I London beslöt myndigheterna att göra något. I fattigkvarteren delade hundratals familjer på offentliga toaletter, som ibland var fullproppade i månader. De äldsta kloakerna gick inte att rensa eftersom det var själva smutsen som höll dem samman. Avloppsvattnet från de toaletter som fungerade rann rakt ut i Themsen där Londonborna tog sitt dricksvatten. I kloakerna vimlade det av smittbärande råttor som på nätterna attackerade sovande. 1858 kom "the Great Stink". Då blev stanken från Themsen så förfärlig att parlamentet fick ta semester.

London började arbetet med ett helt nytt vattensystem där dricksvatten och avloppsvatten skulle hållas åtskilda. 1875 stod ett nytt system klart. Andra städer följde efter. Effekten visade sig nästan genast. Dödstalen bland stadsbefolkningen vände nedåt.
Förr i tiden hade nästan varje hus på landsbygden i Sverige en egen brunn. Brunnarna saknade ofta lock och var därför livsfarliga för barnen. Men samtidigt var brunnar och andra djupa källor spännande lekplatser. Därför skrämde man barnen med att brunnsgubben eller brunnskärringen bodde nere i brunnen. De kunde dra ner barn i vattnet och dränka dem.

En gång skulle en mamma visa sin son var brunnskärringen bodde i gårdsbrunnen. När pojken tittade ner i vattnet såg han sin egen spegelbild. Länge trodde pojken att brunnskärringen också hade en pojke, lika gammal som han själv.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vad hände med de romerska vattenledningarna efter Västroms fall, och hur påverkade det livet i de gamla romerska städerna?
Varför var det viktigt för medeltida städer att vara belägna nära en flod eller sjö?
Varför var floder både en källa till dricksvatten och avlopp för medeltida europeiska städer?
Hur påverkade stenbeläggning av gator och torg städernas hygien och avloppshantering?

Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare